• Hej, Henry Ascher. Hur ser du på Ship to Gazas och Frihetsflottans aktion i dag, tre månader senare?
– Det började som några personers dröm runt ett köksbord, en fullständigt omöjlig, ouppnåelig dröm. Men när människor från olika länder trots olika bakgrund, religion, kultur och politisk uppfattning slår sig samman, när vi kollektivt kämpar för ett gemensamt mål, då blir det omöjliga möjligt. Det är en lärdom. Ship to Gaza trängde tillbaka Israel på ett sätt som ingen lyckats med på länge.
• Israels angrepp på konvojen väckte protester över hela världen och lidandet i Gaza uppmärksammades. I dag är det åter tyst.
– Det är en andra lärdom. Så fort trycket minskar försöker Israel skriva om historien: Ledningen för operationen kritiseras, inte för att den bröt mot mänskliga rättigheter, utan för att soldaterna inte var förberedda på ”våld från aktivisterna”. Och Israels löften om att lätta på blockaden har gett få konkreta resultat för folket i Gaza.
• Hur ska pressen på Israel upprätthållas?
– Vi måste fortsätta sätta ett stort folkligt tryck på Israel och världens makthavare. Vi måste driva kravet på bojkott och genomföra nya aktioner. Det planeras för en ny Gaza-konvoj med ännu fler båtar. Fler organisationer har anslutit sig till Frihetsflottiljen. Den kollektiva solidariteten med palestinierna måste fortsätta. Blockaden fortsätter att döda.
• Kommunisterna drivet kravet på en bojkott av Israel som en valfråga. Varför är bojkottkravet så viktigt?
– Av flera skäl. Det finns historiska lärdomar från kampen mot apartheid i Sydafrika. Det som började som en bojkott i det lilla blev en internationell rörelse, som tillsammans med befrielsekampen hade en avgörande betydelse för att apartheidsystemet störtades.
– Vårt krav på bojkott är en del av en växande global kampanj, den så kallade BDS-rörelsen, för bojkott, avyttring och sanktioner. Den startades på uppmaning av palestinska organisationer och av den israeliska fredsrörelsen.
– Palestinasolidariteten har en självklar plats i vår valrörelse. Trycket på Israel måste hållas uppe, avslutar Henry Ascher.
Patrik Paulov
Proletären nr 35, 2010
