Hon har varit med om ett fruktansvärt övergrepp, men liksom de andra svenska Ship to Gaza-aktivisterna som nu träder fram i intervjuer och på möten är det med ett imponerande lugn hon berättar om hur det gick till när israelisk militär bordade Frihetsflottan.

När Edda Manga återberättar upplevelserna ombord på frihetsflottiljen förflyttar vi oss tillbaka i tiden till söndag för en vecka sedan, till en grillfest på Mavi Marmaras däck. Då kan aktivisterna ombord inte i sin vildaste fantasi ana att det mindre än ett dygn senare kommer att utspela sig en blodig massaker på samma plats.

Men självklart handlar diskussionerna denna kväll om hur den israeliska armén kommer att agera när fartygskonvojen närmar sig Gazas kust.

– Israelerna hade ju sagt att de skulle stoppa oss med alla till buds stående medel, så vi var beredda på någon slags konfrontation.

När aktivisterna på Mavi Marmara nås av beskedet att Israel ensidigt utvidgat den så kallade säkerhetszonen, främmande fartyg siktas på radar och israeliska drönare börjar cirkulera ovanför fartygen förstår de att någonting är på gång.

– Vi trodde vi kunde känna oss säkra på internationellt vatten, vi trodde inte att någon stat, inte ens Israel, kunde komma på tanken att anfalla ett fartyg där, förklarar Edda Manga.

Edda Manga och Mattias Gardell har sovit under bar himmel utanför pressrummet de första nätterna på resan. Nu förbjuds deltagarna att sova utomhus.

– Jag och Mattias beslöt att vaka i pressrummet, vi turades om och sov varannan timme.

Längs Mavi Marmaras reling håller aktivister utkik efter den israeliska militären. Tidigt på morgonen hör Edda Manga helikoptrarna komma. När hon går ut för att se vad som händer säger en av vakterna till henne att gå in, de israeliska soldaterna skjuter skarpt och har redan dödat två.

– Vakterna ombord visade ett omänskligt mod som obeväpnade mötte Israels elitförband. De är verkliga hjältar, jag kommer aldrig att tillåta att någon pratar illa om dem. 

På fartygets internradio uppmanar besättningen aktivisterna att inte göra motstånd, samtidigt som de vädjar till de israeliska soldaterna om hjälp dem som sårats.

På mindre än en timme är attacken över. Edda Manga och Mattias Gardell sitter tillsammans med ett sextiotal journalister på pressrummets golv. Utanför står israeliska soldater och pekar med sina vapen genom fönstren.

– Vi var alla väldigt rädda, vissa grät. Vi vågade inte röra på oss av rädsla för att soldaterna skulle skjuta på oss.
De som sitter samlade i pressrummet försöker förstå vad som hänt. En ung journalist från Belgien har hjälpt till i fartygets sjukstuga. Hon berättar hur hon har försökt stoppa blodflödet hos en ung man som genomborrats av flera kulor. Hennes t-shirt med ordet ”solidaritet” textat i stora bokstäver är indränkt i blod. Hon kommer inte att ta av sig tröjan så länge hon är i israelisk fångenskap.

Först fängslar soldaterna vakterna och besättningen, sedan journalisterna som sitter i pressrummet. Soldater klädda i mörka rånarluvor placerar sina fångar ute på däck, som är vått och smutsigt sedan israelerna spolat bort allt blod. Européer placeras för sig och deltagare som misstänks komma från muslimska länder för sig. De muslimska deltagarna behandlas hårdare av soldaterna.

– Vi såg bara soldaternas ögon, men vi kunde se att de var väldigt unga, berättar Edda Manga. Jag sa ingenting till men tittade dem i ögonen. Vissa verkade skämmas, medan andra redan blivit sadister.

Sedan delar soldaterna upp deltagarna i en grupp kvinnor, en grupp män, och låser in dem i fartygets sovsalar. Här fortsätter vittnesmålen av vad som har hänt. Ännu en av kvinnorna berättar om en händelse från sjukstugan. Hur hennes man kom in när hon hjälpte till att vårda skadade. Han var skjuten i nacken och hon kämpade för hans liv, men han dog i hennes armar.

Efter någon timme öppnar soldaterna dörren till sovsalen och släpper in den kvinnliga deltagare som har med sin ettårige son ombord. Det är en lättnad för de övriga, kvinnan och barnet har saknats sedan attacken började.

– Vi uppfattade det som att israelerna hållit kvinnan och barnet som gisslan för att tvinga hennes man som var andre kapten ombord att föra fartyget till hamn. Förste kaptenen vägrade och placerades med de andra fångarna.

Så flyter timmarna på. I ovisshet och utan tillgång till mat väntar de på vad som ska hända.

Först framåt kvällen angör fartyget den israeliska hamnstaden Ashod, och i grupper om åtta förs de fängslade aktivisterna i land. De placeras i bussar för att köras till fängelset. På vägen tvingas de genomgå ett flertal olika kontrollstationer.

I den först delges Edda Manga en häktningsorder och israelerna vill att hon ska underteckna ett papper där hon erkänner att hon tagit sig in i Israel på olaglig väg.

– Jag nekade till brott och krävde advokat. Jag sa att de kidnappat mig illegalt och dödat mina kamrater. Då sa kvinnan som tog emot oss att ”du är i Israel, du har inga rättigheter”. Det uttalandet säger allt.

Till slut skriver Edda Manga på ett papper där hon erkänner att hon frivilligt lämnar Israel inom 72 timmar.

– Jag skrev att jag ansåg mig vara kidnappad. Men tänkte att det är bättre att komma hem och kämpa här. Israel är en laglös stat, jag skulle inte vilja kämpa för mina rättigheter där.

I fängelset ges de möjlighet att äta och sova. Men det är först när svenska konsulatets tjänstemän tillåts tillträde till fängelset, och de inser att de snart kommer att kunna åka hem, som de kan känna någon slags lättnad.

Sent på onsdagskvällen får deltagarna i Frihetsflottiljen möjlighet att lämna Israel via flyg till Istanbul.

– Det var underbart att träffa alla igen, även om vi var oroliga för vad som hänt med Dror Feiler. Men det visade sig till slut att han också kommit med ett av planen.

Något som gör Edda Manga förvånad är att utrikesminister Carl Bildt finns på plats när aktivisterna landar i Istanbul klockan fyra på morgonen.

– Vi frågade ju honom och regeringen innan vi åkte hur de skulle agera om vi blev attackerade och fick ett ganska tvetydigt svar. De första dygnen efter attacken mot oss får jag säga att han gjorde bra uttalanden, men nu börjar han låta som vanligt igen.    

Tillbaka i Sverige är det hektiskt för Edda Manga och de andra svenska deltagarna. De ger intervjuer och talar på möten och demonstrationer. Det är som hjältar de återvänder till Sverige.

– Jag tycker inte jag har gjort så mycket själv, egentligen har jag bara åkt båt, säger Edda Manga lite blygsamt. Men med vår aktion har vi riktat uppmärksamhet mot blockaden och fått större uppmärksamhet än jag vågade hoppas på.
Samtidigt erkänner hon att det inte var ett lätt beslut att åka med i konvojen.

– Min dotter är elva år och har redan fått uppleva hur jag under många år kämpade mot cancer. Nu fick hon i flera dagars tid leva i ovisshet om jag var i livet eller inte.

– Samtidigt anser jag att det är min uppgift som mamma, att visa min dotter hur en människa i handling ska agera. Jag kände en plikt att inte vara passiv.

Samtidigt påpekar Edda Manga att hon och de övriga deltagarna nu också måste kämpa för sin heder.

Hon syftar på de krafter som vill misstänkliggöra syftet med Frihetsflottan. Samma förmiddag som vi träffas har

Kristdemokraternas ledare Göran Hägglund i riksdagens partiledardebatt hävdat att Ship to Gaza underblåser antisemitiska strömningar, och i media börjar anklagelserna riktas mot den turkiska organisation IHH som sägs ha nära band till Hamas. Edda Manga slår tillbaka anklagelserna.

– IHH är en muslimsk och humanitär organisation. Jag delar inte medlemmarnas tro. Hade jag gjort det skulle jag gärna jobba för IHH, för de gör praktisk nytta där det behövs och jag upplevde de som mycket fredliga och toleranta.

Edda Manga har varit i Sverige i tre dagar, och ännu har hon inte tagit sig tid att vila. I helgen som kommer ska hon tala på en konferens, sedan åker hon tillbaka till Istanbul för att diskutera med representanter för de andra organisationerna i Frihetsflottan hur den juridiska processen mot Israel ska drivas. Sedan ska hon vila ut säger hon.

– Jag är nog väldigt trött egentligen, men vi vet att medieintresset är kortvarigt. Nu fokuserar vi på Gazablockaden och på att möta motpropagandan. Vi får inte ge vika.

Wictor Johansson
Proletären nr 23, 2010