– Palestinierna i Libanon har det väldigt svårt. 95 procent är fattiga.
Vi arbetar för att palestinska familjer ska få åtminstone lite bättre
ekonomiska och sociala villkor.
Läkaren Raja Musleh vet vad han talar om. Under kriget i Libanon på
1980-talet, då den israeliska invasionsarmén beslutat att krossa den
palestinska befrielserörelsen, var Raja Musleh en av dem som grundade
NAMSC. Då var uppgiften att organisera krigssjukvård och ta hand om dem
som föll offer för israelernas och de libanesiska fascisternas styrkor.
Idag bedriver denna palestinska organisation en omfattande medicinsk,
social och utbildningsverksamhet för de palestinska flyktingarna.
– Men det största problemet är att vi inte får återvända till vårt
hemland, att vi lever som flyktingar i Libanon och inte vet något om
hur vår framtid kommer att bli, säger Raja Musleh.
De palestinska flyktingarna kom till Libanon som ett resultat av staten
Israels grundande 1948. Fördrivna från sitt hemland slog de sig ned i
väntan på att få återvända. Och väntar gör de fortfarande. Enligt
UNRWA, FN:s organ för de palestinska flyktingarna, finns 395.000
flyktingar i Libanon. Majoriteten av dem lever i något av de tolv
flyktinglägren. Nyligen beskrev UNRWA-chefen Richard Cook dessa läger
som ”några av de värsta jag sett under mitt arbete i FN”.
Det finns ingen palestinier som säger emot honom.
– Vi har det väldigt svårt, här finns ingenting som fungerar bra, säger Lailah Jishi.
Hon arbetar på en förskola i Burj el-Barajneh, det största lägret i
Beirut. På dess begränsade yta lever, som i alla palestinska läger,
betydligt fler människor än vad som är rimligt. Efter att ha promenerat
genom labyrintlika trånga passager mellan husen, med ett myller av
elkablar hängande över våra huvuden, kommer vi fram till skolan.
– Infrastrukturen är dålig och arbetslösheten är hög. Den libanesiska
regeringen har förbjudit palestinierna att arbeta inom ett 70-tal
yrken, så de flesta unga arbetar inte utan hänger på gatorna. Vi saknar
grundläggande mänskliga rättigheter, säger Lailah Jishi när hon tar
emot på sitt lilla kontor.
Dessa ord är något vi får höra om och om igen. Den ekonomiska och
sociala situationen för palestinierna i Libanon är bedrövlig, och
särskilt de unga har svårt att se någon framtid.
25-årige Muhammed el-Hadj, som vi träffar i lägret Nahr el-Bared, drygt
tio mil norr om Beirut, berättar om de ungas framtidsdrömmar.
– Vi vill leva och få möjlighet att göra saker. Vi vill arbeta, och vi
vill gifta oss. Men hur ska vi kunna bilda familj när vi bor hemma och
inte kan få någon bostad?
NAMSC försöker göra bästa möjliga insats med minimala resurser. När vi
besöker lägren runt om i landet får vi se en imponerande verksamhet,
som innefattar läkarmottagningar, utbildning av sjuksköterskor,
förskolor och kulturcenter för unga, med teaterscen, bibliotek och
tillgång till Internet.
Naturligtvis kan en liten organisation med ett sjuttiotal anställda
bara täcka en bråkdel av behoven hos de hundratusentals fattiga
flyktingarna. Men NAMSC gör vad de kan.
– Om vi erbjuder barnen plats på en förskola eller de unga en
yrkesutbildning, då gör vi en insats för hela familjen, säger Dr Raja
Musleh.
De två sjuksköterskolorna i Bekadalen i östra Libanon respektive lägret
Beddawi norr är något NAMSC är stolt över. Utbildningen startade efter
Israels invasion 1982. Rajah Musleh berättar om hur de på enkla
mottagningar opererade palestinier som skadats. Ett återkommande
problem var att patienterna, även efter lyckosamma operationer, blev
sämre efter några dagar. Läkarna kopplade samman det med
sjuksköterskornas brist på utbildning. Så beslutade man att börja
undervisa på halvtid, så att sköterskorna kunde fortsätta arbeta halva
dagarna. Efter kriget har utbildningen utökats och blivit treårig.
– Det är dyrt att studera i Libanon. Ett vanligt universitet tar minst
1500 dollar per år. Vi tar en avgift på 200 dollar, vilket knappt
täcker värmekostnaden. Vi tar emot både palestinier och libaneser,
säger Rajah Musleh och poängterar att det inte bara är flyktingarna som
är fattiga i Libanon.
– Det är viktigt att erbjuda en utbildning som ger jobb var de än
hamnar. Det är brist sjuksköterskor i Libanon, men också i
Gulf-staterna och Europa. Vi lär också ut informationsteknik, för att
de ska kunna arbeta som till exempel sekreterare eller sköta
administration.
Barnen i lägren är extra utsatta. Skolorna som drivs av UNRWA har ofta
45-50 elever per klass. Läraren har inte en chans att hjälpa de som
behöver extra stöd, än mindre ta hand om barn med förståndshandikapp. I
Beddawi bedriver NAMSC en verksamhet för att stödja dessa grupper.
Maisi Iskanderia, centrets chef, berättar:
– Vissa barn som går här har inlärningssvårigheter. Vi undervisar dem i
något år och hjälper dem tillbaka till den vanliga skolan. Vi har också
elever som går i vanlig skola men som behöver extrahjälp. Dessutom har
vi en klass för förståndshandikappade.
– Många palestinier skäms för sina förståndshandikappade barn,
fortsätter Maisi Iskanderia. Vi vänder oss till hela familjen och ger
mammorna utbildning om hur de ska ta hand om sina barn och försöker
inkludera både barnen och föräldrarna med resten av samhället.
Att finansiera verksamheten i lägren genom avgifter är en omöjlighet.
Hur ska de arbetslösa, fattiga palestinierna kunna betala annat än
symboliska summor för en förskoleplats eller ett läkarbesök? NAMSC
tvingas därför, precis som andra palestinska organisationer, förlita
sig på stöd utifrån.
När Proletären besöker centret i Beddawi talar personalen
förhoppningsfullt om ett kommande projekt i samarbete med svenska
Emmaus Björkå. Genom att bygga till en våning på huset och anställa mer
personal ska verksamheten utökas.
– Vanliga palestinska barn har ingenting, men de förståndshandikappade
har ännu mindre. Den libanesiska regeringen ger oss ingenting. Det är
som om vi inte lever i Libanon, säger Maisi Iskanderia.
Trots den svåra situationen och ständiga bristen på pengar är det
aldrig brist på solidaritet. Under Israels 34 dagar långa krig i somras
stod de palestinska lägren öppna för palestinier och libaneser på flykt
från de värst drabbade delarna av Libanon.
– De bodde i skolorna, och vi gav gratis vård och mediciner till de behövande, berättar Dr Raja Musleh.
Men solidaritet kostar. Raja Musleh uppger att kriget gett NAMSC
extra utgifter på 85.000 dollar, vilket resulterat i att
löneutbetalningarna ligger flera månader efter. Men de anställda
fortsätter att arbeta. Deras insatser behövs lika mycket oavsett om de
får betalt eller inte.
Och än mer lär de behövas om Israel anfaller på nytt, vilket många
palestinier tror kommer att ske i början av nästa år, eller om det blir
inbördeskrig.
Även om de palestinier vi möter fokuserar på de dagliga svårigheterna,
återkommer diskussionen förr eller senare till det avgörande problemet,
att palestinierna förvägras rätten att återvända till sina hem i det
som nu är Israel.
– Nu talas mycket om att Libanon måste följa FN-resolution 1701 och
avväpna Hizbollah. Men varför bryr sig ingen om resolution 194 som slår
fast palestiniernas rätt att återvända? FN behandlar inte alla lika.
Uppenbarligen är relationerna med Israel viktigare än palestiniernas
rättigheter. Vi behöver er solidaritet, avslutar Dr Raja Musleh.
PATRIK PAULOV
Proletären 46, 2006
Chávez – arabvärldens senaste hjälte
Skymningen närmar sig. Det är fullt fart längs gatan med de små
butikerna. Människor, mopeder och bilar försöker alla ta sig fram på
samma begränsade yta.
Först reagerar jag inte när jag ser den bildprydda montern för
musikkassetter. Hugo Chávez ansikte syns ju överallt. Sen inser jag att
jag inte befinner mig i en kåkstad i Venezuela, utan i ett palestinskt
flyktingläger i Libanon, och att bilderna bredvid den latinamerikanske
revolutionären föreställer Hizbollahledaren Hassan Nasrallah.
Att Chávez kritiserar Israels förbrytelser är inget nytt. Men den
venezuelanske presidentens ställningstagande under sommarens anfall på
Gaza och Libanon fick ett helt annat genomslag.
”Den israeliska eliten kritiserar om och om igen Hitlers agerande mot
judarna, och visst måste Hitlers agerande kritiseras, inte bara vad han
gjorde mot judarna utan mot hela världen. Men det är också fascism vad
Israel gör mot det palestinska folket…terrorism och fascism”, sa
Chávez.
Men han nöjde sig inte med hårda ord. Efter att ha likställt de
USA-stödda bombningarna av Libanon med folkmord kallade Chávez hem
Venezuelas ambassadör i Israel.
Att en statschef på andra sidan jordklotet, som varken är arab eller
muslim, reagerade och handlade mer kraftfullt än ledarna i arabvärlden
utlöste en våg av sympati bland de drabbade folken.
al-Jazira rapporterade, under rubriken ”Chávez av arabien”, att i Gaza
och på Västbanken syntes plötsligt Chávez porträtt tillsammans med
bilderna på Arafat och Che Guevara. Arabiska internetsidor fylldes med
kommentarer som ”Jag är palestinier men min president är Chávez, inte
Abu Mazen” och ”Jag vill inte vara arab. Från och med nu ska jag vara
venezuelan”. Andra önskade klona Chávez för att ersätta de korrupta och
folkfientliga arabiska ledarna.
al-Jazira konstaterar att bland miljoner araber ses Chávez som en
ledare av samma rang som Hassan Nasrallah. Men det finns en avgörande
skillnad.
Medan Hizbollah, Hamas och andra folkliga krafter i arabvärlden har
Islam som grund för sin verksamhet, är Chávez, trots att han är troende
katolik, inte någon religiös ledare. Den venezuelanske presidenten är
en revolutionär socialist, en anti-imperialist och en demokratiskt vald
ledare – det sistnämnda inte oviktigt i det av diktatorer styrda
Mellanöstern.
För palestinierna, libaneserna och andra folk i regionen, som lever
under imperialismens och dess lokala bundsförvanters förtryck, är de
ideologiska skillnaderna mellan Nasrallah och Chávez inte huvudfrågan.
Det avgörande är att de gör något, att de står upp mot
förtryckarstaterna Israel och USA.
Samtidigt bidrar Chávez popularitet till att underlätta för de
svaga vänsterkrafterna i Mellanöstern att göra sina röster hörda.
Solen håller på att gå ner och jag skyndar mig att ta fram kameran.
Några män som står med ryggen mot den bildprydda montern vänder sig
nyfikna om. När de ser bilden på Chávez hör jag dem säga hans namn, med
viss arabisk klang, innan de vänder sig om och nickar instämmande.
Proletären behöver ditt stöd!
Vi har inga rika annonsörer. Vi får inget mediestöd. Däremot har vi våra läsare som inser vikten av en tidning som tydligt tar ställning. För välfärd, fred och socialism, mot högerpolitik och imperialism. Vi skildrar verkligheten och vi vill ge röst åt dem som sällan får höras i andra medier.
