29 maj, lördag. Ombord på Sfendoni
Framemot seneftermiddagen kommer vi fram till mötesplatsen långt ute på Medelhavet. Det är mäktigt att se. Vi kör runt och lägger oss nära båtarna, en i taget, som för att hälsa. Mavi Marmara, det turkiska passagerarfartyget, är jättestort. Över 500 passagerare står på relingen på tre däck, ropar, hurrar och sjunger. Här finns traditionellt klädda äldre män och kvinnor sida vid sida med västerländskt klädda män och kvinnor. Flaggor, fanor och banderoller klär båten. Känslan är överväldigande. En tanke slår mig: hur skulle det vara möjligt för den israeliska flottan att kunna borda och ta över denna stora båt med så mycket folk. Det måste, rent militärt, vara ett jättesvårt uppdrag.

Vi fortsätter förbi de två turkiska lastbåtarna till Sofia/Free Mediterrania. Vi lägger oss helt nära så vi kan ropa till varandra. Dror spelar saxofon. Så får vi höra de senaste nyheterna: Obama har ställt in sitt planerade möte med Netanyahu! EU:s utrikesminister Ashton kräver att blockaden av Gaza avbryts! FN och flera tunga europeiska politiker, och även Carl Bildt, ställer samma krav!

Detta är ju otroligt! Under fyra år har Gazas befolkning utsatts för Israels blockad medan omvärlden tittat bort och låtit det ske. Ingenting har kunnat påverka situationen. Och nu, plötsligen, så händer mer än någonsin! Ship to Gaza har redan nu åstadkommit det som ingen tidigare lyckats med, det som ingen, allra minst vi själva, hade vågat hoppas!

31 maj, måndag. Israels bordning
Strax efter klockan fyra på morgonen ser jag plötsligen i månljuset hur en platt svart båt kommer åkande tyst i mycket hög fart på vår babordssida, kanske 100 meter från oss. ”Nu kommer de”, tänker jag och rusar ned. Jag väcker Ulf och sätter mig i salongen på mellandäck där vi placerat vår sjukvårdsutrustning såsom vi bestämt. Under eftermiddagen har jag sytt fast ett handmålat rött kors på ett papper på den väst vi fått av europeiska Ship to Gaza för att markera att jag är läkare. I den varma natten har vi öppnat salongens fönster ut mot relingen. Mitt emot mig sitter Kim beredd med sin videokamera. Vi väntar.

Plötsligen rusar en massa svartklädda rånarluvförsedda och tungt beväpnade män förbi på relingen, någon decimeter från oss på andra sidan fönstret. De ser oss inte i den släckta salongen. Det hela är nästan skrattretande overkligt, som en dålig B-film. Det går inte ens att bli rädd.

Sekunderna efteråt rusar några av dem in i salongen med höjda vapen. De lyser runt med ficklampor fästa på vapenpipan. De beordrar mig att tända och jag svarar helt sanningsenligt att jag inte vet var man gör det. Sedan skriker de åt oss att sitta ned och vara stilla. Båten fortsätter att gå. Vi hör att de är uppe på övre däck. Några kraftiga knallar hörs, efter en stund hörs flera följt av några skrik och rop. Det är svårt att upp-skatta hur lång tid det hela fortsätter men efter kanske 15-20 minuter slås motorerna av. Det blir tyst. Fortfarande hörs enstaka rop och skrik.

Fler israeliska kommandosoldater kommer ombord. Alla bär rånarluva. Jag tänker att de vet om att de bryter mot internationell lag och att de riskerar straff om de reser utanför Israel. De är rädda för att kunna identifieras. Soldaterna ropar, skriker vad de ska göra men verkar samtidigt påtagligt rädda.

Vi försöker tala med soldaterna. Jag säger att de inte behöver vara rädda, att de kan ta det lugnt. Vi är en helt fredlig och obeväpnad konvoj. Vi har elrullstolar, barnböcker och mediciner i lasten, inget som hotar dem eller Israel. Instruktionerna de lyder verkar tydliga och enkla: de tittar bort och svarar inte, varken på frågor eller försök till samtal eller diskussioner.

En efter en leds passagerarna ned från övre däck till den yttre salongen. Själv sitter jag i den inre delen som är öppen mot den yttre. Soldaterna beordrar oss att sitta stilla. Vi hör fortfarande en del ljud som av bråk från övre däck och styrhytten men så småningom leds också vår kapten Theodoros ned. En del av soldaterna vaktar oss medan övriga rör sig runt på båten, troligen för att undersöka och säkra den. En soldat med hund passerar.

Det börjar ljusna. Jag försöker titta efter de andra båtarna i flottiljen men ser inte en enda av dem. Det verkar som om man snabbt styrt undan alla så att de ska komma utom synhåll för varandra. Sakta börjar man flytta upp folk på övre däck, en i taget åtföljd av en kommandosoldat. Det tar ganska lång tid att tömma salongen. Dr Khaled och jag lämnar sist. Vi kräver att få ta med oss lite mediciner och sjukvårdsmaterial vilket vi faktiskt får. Soldaterna får igång motorerna och tar över båten.

Uppe på däck har solen gått upp. Alla sitter på vita plaststolar omringade av de maskerade soldaterna som står med sina vapen riktade mot oss. Alla ska sitta stilla och vara tysta. Khaled och jag bryr oss inte om det utan börjar omedelbart gå runt och ta hand om skadade eller sjuka. Soldaterna gör några lama försök att stoppa oss.

Det visar sig att Theodoros, vår kapten, är den som blivit värst misshandlad. Han blev slagen av en gevärskolv dels under höger öga, dels över höger öra. Det ringer i hans öra och på ytterörat finns en ful sårskada som perforerar genom brosket och ut på örats baksida. Vidare har han ont i ryggen efter att ha blivit knuffad och fallit illa mot ett område där han dessutom har en gammal skada.

När vi sitter där på däcket under förmiddagen i solen med de rånarluvsklädda ungdomarna med rädda ögon och tunga vapen omkring oss börjar Theodoros plötsligen tala till dem:

– Mina föräldrar räddade era föräldrar. De gömde dem undan nazisterna i Grekland. De deltog i den underjordiska motståndsrörelsen. De riskerade sina liv. Och så gör ni så här mot oss. Att ni inte skäms.

Jag får en klump i halsen. Flera av de grekiska deltagarna fortsätter med liknande berättelser. Många är barn till motståndskämpar.

Ungdomarna tittar bort med sina rädda ögon bakom rånarluvorna. De följer sina instruktioner. Inga svar. Låtsas som man inte hör.

Men kanske sås ett frö, en tanke, hos någon av dem. Åtminstone vill jag gärna tro det.

Under hela tiden där uppe på däck bär jag med mig vissheten från gårdagen och nyheterna om de politiska effekterna av Frihets-flottiljen och Ship to Gaza. Okej, ni har uppenbart bordat våra båtar och tagit kontrollen över dem. Men ni har tvingats maskera era stackars ungdomar till de mest beklagansvärda banditer. Ni begår piratdåd på internationellt vatten och bryter mot internationell rätt. Ni misshandlar vår kapten, ännu ett brott mot internationell lag.

Men inbilla er inte att ni vunnit någonting. Visst, ni har kidnappat oss, tagit oss tillfånga och tagit våra kameror, mobiler och foton. Ni står och videofilmar oss hela tiden mot vår vilja för att försöka fånga något dumt någon i trötthet eller desperation skulle kunna säga eller göra så att ni kan kabla ut det över världen för att lura er själva att era brott kan rättfärdigas.

Men inbilla er inte för en endaste sekund att ni vunnit. Det är ni som är de stora förlorarna. Vi har lyckats få Israel, en av världens starkaste militärmakter, ned för räkning på ett sätt som ingen lyckats med på väldigt länge. En liten fredlig aktion, vars styrka är att vi gemensamt kämpar över alla gränser och barriärer och med stöd av hundratusentals människor världen över. Vi är kanske tillfångatagna och kidnappade. Men vi är inga förlorare. Och försök inte behandla oss som sådana. Tillsammans kan vi förändra världen till en fredligare och mer rättvis plats att leva på.

Denna visshet får mig att känna mig stark i den absurda situation vi befinner oss i. Och jag försöker sprida den bland de vänner som är trötta, ledsna eller oroliga.

Tisdag 1 juni. Fängelset Ber Sheba
Dr Khaled, Amil och jag beslutar oss för att dela cell. Den fjärde britsen är tom. Vi hamnar i cell nummer 5106. Cellerna är kala och ödsliga. De består av fyra väggfasta metallbritsar och ett litet bord med en stol. Vi får lakan och smutsiga filtar. Det finns ett skåp per person och en metalltoalett med metallhandfat bakom en halvdörr som inte går att låsa.
Jag somnar helt utmattad.

Jag vaknar under natten och hör att en fjärde person placeras i vår cell. På avstånd hör jag att han heter Peter, att han kommer från England, att han varit på Mavi Marmara och att många dödats och skadats det var svårt att säga något säkert om antalet. Han såg flera blodiga personer men det var svårt att veta hur många som levde och hur många som var döda eller döende. Jag orkar inte ta till mig det och vakna till ordentligt.

Onsdag 2 juni. Uppbrottet
Vi väcks brutalt klockan 06.00 av en högtalarröst på hebreiska på hög volym. På något sätt känns det direkt att det är uppbrottsstämning. Det är uppenbart att vi kommer att få åka hem idag.

Framme vid Ben Gurion-flygplatsen får vi åter vänta länge i bussen innan vi blir insläppta. Så småningom släpps vi in förbi massor av tungt beväpnade soldater. Det visar sig att hela den avdelning av flygplatsen vi befinner oss i är tömd på all vanlig verksamhet. Situationen liknar vår ankomst i Ashdod. Här finns massor av uniformerade, beväpnade soldater och vakter av olika slag som antingen står och tittar, pratar med varandra, håller koll på oss eller springer omkring och gapar, skriker och skapar en stressad, otålig stämning av osäkerhet. Det är tuffa tag. Rätt som det är hör jag skrik, spring och oljud. I andra änden av hallen kastar sig mängder av soldater på golvet över någon. Slagsmål utbryter och någon förs bort. Senare hör jag att det var Paul från Sfendoni och att han fördes bort till ett rum där han misshandlades.

Vi placeras på stolar där vi ska vänta tills vårt namn ropas upp en efter en för att gå fram till en disk. Det går långsamt.

Torsdag 2. Bildt tar emot
Klockan är 02.30 då vi landar i Istanbul.

Jag känner mig inte särskilt fräsch när jag stiger nedför flygplanstrappan i samma kläder jag nog haft på mig dag och natt i fyra dygn. Nedanför trappan möts vi av personal från svenska konsulatet. Men vem är det som står där? Utrikesminister Carl Bildt!

Vi tas till ett rum på flygplatsen där vi hälsar mer ordentligt, får en sandwich och sätter oss i diskussion med Carl Bildt och med några journalister närvarande. Jo, Bildt fördömer kraftfullt de israeliska övergreppen mot Ship to Gaza och har uppenbarligen gjort så upprepade gånger de senaste dagarna. Han kräver att blockaden ska upphöra men tror inte på att satsa på att Gazas hamn blir den huvudsakliga vägen ut och in utan menar att det måste ske via Rafah och Egypten. Bitte Hammargren undrar om Bildt vill göra något ytterligare uttalande och jag föreslår lite skämtsamt att han kanske kan säga att vi som rest med Ship to Gaza gjort en viktig icke-våldsinsats för freden i Mellanöstern. ”Nja”, svarar han. ”Så skulle jag nog inte vilja uttrycka det.” Attans också. Den mannen lurar man inte så lätt…

Torkel Stiernlöf och Gunnel Wallin från svenska konsulatet åker iväg med oss i en minibuss. De berättar att man under kvällen invigt en ny svensk konsulatsbyggnad i Istanbul med en fest för 400 personer. Det var därför Carl Bildt var på plats, inte för vår skull…

Vi åker till det turkiska rättsmedicinska centrat. När vi släpps av möts vi av ett fullständigt gigantiskt mediauppbåd. Tv-kameror och mikrofoner sticks fram emot oss. När vi kommit förbi dem står tusentals människor på gatan, gamla och barn, och hyllar oss, applåderar och ger oss blommor! Klockan är 04.30! Det har gått nästan ett dygn sedan vi väcktes brutalt av en högtalarröst i fängelset i Ber Sheba. Jag har nog aldrig upplevt ett mer omtumlande dygn…

Henry Ascher
Proletären nr 35, 2010