Den strejk som utlystes av landsorganisationen Cosatu 1 juni har blivit den största och mest långvariga strejken i Sydafrika sedan Apartheidsystemets avskaffande 1994. I skrivande stund fortsätter strejken, men sydafrikanska medier påstår att ett avtal kommer att skrivas under inom kort. Oavsett utgången har strejken tydliggjort de djupa motsättningar som finns inom regeringsalliansen, som består av ANC, Sydafrikas kommunistparti (SACP) och Cosatu.
När Cosatu tog ut 700000 sjuksköterskor, lärare och andra offentliga anställda i strejk för ett tolvprocentigt lönelyft och höjda minimilöner, valde statsmaktens företrädare att ta i med hårdhandskarna.
Brandmän, poliser och andra ”särskilt viktiga” yrkesgrupper, omfattande 300000 av de en miljon offentliganställda, förbjöds att delta i strejken. Ansvariga ministrar har avskedat hundratals vård-anställda som vägrat sluta strejka. Polis och militär har angripit strejkvakter och demonstrationer. Soldater har satts in att agera strejkbrytare.
Klassklyftorna
Den 13 juni deltog ytterligare hundratusentals sydafrikaner i en endagsstrejk i solidaritet med de offentliganställda och i protest mot regeringens avskedanden och våldsmetoder.
Konflikten har vidgat klyftan mellan högerfalangen inom ANC, med president Thabo Mbeki i spetsen, och de som vill vrida politiken åt vänster. Det är välkända fakta att den ANC-ledda regeringen, trots tretton år vid makten, inte förändrat särskilt mycket sedan apartheidtiden. De enorma klassklyftorna har istället ökat samtidigt som andelen sydafrikaner med fasta anställningar minskat. Den stora skillnaden jämfört med apartheidtiden är att den vita överklassen fått sällskap av en liten grupp svarta kapitalister.
Ny ANC-ledare?
Cosatus generalsekreterare Zwelinzima Vavi har inte bara fördömt Mbekiregeringens agerande under strejken, utan också gett sitt stöd till den förre vice presidenten och vänsterkraften Jacob Zuma inför valet av ny ledare i ANC i december. Den som väljs att leda ANC förutsätts också bli Sydafrikas näste president.
Ledarfrågan liksom ANC:s politiska program kommer att diskuteras på partiets nationella konferens denna vecka.
Precis som ANC är kommunisterna splittrade. SACP har officiellt fördömt det statliga våldet mot de strejkande och försvarar de arbetare som kräver en lön som går att leva på. De kommunister som sitter i regeringen har däremot försvarat utkommenderingen av polis för att skydda strejkbrytare.
Valallians splittras?
Redan nu höjs röster för att det är dags att bryta valalliansen ANC-SACP-Cosatu. En av kommunistpartiets mest inflytelsrika avdelningar har redan röstat för att partiet ska ställa upp sina egna kandidater i parlamentsvalet 2009. Avdelningen har också rest kravet att ministrar från partiet antingen måste följa partiets politiken eller avgå. Dessa frågor kommer att diskuteras på SACP:s kongress i juli.
PATRIK PAULOV
Proletären nr 26, 2007
