Ledarkrönika: Vad är en normal situation inom vården?

När Coronarestriktionerna nu lättats kommer samhället att gå mot en mer normal situation påstås det. Men vad är en normal situation för dem som arbetar i vården eller annan ”samhällsviktig verksamhet”.

Många av dem, som slitit i vården under pandemin, känner sig med rätta utnyttjade. Men blir det bättre nu? Kommer man att rusta upp vården med samma självklarhet som man göder den militära upprustningen? Får vårdanställda bättre arbetsvillkor, högre lön och fler arbetskamrater så att man kan klara jobbet även om någon är sjuk?

– Nu borde väl alla fatta att man inte kan spara på sådan verksamhet, säger de flesta som jag pratat med. Visa av erfarenheten att det måste finnas tillräckligt med personal, att anställa fler och utbilda fler i de viktiga jobb där personalen fått utstå mycket under pandemin.

Så borde det naturligtvis vara. Men vad händer ute i kommuner och regioner när budgeten skall fastställas? Tänker man extra mycket på ”Vårdens hjältar”? Satsar man extra mycket på de ”Samhällsviktiga verksamheterna” som plötsligt blev ett begrepp?

Nej, där är det nog tillbaka till det ”normala”. Till nedskärningar, deltidsarbete och timvikarier med usla löner och arbetsvillkor.

När socialnämnden i Lysekil beslutade att göra sig av med undersköterskor i hemtjänsten var det bara Kommunistiska Partiets representant som gick emot beslutet, trots att konsekvensbeskrivningen slog fast att det skulle leda till stora försämringar för både personal och vårdtagare.

Med öppna ögon fattas beslut som drabbar de som behöver hjälp med ledsagning eller vak i livets slutskede och som innebär ökad väntetid vid larm. Samtidigt som det är svårt att rekrytera vikarier och sjukskrivningarna ökar.

Så här ser det nog tyvärr ut i de flesta kommuner. Men det sparas inte på allt.

I Lysekil tog förra veckan majoriteten av fullmäktige beslut om att höja sina egna arvoden.

En höjning vi från K naturligtvis gick emot och föreslog att prisbasbeloppet, och inte riksdagsmannalönen på 71.500 kronor i månaden, skulle gälla för kommunalråd och arvoden.

De lågavlönade i Kommunal fick i senaste avtalet 520 kronor mer i månaden medan riksdagsmannaarvoden höjdes med 1.600 kronor i månaden, med hänvisning till samma avtal då höjning räknas i procent. Riksdagens höjningar ligger också till grund för alla politikerarvoden ute i kommunerna.

Eftersom vi vet att det inte går att handla för procent, och att 520 kronor är avgjort mindre än 1.600 kronor, föreslog vi fullmäktige att justering av politiska arvoden och kommunalrådslöner istället skulle ske i kronor räknat och i nivå med löneökningen för de lägst betalda i kommunen.

Men att spara in på sina egna arvoden var inte lika populärt som att spara på hemtjänsten. Ett argument för höjda arvoden brukar annars vara att man måste våga ta obekväma beslut. Men riktigt så obekväma beslut ville man inte ta.

Så vi går väl mot en ”normal” situation som det ser ut.  

Men man kan ju undra vart alla hyllningar av ”hjältarna i vården” tog vägen, varför inte fortsätta den hyllningen med mer resurser och bättre arbetsförhållanden.