Vad är Nato? – Del 1: Kallt krig och antikommunism
Nato beskrivs i propagandan som en försvarsallians som ska garantera säkerheten i Europa. Men vilken är Natos egentliga roll, och varför finns organisationen fortfarande kvar – 30 år efter Warszawapaktens upplösning?
Vad är egentligen Nato, denna självutnämnda försvarsallians, som enligt egen utsago ska stå upp mot det hot mot ”den europeiska säkerhetsordningen” som Ryssland och dess president Vladimir Putin sägs utgöra? Och varför existerar fortfarande denna relik från kalla kriget, när Sovjetunionen och Warszawapakten inte finns kvar sedan 30 år tillbaka?
Kort uttryckt är Nato ett av de viktigaste redskapen i USA:s verktygslåda för att upprätthålla sin ställning som ledande supermakt i världen, och så var det redan vid dess tillkomst.
Nato, Nordatlantiska fördragsorganisationen, bildades med undertecknandet av Nordatlantiska fördraget 1949. Länderna som skrev under var USA och Kanada på den västra sidan Atlanten, och på den östra Storbritannien, Frankrike, Belgien, Nederländerna och Luxemburg (som redan var allierade genom Brysselfördraget från 1948) samt Island, Danmark, Norge, Italien och Portugal.
Redan här går en av myterna om Nato på pumpen, den om att Nato skulle vara en sammanslagning av ”demokratier” mot de socialistiska ”diktaturerna” i öst. Portugal styrdes 1949 sedan mer än 15 år tillbaka av diktatorn Antonio de Oliveira Salazar, och bröt (likt Sverige) aldrig de diplomatiska relationerna med Nazityskland. Salazars Portugal hade också utmärkta relationer med Francos Spanien, där Portugal hade stött Francos trupper i inbördeskriget.
Kort uttryckt är Nato ett av de viktigaste redskapen i USA:s verktygslåda för att upprätthålla sin ställning som ledande supermakt i världen.
Ett annat land som inte alltid varit demokratiskt är Grekland, som gick med i Nato 1952 – efter att USA hjälpt den reaktionära regeringen till seger i inbördeskriget mot de antifascistiska styrkorna, som leddes av kommunistpartiet. Grekland fortsatte senare vara medlem även efter den USA-stödda militärkuppen 1967, när juntan styrde landet. Lika länge har Turkiet varit medlem, trots ett antal militärkupper och -regimer.
Inget land har slängts ut ur Nato på grund av att demokratin satts på undantag, och bara ett land har frivilligt lämnat Natos militärkommando. Det var ingen fascistdiktatur utan Frankrike under Charles de Gaulle, i protest mot USA:s ledande roll i organisationen. Frankrike förbjöd placering av utländska kärnvapen på sitt territorium, och 1967 fick USA återlämna kontrollen över de militärbaser de bemannat sedan 1950 och flytta 300 stridsflygplan ut ur Frankrike. Inte förrän 2009, när Nicolas Sarkozy var president, återinträdde Frankrike fullt ut som Natomedlem.
En annan myt är att Nato skapades som en motvikt till Warszawapakten, men det var precis tvärtom. Warszawapakten kom till först 1955, sex år efter Nato, som ett svar på den då övertydliga omsvängningen i framför allt USA:s, och därigenom också de övriga imperialistiska ländernas, förhållande till Sovjetunionen och de nya folkrepublikerna i Östeuropa.
Tio år tidigare var det annorlunda.
I februari 1945, i andra världskrigets slutskede, träffades de allierade ledarna i Jalta på Krim – som då var en autonom sovjetrepublik inom Ryska SFSR (sovjetiska federativa socialistrepubliken) – för att diskutera Tysklands öde efter kriget.
Stämningen mellan Winston Churchill, Franklin D. Roosevelt och Stalin var respektfull och i huvudsak god – även om den förstnämndes irritation över den sistnämnde märktes på hur intensivt han rökte sina cigarrer, berättar Sovjetunionens dåvarande ambassadör i USA och senare mångårige utrikesminister, Andrej Gromyko, i sina memoarer.
Den storrökande Churchill och USA:s sjuklige president Roosevelt hade också all anledning att vara tacksamma för Sovjetunionens helt avgörande insats i kriget mot Nazityskland, och det märktes framför allt i den mer diplomatiskt lagde Roosevelts positiva inställning till Stalin och ambassadör Gromyko.
Sovjet hade lidit oerhörda förluster i kriget, med uppemot 27 miljoner döda och 70.000 förstörda städer och byar. Ändå förhalades den för Moskva fundamentala frågan om tyskt krigsskadestånd till Sovjetunionen av de brittiska och amerikanska delegationerna, liksom frågan om att ett avmilitariserat Tyskland inte skulle få bygga upp sin militär på nytt. Och redan när segrarmakternas ledare träffades igen i tyska Potsdam några månader senare var USA och Storbritannien mindre benägna att gå Sovjetunionen till mötes.
Då var Roosevelt död och vicepresidenten Harry S. Truman hade tagit över som president. Mannen som mindre än en vecka efter konferensens avslutande beordrade fällningen av atombomben, över först Hiroshima och tre dagar senare över Nagasaki.
Det var också huvudanledningen till Washingtons förändrade ton i förhandlingarna med Moskva. USA hade tagit fram det mest fruktansvärda domedagsvapen mänskligheten fortfarande känner, och bara för att visa världen vem som nu bestämde lät USA:s regering döda uppemot 200.000 människor i ett redan besegrat Japan.
Truman kom också att ge namn till den politik som skulle prägla det kalla kriget, som inleddes 1947, när han fick kongressens stöd att backa upp tidigare nämnda Grekland och Turkiet, och fortsatte med bildandet av militäralliansen Nato 1949. Som enligt propagandan skulle skydda Västeuropa från det expansionistiska hotet från öst.
Trumandoktrinen gick ut på att USA skulle intervenera var helst i världen som kommunismen hotade, i vad Truman såg som en ”kommunistisk världskonspiration” ledd från Moskva. Men historien har visat att det inte var något annat än en propagandistisk konspirationsteori för att dölja USA:s egna motiv.
Det så förödda Sovjetunionen hade knappast några planer på att expandera efter andra världskriget utan avmobiliserade istället i rask takt. Röda armén gick från att bestå av tolv miljoner soldater 1945 till tre miljoner tre år senare.
Efter kriget var det tydligt att USA gått om Storbritannien som världens ledande supermakt. I kontrast till det krigshärjade Europa var USA:s produktionsapparat helt oskadd, och inte bara ekonomiskt utan också militärt och politiskt ledde USA nu västvärlden i det som snart kom att bli USA:s eget korståg mot kommunismen, efter att Hitler inlett operation Barbarossa tio år tidigare.
Ett korståg som genomfördes såväl på hemmaplan – där progressiva författare, skådespelare och andra kulturpersonligheter svartlistades under 1950-talets McCarthyism – som ute i världen. Som i Indonesien, för att ta bara ett exempel, där CIA och USA:s ambassad aktivt understödde Suhartos slakt på omkring en miljon medlemmar och sympatisörer runt det indonesiska kommunistpartiet 1965 och -66, ett idag fullständigt bortglömt folkmord.
USA:s kapitalister och regering hade förvisso, trots sin världsledande position, anledning att vara missnöjda med utvecklingen i världen. Bara ett halvår efter att Natofördraget skrivits under segrade den kinesiska revolutionen, och den USA-backade nationalistledaren Chiang Kai-Shek fick fly till Taiwan.
I och med revolutionen i Kina stod en tredjedel av världens befolkning utanför imperialistiskt inflytande och exploatering. En tendens som stärktes när kolonier i Asien och Afrika åtminstone formellt frigjorde sig från sina gamla kolonialmakter – även om flertalet av dem kom att fortsatt lida under imperialistisk utsugning.
I den här globala kontexten målades kommunismen upp som ett existentiellt hot mot USA och ”den fria världen”. Och trots att kommunismen var lika relevant i amerikansk inrikespolitik som buddhismen var på Irland, som historikern Eric Hobsbawm uttrycker det, kunde amerikanska presidentval vinnas på löften om att ”stå upp mot kommunismen”. Som när John F. Kennedy vann valet 1960.
Men retoriken och politiken handlade på djupet inte om det påstådda hotet från världskommunismen, utan om att säkra USA:s plats överst i den imperialistiska näringskedjan. Där blev Nato ett redskap för att trygga USA:s inflytande i Västeuropa, men inte det enda. EU:s föregångare är ett annat.
Natos första generalsekreterare var britten Lord Hastings Ismay. Det var också Ismay som myntade de berömda orden om att syftet med Nato var att ”hålla ryssarna ute, amerikanerna inne och tyskarna nere”.
Ismay efterträddes på generalsekreterarposten av den belgiske socialdemokraten Paul-Henri Spaak, som främst gått till historien som en av EU:s grundare. Spaak var en av de drivande bakom Romfördraget från 1958, som innebar upprättandet av EEG (Europeiska ekonomiska gemenskapen), och som är grunden till EU:s inre marknad.
USA understödde och finansierade initiativen för västeuropeisk integration i det som skulle bli EU, och även om förhållandet mellan USA och EU inte alltid varit friktionsfritt sedan dess – framför allt inte när Donald Trump var president – samarbetar USA, EU och Nato strategiskt, med udden riktad österut, nu som då.
Av EU:s idag 27 medlemsländer är 21 också medlemmar i Nato, och ytterligare fyra Natoländer har ansökt om medlemskap i EU (Albanien, Montenegro, Nordmakedonien och Turkiet).
Lord Ismays ord om att hålla tyskarna nere glömdes fort. Liksom överenskommelsen i Potsdam om att ett avmilitariserat Tyskland inte skulle tillåtas återuppbygga sin krigsmakt.
1949 utropade USA, Storbritannien och Frankrike sina ockupationszoner till Förbundsrepubliken Tyskland, och redan 1950 föreslog den nya statens kansler Konrad Adenauer (en annan av EU:s grundare) att västmakterna skulle utnyttja erfarenheten hos de tyska militärer som faktiskt hade egen erfarenhet av att strida mot ryssarna – det vill säga de nazistiska officerare som överlevt kriget.
Sovjetunionen, som formellt fortfarande var i krig med Tyskland, erbjöd 1952 det nya Västtyskland ett fredsfördrag som innehöll att Tyskland skulle återförenas som självständig stat, med rätt att producera vapen för sin egen säkerhet, men inte för någon allians riktad mot någon stat som stridit mot Hitler.
Det erbjudandet är idag lika bortglömt som folkmordet i Indonesien. Istället har Sovjetunionen fått skulden för Tysklands delande och för Berlinmuren som symbol för ”järnridån” genom Europa. Anledningen till det är att kristdemokraten Adenauer vägrade gå med på Moskvas förslag och tackade nej till ett enat Tyskland – och 1955 blev Västtyskland istället medlem i Nato.
Ett annat bortglömt erbjudande skedde samma år i Genève, vid ett möte mellan ledarna för de ”fyra stora” (USA, Storbritannien, Frankrike och Sovjetunionen), där den sovjetiska delegationen chockade de övriga genom att förklara att Sovjetunionen var villigt att gå med i Nato.
Om organisationen nu verkligen handlade om att bevara freden, argumenterade dåvarande premiärministern Nikolaj Bulganin, kunde de väl inte neka Sovjetunionen medlemskap?
På detta fick Moskva aldrig ens ett formellt svar. Natomakterna visste inte hur de skulle hantera förfrågan så de sopade den under mattan, skriver Gromyko.
Även Rysslands nuvarande president har för övrigt ställt samma fråga, innan han gav upp hoppet om att få komma in i värmen hos västmakterna. Putin föreslog 2000 att Ryssland skulle kunna gå med i Nato, men Madeleine Albright som var USA:s utrikesminister gav honom kalla handen. För hur skulle Nato kunna motivera sin existens utan myten om det ryska hotet?
Resten av kalla kriget fortsatte med kapprustning och utplacering av kärnvapen i Europa, inte minst i Västtyskland. Sovjetunionen föreslog flera gånger att kärnvapen skulle förbjudas men det var USA inte intresserat av. Inte heller av Moskvas upprepade förslag om att begränsa möjligheten för nya stater att ansluta sig till såväl Nato som Warszawapakten, och att båda organisationerna på sikt skulle upplösas.
Istället fick Moskva följa efter Washingtons upprustning för att upprätthålla terrorbalansen, med så mycket kärnvapen på båda sidor att de skulle kunna förinta allt mänskligt liv flera gånger om.
Trots misstron mellan parterna lyckades de båda stormakterna ändå komma överens om flera viktiga avtal, även om de var begränsade: det partiella provstoppsavtalet från 1963, som förbjuder kärnvapenprovsprängningar i atmosfären, rymden och under vatten; icke-spridningsavtalet från 1968 för att förhindra spridningen av kärnvapen; förbudet mot placering av kärnvapen på havsbotten från 1973; och de båda SALT-avtalen från 1972 och 1979 om begränsningen av strategiska vapen.
Nato var fundamentalt för USA för utplaceringen av kärnvapen och upprättandet av militärbaser i Europa. Däremot följde de Natoallierade under kalla kriget inte med på USA:s krigsäventyr – det längsta och mest förödande i Vietnam.
Vietnamkriget dränerade USA:s ekonomi, och tillsammans med kraschen för det internationella valutasystemet Bretton Woods (som garanterade den amerikanska dollarns kurs i ett fast guldvärde) och 1970-talets oljekris tappade USA mycket av sitt ekonomiska försprång i världen.
De ekonomier som USA stöttat efter andra världskriget växte till att inte bara vara underordnade samarbetspartners utan också bli konkurrenter till USA, nämligen EU och Japan. Japan som USA gjorde till sitt brofäste i Asien och där CIA spenderade miljoner dollar under 1950- och 60-talen på att bygga upp det liberal-demokratiska partiet för att motverka det japanska kommunistpartiets inflytande.
Men det var fortfarande obestridligt vem som var den militära ledaren i den kapitalistiska världen. Under kalla kriget byggde USA upp militärbaser över hela världen, på väg mot de omkring 800 baser som USA har idag.
Nato var fundamentalt för USA för utplaceringen av kärnvapen och upprättandet av militärbaser i Europa.
Samtidigt var den stagnerade sovjetiska ekonomin under Leonid Brezjnev i ännu värre kris än USA:s, och Washingtons ytterligare ökande kapprustning hjälpte inte. 1978 beslutade Nato att öka ländernas militära utgifter kraftigt, och 1979 tog Jimmy Carters regering i USA beslutet att både öka USA:s militärbudget till den högsta någonsin och att placera nya kärnvapen i Europa.
Under Ronald Reagan ökade de militära satsningarna ytterligare och var åtminstone en bidragande orsak till att hela sovjetsystemet slutligen brakade samman, även om de interna anledningarna vägde tyngre, med ivriga påskyndare som Boris Jeltsin och andra som såg möjligheten att berika sig på Sovjetunionens tillgångar.
I början av 1990-talet existerade inte längre varken Sovjetunionen eller Warszawapakten. Då behövdes väl inte heller Nato längre, när fienden man skulle försvara sig mot var borta? Eller?