Kommentar: Vad händer i Afghanistan?

Talibanerna är på frammarsch i Afghanistan sedan USA dragit sig tillbaka och kontrollerar enligt egen utsago mer än 80 procent av landet, undantaget Kabul och andra större städer. 

Tydligare kan det inte bli att 20 år av USA:s och Natos krig, där tiotusentals civila afghaner fått sätta livet till, inte uppfyllt några av Washingtons uttalade ambitioner om att ”besegra terrorn” utan bara lämnar Afghanistan i en värre situation än när talibanerna styrde 2001.

Landet har blivit ännu farligare de senaste månaderna. En helt färsk FN-rapport visar att bara i maj och juni i år dödades 783 civila. Det är den högsta siffran för perioden sedan FN började kartlägga våldet mot civila i Afghanistan 2009.

Att USA och Nato lämnar är inte heller helt sant. Minst 650 amerikanska soldater ska bevaka USA:s jätteambassad i Kabul med fler än 4.000 anställda. Samtidigt vill Natoallierade Turkiet helt ta över bevakningen av Kabuls flygplats. Därutöver har USA fortsatt flera tusen privata entreprenörer i landet.

Men det är obestridligen så att talibanerna går starkt framåt. Förra veckan uppgav den amerikanske generalen Mark Milley att hälften av Afghanistans 421 distrikt nu kontrolleras av talibanerna. En månad tidigare sa samme general att talibanerna kontrollerade 81 distrikt. 

Efter talibanernas framryckning bombade USA förra veckan återigen deras positioner runt staden Kandahar i södra Afghanistan.

Vad väntar då för det afghanska folket och vad innebär utvecklingen för den större geopolitiska situationen i regionen? 

Den svenska krigskorrespondenten Magda Gad är sedan tre år tillbaka i Afghanistan. Hon hade en fyra timmar lång chatt med Expressens läsare förra veckan där hon tecknade en mycket dyster bild, inte minst för landets kvinnor, om talibanerna återigen tar makten. 

Hon varnade också för inbördeskrig om den USA-stödda regeringen skulle komma överens med talibanerna om en maktdelning, ”då talibaner inte skulle låta andra klaner/grupper få makt vilket skulle leda till uppror”.

Magda Gad, som bemödar sig med att ta reda på hur det faktiskt ser ut på marken på platser som de flesta journalister aldrig vågar besöka, är alltid läsvärd både för sina vittnesmål och analyser. Det är också en centralasienkännare som Pepe Escobar, som även han tillbringat mycket tid i Afghanistan.

I flera artiklar i Asia Times de senaste veckorna uttrycker Pepe Escobar snarare en försiktig optimism inför det nya läget, och får stöd av talibanernas åtminstone officiella hållning. 

I fredags krävde talibanerna den USA-stödde presidenten Ashraf Ghanis avgång för att inleda samtal om en ny regering, efter att de fredsförhandlingar som förs i Qatars huvudstad Doha mellan Kabulregeringen och talibanerna hittills inte lett någonstans. 

Men talibanerna avvisar samtidigt en regering bestående av bara dem själva. 

”Jag vill vara tydlig med att vi inte tror på maktmonopol, eftersom ingen regering som försökt monopolisera makten i Afghanistan visat sig vara en lyckosam regering”, sa talibanernas talesperson Suhail Shaheen.

Shaheen försäkrade att talibanerna kommer lägga ner vapnen när Ghanis regering avgått och en regering som är ”acceptabel för alla parter i konflikten” tillträtt. Han sa också att kvinnor ska få arbeta, gå i skolan och delta i politiken – men att de måste bära hijab eller annan huvudscarf – och att kvinnor inte ska behöva en manlig släktings sällskap för att lämna hemmet. 

Talibanledare har också beordrat att skolor, universitet och marknader i nyerövrade områden ska hållas öppna som tidigare för kvinnor och flickor, enligt Shaheen.

Samtliga av de senare utfästelserna motsägs av Magda Gads rapportering på Twitter, där hon berättar om hur kvinnor i områden som talibanerna tagit över inte får går ut ensamma eller gå i skolan.

Hon motsätter sig helt beskrivningen av dagens talibaner som en modernare och mildare variant än fundamentalisterna som hade makten i större delen av Afghanistan mellan 1996 och 2001, och styrde efter en sträng version av islamisk sharialag.

Pepe Escobar, som framför allt fokuserar på geopolitiken, ser USA:s minskande inflytande som en förutsättning för utökat regionalt ekonomiskt samarbete inom ramen för Kinas enorma BRI-projekt (Belt and Road Initiative, ”den nya sidenvägen”). Suhail Shaheen har också redan uttryckt att ”Kina är ett vänligt land, som vi välkomnar för att återuppbygga och utveckla Afghanistan”.

Kina, vars Xinjiangprovins gränsar till Afghanistan genom den trånga Wakhankorridoren i Afghanistans nordöstra spets, verkar också ha fått försäkringar om att uiguriska separatister och terrorister inte ska få näring av en afghansk regering som domineras av talibanerna.

Även Ryssland, som absolut inte vill se en ökning av jihadistiska strömningar i länder som Uzbekistan, Tadzjikistan och Kirgizistan, ser ut att göra skillnad mellan å ena sidan talibanerna och å andra sidan terrorgrupper som IS eller HTS (före detta al-Nusra) i Syrien.

Rysslands utrikesminister Sergej Lavrov kallade i fredags talibanerna för ”rationella”, och kritiserade Ghanis regering för att förhala samtal om maktdelning. Vid ett möte i Moskva tidigare i juli lovade talibanerna också att inte hota Afghanistans norra grannländer och att bekämpa IS.

Talibanerna är fortfarande terrorstämplade av Ryssland, men kan komma att tas bort från Kremls lista över terrorgrupper.

Samtidigt publicerade amerikanska CNN en video för två veckor sedan som visar hur talibaner i norra Afghanistan – tvärtemot deras egen propaganda om att regeringssoldater uppmanas att kapitulera – avrättar 22 afghanska soldater som försöker låta sig tillfångatas. Talibanerna har dementerat och påstår att videon är fabricerad av CNN, som har fem ögonvittnen som bekräftar händelseförloppet.

Förra veckan kom också uppgifter om att talibaner halshuggit en tolk som översatt åt den amerikanska ockupationsmakten, vilket ytterligare stärker bilden Magda Gad ger av att det redan är livsfarligt i landet för de afghaner som samarbetat med USA:s militär eller arbetat åt den USA-stödda regeringen.

I sinom tid lär vi få veta mer om hur mycket av talibanernas uttalanden som går att lita på och vad deras roll blir i utvecklingen av BRI, och mer specifikt Kinas stora infrastruktursamarbete med talibanernas uppbackare Pakistan: CPEC (China-Pakistan Economic Corridor). Att det är talibanerna som har momentum i kampen om makten i Afghanistan är i alla fall de flesta överens om.