Hoppa till huvudinnehåll

Vårdarbetarsnack: ”Vad räknas som en powerkvinna?”

Vad händer när klass inte längre är en del av kvinnokampen? Och är det ett för stort fokus på medelklassen i storstäderna? Proletären pratar feminism med två arbetarkvinnor.

Farah Abdirisaq och Munira Hersi jobbar inom vården i Örebro.
Erling Bronsberg

– Kvinnor söker sig ofta till yrken inom den offentliga sektorn, och där är lönerna alltid lägre. Det gäller oavsett vad du jobbar med. Som ingenjör kan säkert påverka din lön mer än vad en undersköterska kan, säger Farah Abdirisaq som är vårdbiträde inom äldrevården.

Vi träffar henne tillsammans med sin vän Munira Hersi, som är sjuksköterska på universitetssjukhuset i Örebro, på ett fik i centrala staden för att prata feminism och kvinnokamp. Och med tanke på deras yrken – där kraven på högre löner länge varit aktuella – är lönefrågan det första som dyker upp under samtalet.

– Just när det kommer till löneskillnader mellan män och kvinnor är det svårt att lägga skulden på en enda sak. Man måste både se till klasskillnader och en strukturell ojämlikhet mellan könen. Kvinnor är rent generellt hemma mer med barnen, vabbar och tar hand om föräldrarna, säger Farah Abdirisaq.

Munira Hersi berättar om när hon började jobba på sjukhuset i Örebro. Som ny på arbetsmarknaden var det svårt att veta vad som var en rimlig nivå när det kommer till både arbetsbörda, lön och arbetsmiljö. Hon tycker dessa frågor kommit lite i skymundan i dagens feminism.

– Det finns en tendens inom feminismen att överge vissa frågor som man anser sig ”klara” med. Den har gått vidare till andra saker, säger Farah Abdirisaq.

Hur menar du?

– Det känns som att feminismen är ”klar” med arbetarfrågorna… Att de inte prioriteras längre. Att klass inte är så viktigt att lyfta fram. En annan sak är att vi kommer från Somalia, och vår typ av feminism kanske skiljer sig åt från den svenska, säger Farah Abdirisaq.

– Hedersförtrycket pratas det inte så mycket om, säger Munira Hersi. Jag säger inte att alla invandrarkvinnor är drabbade av det. Men det är mer utbrett hos oss än bland svenska kvinnor.

– Många är rädda för att bli kallade rasister för att de ens tar upp ämnet, säger Farah Abdirisaq.

För att undvika att en viss typ av kvinnor blir budbärare av den ”rätta” feminismen måste olika perspektiv lyftas fram, menar hon.

– Just nu är det mest liberalfeminismen som kommer ut i media… Och den fokuserar på individen. Då kommer vi aldrig upptäcka andra skillnader som finns inom gruppen kvinnor.

Munira Hersi nämner Antonija Mandir, en kvinnlig influencer som var med i serien Svenska Powerkvinnor på Kanal 5. I ett inlägg på sociala medier, som gjordes mitt under brinnande pandemi och då vården gick på knäna, menade Antonija Mandir att hon och hennes kollegor i nöjesbranschen ”förtjänade så mycket semester vi kan få” för att de skapat ”så mycket content” för alla i Sverige.

Som motpol till Mandirs nöjesbransch finns verkligheten för vårdanställda. För kvinnor som Munira Hersi och Farah Abdirisaq.

Senast i veckan tvingades Farah Abdirisaq att jobba dubbelskift på jobbet för att en arbetskamrat blev sjuk och det inte fanns tid att hitta en vikarie. Det var inte första gången. För många i deras yrkeskår är en sammanhängande semester heller ingen självklarhet.

– Vad räknas som en powerkvinna idag? frågar sig Munira Hersi. Att höra hur en influencer beklagar sig på sociala medier över att de haft en ”jobbig dag”… Jag tycker det blir lite vrickat. Jag har ingen aning om hur deras liv ser ut bakom kameran, men vad är en jobbig dag för dem? Att vara tre timmar på kontoret?

– Hela deras yrke går ut på att åka på semester… Jag har lite svårt att kalla mig feminist på grund av sånt där. Ordet har tappar sin betydelse. Vi kallar oss samma sak fast det betyder helt olika, säger Munira Hersi.

Farah Abdirisaq håller med, men poängterar samtidigt att den västerländska feminismens tolkning ofta kommer från USA. Den har inte varit så bra på att ta in andra perspektiv än de som funnits hos den vita medelklassen.

– Klass och rasism fanns inte på agendan, och då skapas en orättvisa. Men du kan inte släppa feminismen, säger Farah Abdirisaq till Munira Hersi. Det är samma med islam, du skulle inte sluta kalla dig för muslim bara för att det finns extremister.

– Om feminismen bara ska gynna vita medelklasskvinnor så kommer vi aldrig någonstans. Jag har förmodligen mer gemensamt med en fattig svensk tjej från landet, än vad jag har med en tjej från Södermalm i Stockholm. Klass spelar roll! Det finns kvinnor som tjänar hur mycket som helst. Är det bara denna typ av feminism som unga killar och tjejer ska se?