Ledare: Vi har inte råd med arbetslösheten

Det talas tyst om en av vår tids många tragedier, massarbetslösheten. Förra året skrevs närmare 30.000 fler personer in som heltidsarbetslösa hos Arbetsförmedlingen jämfört med året innan. Vid årsskiftet uppgick den öppna arbetslösheten i Sverige till 7,1 procent, jämfört med 6,6 procent ett år tidigare.

Ändå är Arbetsförmedlingens siffror skeva. Alla arbetslösa finns inte med i statistiken. Där räknas enbart de personer som är inskrivna hos Arbetsförmedlingen. De som inte registrerar sig hos dem syns inte i deras siffror. 

De mer korrekta siffrorna finns i Statistiska centralbyråns arbetskraftsundersökning, AKU. Där inkluderas personer som inte är inskrivna hos Arbetsförmedlingen, till exempel studenter som söker jobb, personer som söker arbete på egen hand samt de som givit upp hoppet och inte längre skriver in sig.

Den verkliga arbetslöshetssiffran vid årsskiftet var 8,0 procent. Vi får gå 14 år tillbaka i tiden för att hitta en motsvarande siffra, undantaget tiden för coronapandemin. 

Då, 2010, hade arbetslösheten skjutit i höjden efter den ekonomiska krisens utbrott 2008. Vi är alltså idag tillbaka på finanskrisens arbetslöshetsnivåer. Då dominerade krisen och arbetslösheten nyhetsflödet. Nu är det tyst om denna för samhället avgörande fråga.

I stället är mediefokus numera på brottslighet och gängkriminalitet. Vanligen i termer av strängare straff och mer repression utifrån de förändringar och lagändringar som den borgerliga regeringen gjort. 

Självklart är dagens organiserade brottslighet ett stort samhällsproblem. Men bortom den grova kriminaliteten med sprängningar och skjutningar så har den totala brottsligheten minskat sedan 2010. Då anmäldes 151 brott per 1.000 invånare, förra året 141 brott per 1.000 invånare. Stöld och tillgreppsbrotten har minskat, medan narkotika- och sexualbrotten har ökat.

När media och borgerlighetens företrädare diskuterar problemen missar de helheten. Bakom brotten och kriminaliteten finns ett misslyckat samhälle, resultatet av långvarig högerpolitik. En skola som saknar resurser och som bygger på konkurrens och utslagning. Bostadsbrist och skenande hyror. Segregation och en sönderslagen välfärd. Samt inte minst en långvarig massarbetslöshet.

Sedan Sverige gick med i EU 1995 har arbetslösheten i Sverige aldrig varit under sex procent. Under de 30 åren före Sverige drevs in i kapitalets EU var arbetslösheten aldrig över fyra procent. Ofta på en nivå runt två procent. 

EU-medlemskapet innebar massarbetslöshet. Det har också inneburit en förändrad kriminalitet, där EU:s öppna gränser lett till att knark och vapen fått välla in. Arbetslöshet, utanförskap och bristande gränskontroller har skapat grunden för de kriminella gängens verksamhet.

Vill man på allvar bryta utvecklingen måste gängvåldet bekämpas från båda hållen. De sociala orsakerna får inte glömmas bort. 

Ungdomsarbetslösheten uppgår enligt SCB:s senaste siffra till drygt 22 procent, något som Arbetsförmedlingen konkretiserar med att nästan 45.000 ungdomar under 25 år går helt utan arbete i Sverige. 

En avgörande faktor för att komma in på arbetsmarknaden är att lyckas i skolan. Förra året saknade hela 16,3 procent av niondeklassarna godkända betyg från grundskolan och var därmed inte behöriga för att komma in på gymnasiet. Det motsvarar nästan 20.000 ungdomar.

Vilka möjligheter har ungdomar idag att få ett jobb om de inte klarar av skolan? Vilka möjligheter har ungdomar att stå emot lockelsen om snabba pengar när äldre kriminella vill locka in dem i sina nät?

Samhället har svikit årskull efter årskull av ungdomar. Här finns en viktig förklaring till dagens tragiska samhällsutveckling.

Den svenska grova brottsligheten och gängkriminaliteten sticker ut. Det gör också den svenska marknadsskolan och friskolesystemet, som är unikt i världen. 

Massarbetslösheten och ungdomsarbetslösheten i Sverige sticker också ut och ligger på en skyhög nivå år efter år. Det som hävdar att dessa saker inte hör ihop blundar för verkligheten. 

Den grova brottsligheten uppstår inte av sig själv. Den är kvittot på ett samhälle som har utvecklats åt fel håll. Från ett välfärdssamhälle till ett utslagningssamhälle med skenande klassklyftor.

Alla behöver en meningsfull tillvaro. Rätten till en egen försörjning är att ha rätten till sitt eget liv. Därför måste vi återupprätta en fungerande välfärd och en politik för full sysselsättning.

Skola, vård och omsorg måste få tillbaka de resurser som berövats dem under det nyliberala systemskiftet. Fler anställda inom skolan och vården skulle innebära minskad arbetslöshet. En skola värd namnet sätter elevernas behov före betygskonkurrens och budgetneddragningar. 

En satsning på bostadsbyggande skulle både sätta folk i arbete och komma tillrätta med bostadsbristen. En sänkning av arbetstiden till 30 timmars arbetsvecka skulle både vara bra för folkhälsan och skapa arbetstillfällen när vi delar på jobben. Likaså skulle en sänkning av pensionsåldern möjliggöra att fler ungdomar kommer ut på arbetsmarknaden samtidigt som äldre skulle få njuta av ålderdomen.

Den enskilt största insatsen för att få bukt med det enorma resursslöseri som massarbetslösheten innebär skulle vara att lämna den nyliberala tvångströjan EU. 

Pengar för att satsa på välfärden och bekämpa arbetslösheten finns. De är dock på fel ställe och satsas på fel saker. Se bara på rekordutdelningarna på börsen och de enorma militära satsningarna.

Frågan borde istället vara – har vi råd att inte satsa på välfärden och jobben? Hur ska vi annars vända den dystra samhällsutvecklingen?