Igår trotsade ett hundratal göteborgare kylan för att sluta upp i Kommunupprorets manifestation mot nedskärningar. Demonstrationen ägde rum i anslutning till kommunfullmäktiges första sammanträde på Börsen i centrala Göteborg.

Kommunupproret är ett partipolitiskt obundet initiativ som vill samla olika aktionsgrupper och organisationer i Göteborg i en gemensam protest mot den nedskärningspolitik som länge förts i staden. Bland dem som anslutit sig till upproret finns konkursdrabbade idrottsföreningen Cruz Azul, Rädda Kortedala Bibliotek och representanter från den nedläggningshotade mötesplatsen Livlust, men också spårvägare som kämpar arbetstidsförkortning och bostadsaktivister som höjer sina röster mot hyreshöjningar och försämringar av allmännyttan i Göteborg.

– Idag är alla våra krav gemensamma krav och vi vill att stan ska bli bättre för alla göteborgare, inte bara höginkomsttagarna, sa Ulf Nilsson, en av initiativtagarna till Kommunupproret och huvudtalare på manifestationen.

Några av de andra talarna var Thomas Dahlén från Rädda Kortedala Bibliotek, Daniel Tano från spårvägen och Mirja H Lappalainen, en av hyresgästerna från Beväringsgatan, som tagit kamp mot planerade lyxrenoveringar.

Ett uttalande antogs, som sedan lämnades över till kommunstyrelsens ordförande Axel Josefson (M):

”Bra skolor, fungerande äldrevård, barnomsorg, meningsfull fritid för barn och ungdom, pensionärsverksamhet, mötesplatser, kultur åt folket och bostäder med rimlig hyra borde vara självklarheter. Det borde vara politiska mål som man vill uppnå och utveckla, inte avveckla. Vi kräver ett slut på politiken som ökar ojämlikhet och segregation i staden. Vi kräver att resurserna omprioriteras och stopp för alla nedskärningar”.

Se videoklipp från manifestationen på Kommunupprorets Facebooksida och nedan:

”Det är viktigt att komma samman”

Göteborgarna Jane Mattson och Kerstin Serenander slöt upp i Kommunupprorets protest.

– På grund av ilska över att det är så mycket nedskärningar i samhället, säger Jane Mattson till Proletären.

– Det är viktigt att komma samman, att se att det finns andra som känner likadant, det blir en styrka i det, säger Kerstin Serenander.

– Men det krävs ännu mer förstås.