Ericsson byggdes av skattepengar och arbetares slit
Ericsson är ett företag som berikat sig på både svensk stat och arbetarklass men nu söker ökad profit i utlandet.
Historien om aktiebolaget LM Ericsson är i mångt och mycket historien om ”den svenska modellen”, om en stat i samarbete med kapitalet och om nyttjandet och nonchalerandet av den svenska arbetarklassen.
Upptakten är en entreprenörsberättelse av den typ vår svenska borgerlighet är särskilt förtjust i – en ensam uppfinnare startar verkstad i ett gårdshus i Stockholm och bygger med luthersk flit och disciplin upp ett teknikimperium i världsklass.
Uppfinnaren i fråga är Lars Magnus Ericsson, som faktiskt inte uppfinner särskilt mycket själv utan på ett sinnrikt sätt utnyttjar ett patentkryphål och under slutet av artonhundratalet börjar tillverka telefonapparater för 55 kronor exemplaret.
Företaget växer och man börjar anställa arbetare, ett par dussin till en början men siffran mångdubblas snabbt.
Efter några årtionden flyttar företaget till den då fortfarande oexploaterade Midsommarkransen. Den nya, moderna fabriken med sin ”Ericssonanda” (se även Volvoandan) kommer att dominera området och skapa en typ av ”Ericssonstad”.
En utveckling som når sin kulmen på sextiotalet när tunnelbanan dras ut till Midsommarkransen och stationen får namnet Telefonplan.
Ericsson har mycket att tacka den svenska staten för – särskilt det fruktsamma samarbetet med Televerket och dess dotterbolag Teli. Vore det inte för de statliga kommunikationssatsningarna på tjugo- och trettiotalen skulle företaget aldrig kunnat expandera som det gjort.
Dess roll i ”folkhemsbygget” var också betydande. Även om Ericsson inte fick något lukrativt kontrakt i stil med Electrolux, som rustade miljonprogramslägenheterna med vitvaror, gjorde sig företaget en smärre förmögenhet på att förse flertalet av det ökande välståndets hem med telefoner – till exempel av märkena Dialog och Diavox, som utvecklades av Ellemtel, Ericssons och Televerkets samägda bolag.
Det var med statens välsignelse och den svenska arbetarklassens slit som företaget blev hela Sveriges telefontillverkare. Men särställningen och de snudd på kosmiska vinsterna (trots telekomkriser och ”ökade produktionskostnader”) räckte inte.
För att stå sig i konkurrensen med andra internationella jättar vrider Ericsson återigen på åtstramningsreglaget och outsourcar verksamhet. Efter den senaste varselvågen kommer företaget som hade över 40 000 anställda i Sverige i början av tvåtusentalet knappt ha 13000 kvar.
I sann Ericsson- och Volvoanda.