Hamnarbetarförbundets ordförande: "Vi är många, det är inte de"

Hamnarbetarförbundet bildades i Härnösand 1972. Bakgrunden var att flera av Transports norrlandsavdelningar vägrade gå med på de inskränkningar i medlemsinflytandet som förbundsledningen drev igenom på kongressen 1969.

Avdelningar skulle slås ihop till storavdelningar, medlemsmöten avskaffades och ombudsmän skulle inte längre väljas av medlemmarna. De protesterande avdelningarna uteslöts ur förbundet men bildade istället det från LO fristående Hamnarbetarförbundet.

2016 har Hamnarbetarförbundet 13 avdelningar och nära 1400 medlemmar. I flera hamnar, bland annat i Göteborg, är en majoritet av hamnarbetarna medlemmar i Hamnarbetarförbundet.

LO-förbundet Transport, som är kollektivavtalstecknande part i Sveriges hamnar, har aldrig varit förtjusta i det fristående Hamnarbetarförbundet, och har på olika sätt motarbetat förbundet. Men i perioder har relationen varit bättre och förbunden har vid ett par tillfällen tagit gemensamma kamper.

I samband med APMT-konflikten har Transports ordförande Lars Lindgren dessvärre tagit ställning för det Maerskägda terminalbolaget, något som både hans egna medlemmar och hamnfack från andra delar av Europa kritiserat honom skarpt för.

På Hamnarbetarförbundets kongress 2012 valdes helsingborgaren Eskil Rönér till förbundsordförande. Han är själv yrkesaktiv hamnarbetare, något som förbundets stadgar kräver av alla förtroendevalda.

– En av våra styrkor är att vi har aktiva och självstyrande avdelningar. Förbundsstyrelsen är inget övergripande organ som styr och ställer, utan kraften kommer underifrån och det är väldigt viktigt, säger han när Proletären träffar honom över en kopp kaffe i fikarummet på Hamnfyrans expedition i Göteborg.

Hamnarbetarförbundet har en demokratisk struktur där medlemsinflytandet är grundläggande. Viktiga beslut om exempelvis avtal och konfliktåtgärder tas av medlemmarna själva på medlemsmöten.

– Ibland hör jag ombudsmän från LO-förbund prata mellan skål och vägg om att fostra arbetarna: ”De måste ju begripa att det inte bara kan skena iväg” och liknande. Då undrar man ju vad fan de pratar om? Det är alltså inte medlemmarnas idéer och tankar som ska tas in och forma fackföreningarna utan det är de som ska fostra arbetarna? Det är bland annat sånt som har förstört våra fackförbund och skapat det vi har nu.

Hamnarbetarförbundet är partipolitiskt oberoende, men det har inte hindrat förbundet från att agera i politiska frågor. Till exempel har man blockerat gods från israeliska hamnar i sympati med Ship to Gaza, och tidigare har man agerat mot både militärdiktaturen i Chile och Sydafrika under apartheid.

– Hela arbetarrörelsen bygger på solidaritetstanken, så därför är det viktigt för oss att visa just solidaritet, säger Eskil Rönér och berättar att man för tillfället arbetar med att samla in pengar till norska hamnarbetare som efter en tre år lång konflikt står utan både jobb och a-kassa.

– Deras eget förbund har lämnat dem vind för våg. Därför tog Hamnfyran initiativ till den här insamlingen. Jag har uppmanat förbundets övriga avdelningar och frågat ”hur mycket kommer ni att lägga?” Sen ska jag föreslå att förbundet matchar det som avdelningarna samlar in. Förhoppningsvis ska det få ringar på vattnet i IDC.

IDC – International Dockworkers Council – bildades på en konferens i Göteborg 1999 i efterdyningarna av en lång och hård hamnkonflikt i Liverpool 1995-1998. Trots internationella sympatiåtgärder förlorade hamnarbetarna den konflikten men vann en ny stridbar internationell organisation som idag har 92 medlemsorganisationer från 41 länder och sammanlagt över 100000 medlemmar.

Genom IDC har hamnarbetare i hela världen kunnat agera tillsammans i olika frågor. Till exempel gick hamnarbetare över hela Europa ut i en sympatistrejk med sina kämpande kamrater i Portugal när deras arbetsköpare sparkade den ordinarie personalen och ersatte dem med bemanningsanställda. Efter några veckors kamp vek arbetsköparen ner sig, bemanningsföretaget avvecklades och alla sparkade hamnarbetare återanställdes.

– Hamnarbetarförbundet har satt ett avtryck i IDC och alltid gjort vad vi har kunnat när det har gällt. Och det får vi ju igen nu när vi behöver stöd.

Under den kommande helgen kommer IDC ta beslut om hur man ska understödja de svenska hamnarbetarna i deras kamp mot APMT.

För att stödja hamnarbetarna i kampen har Proletären tagit initiativ till en landsomfattande pengainsamling till förbundets strejkkassa. Enskilda kan också bidra men huvudsyftet är att arbetare ska få en möjlighet att agera på sina arbetsplatser och tillsammans med sina arbetskamrater visa klassolidaritet – arbetare till arbetare.

Eskil Rönér håller med om att det är handlingen som är det viktiga.

– Visst, en lång fajt med mycket strejker kostar mycket pengar, och vi är inte lika rustade som arbetsköparna. Men i nuläget är det inte pengarna som är det viktiga, utan att väcka en medvetenhet för situationen genom att engagera sig och tillsammans bidra till kampen.

– Vi hamnarbetare är en ganska liten grupp och för oss är det viktigt att vi får stöd utifrån och känner att vi inte sitter ensamma.

Eskil Rönér tycker att det behövs en ”väckelserörelse” för klasskamp i Sverige.

– Ja men det behöver vi! Det är ju inte så att arbetarrörelsen har flyttat fram sina positioner de senaste 30 åren, tvärtom har vi blivit tillbakatryckta. Och vilka är det som kan driva arbetarrörelsen framåt? Jo det är arbetarklassen. Det är inte svårare än så egentligen.

– Men då krävs det klassmedvetenhet. Idag är många lurade att tro att vi är någon sorts medelklass. Medelklassen hör egentligen inte hemma någonstans. Man är inte tillräckligt fin för att vara överklass och man vill inte vara arbetarklass. Men vi är ju arbetare och då tillhör vi arbetarklassen. Och bara en enad arbetarklass kan behålla och flytta fram positionerna gentemot kapitalet, så enkelt är det. För vi är många, det är inte de.