”Vänd dem inte ryggen” – kamp mot hedersförtrycket

”Hade samhället tagit sitt ansvar och hjälpt mina föräldrar att bli mer delaktiga i det svenska samhället, så hade detta kanske kunnat undvikas.”

I förra veckan var det 15 år sedan Fadime Sahindal höll sitt tal om hedersförtryck i riksdagen och hennes ord är en brinnande uppmaning till nutiden. Föreningen Varken hora eller kuvads (VHEK) kartläggningar i Stockholm och Göteborg visar att det fortfarande är många kvinnor med utländsk bakgrund som lever med hedersförtryck i Sverige.

Fadime Sahindal blev som hon själv sa ”en röst och ett ansikte för de tjejer som lever under förtryck och som riskerar att bli utstötta eller dödade om de inte underkastade sig sina familjers vilja och levnadssätt.”

Hon berättade att faderns våldsamma reaktion när han såg sin dotter tillsammans med hennes svenska pojkvän på stan för henne var fullt förståelig. ”Som far och familjeöverhuvud är det hans uppgift att vaka över familjens heder. Han ska värna och skydda kvinnliga släktingars sexuella uppförande och se till att döttrarnas oskuld är bevarad fram till giftermålet.”

Två månader efter talet i riksdagen mördades Fadime Sahindal av sin egen far. För honom blev det en sista utväg och enda möjlighet att återupprätta sin heder. Trots att han levt och arbetat i Sverige i tjugo år var både han och hans fru analfabeter och under rättegången användes tolk.

Inte konstigt att Fadime Sahindal kände sig sviken av det svenska samhället. Hennes enda brott var att hon ville utbilda sig och jobba som andra svenska kvinnor. Och att hon ville gifta sig med en man hon själv valt.

I riksdagen sa hon att hon inte ångrade sitt beslut att gå sin egen väg, trots det höga priset när hon stöttes ut av sin familj. Hon valde dessutom att berätta sin historia offentligt i hopp om att det skulle hjälpa andra invandrartjejer.

”Jag hoppas att ni inte vänder dem ryggen och att ni inte blundar för dem.”

Men samhället blundade och Fadime Sahindal fick betala det högsta priset för sin frihetslängtan. Och många efter henne har fortsatt att betala. Vanligtvis inte med sina liv, men med en kraftigt begränsad tillvaro, ständigt bevakade och kontrollerade. Och ofta i strid med svensk lagstiftning.

Vad är det då som skiljer hedersförtrycket från det kvinnoförtryck som dominerar i västvärlden? Oskuldskontroller och hedersmord är ju på flera sätt uttryck för samma patriarkala grundstrukturer som sexistisk reklam och våld i nära relationer.

Samtidigt finns det avgörande skillnader. Vilket inte minst märks i hur olika begreppet heder definieras i olika kulturer.

I det borgerligt liberala samhället är heder kopplat till individens moraliska integritet. En människa kan gå rakryggad när hon agerar på ett sätt som överensstämmer med hennes egen uppfattning om rätt och fel.

Detta hedersbegrepp är ganska nytt i europeisk historia och växte fram först med 1700-talets industrialisering och upplysningsepok. Dessförinnan var hedersbegreppet även i Europa kopplat till socialt anseende. En människas heder och ära låg i hur omvärlden värderade honom.

Detta hedersbegrepp med ursprung i feodala strukturer är fortfarande dominerande i stora delar av världen. Särskiljande för denna heder är att den kan förloras, som ett ting eller en kroppsdel. Antingen har du hedern eller så har du den inte. En uppfattning som lever kvar i språket i uttryck som ”med hedern i behåll” och ”att tappa ansiktet”.

Denna heder är knuten till kollektivet. Om någon bryter mot reglerna drabbar vanäran alla i familjen eller släkten. Och det är männen som förvaltar hedern. Kvinnans uppgift är att på rätt sätt förvalta sin sexualitet. Kvinnan är familjens egendom och hennes värde ligger i hennes oskuld. Det är detta Amineh Kakabaveh, ordförande i VHEK, menar när hon säger att männens heder sitter mellan kvinnans ben.

Den kollektiva hedern har en stark ställning i samhällen där det saknas välfärdsstat och där familjen, släkten eller klanen fyller funktionen av socialt skyddsnät. Hedern blir viktig som garant för välfärd och status.

Detta är en av förklaringarna till att hederskulturen kan få en så stark ställning i de svenska storstädernas förorter. Välfärdsstatens svek mot invånarna leder till att det bildas samhällen i samhället, med parallella regelverk.

Tendensen är tydlig i VHEK:s undersökning där en majoritet litar mer på lokala religiösa församlingar än på skolpersonal eller socialtjänst.

Därmed är det också en förenklad sanning att hedersförtryck kommer till Sverige med invandringen från Mellanöstern och Afrika. Hedersförtrycket lever i allra högsta grad sitt eget liv i Sverige, inte minst på grund av segregationen, och måste betraktas som ett svenskt samhällsproblem. En majoritet av de svarande i Varken hora eller kuvads enkät var födda i Sverige.

Många med erfarenhet av hedersförtryck vittnar också om att kontrollen inte sällan är hårdare i Sverige än i ursprungslandet.

Det är också viktigt att frikoppla hederskulturen från specifika religiösa uttryck. Hedersförtryck uppstår i givna historiska, ekonomiska och politiska sammanhang och förekommer inom alla trosuppfattningar.

Det finns till exempel stora likheter mellan förortens hederskultur och den hederskultur som uppstår i etniskt svenska och nationalistiska grupperingar på yttersta högerkanten.

Här representerar kvinnorna genom barnafödandet nationens sammanhållning och i retoriken talas om ”våra kvinnor”. Men den svenska kvinna som blir tillsammans med en invandrare betraktas som hora och förrädare.

Reaktionens framfart i västvärlden de senaste decennierna har skapat ett tudelat samhälle där eliterna drar ifrån medan stora delar av arbetarklassen drabbas av industrins avveckling, förorternas förslumning och nedrustningen av välfärden. Till detta kommer minskad känsla av klasstillhörighet och minskad social sammanhållning.

Reaktionära strömningar får grepp om både invandrargrupper och etniska svenskar. Reaktionära patriarkala strukturer i förorten motsvaras av nationalismens större inflytande över den infödda arbetarklassen.

Samtidigt uppmanar liberaler till både höger och vänster på den politiska skalan till respekt för kulturers likaberättigande. Vilket innebär att de tappar maktanalysen utifrån klass och kön och vägrar se att det är de dominerande männens patriarkala kultur som respekteras, inte kvinnornas och barnens.

Det finns onekligen ett mått av rasism i föreställningen att kvinnor med invandrarbakgrund ska acceptera förtryck för att det ingår i ”deras” kultur.

För en marxist måste klass och individ alltjämt vara politikens främsta utgångspunkt. Inte grupper av människor uppdelade efter kultur, religion eller etnicitet. Om vi betonar kulturen ser vi inte de individer som förtrycks i kulturens namn. Och vi motverkar individers förening på klassmässig grund.

De som framhåller kulturers likaberättigande som en överordnad princip är dessutom ofta bärare av en mycket statisk syn på sociala relationer. De talar om kultur som något färdigt och oföränderligt som styr en grupp människors värderingar och handlingar.

Men kulturer är, precis som människan, föränderliga i ett ständigt samspel med samhällets utveckling och andra kulturer.

I ett inslag i Nyhetsmorgon förra året, efter att TV4 avslöjat hur läkare på svenska vårdcentraler erbjuder ”oskuldskontroller”, talade Elaf Ali, debattör mot hedersförtryck, om hur hennes egen pappa har ändrat uppfattning under familjens tid i Sverige.

Själv fick Elaf Ali inte bära shorts eller delta i skolans simundervisning, men när hennes tio år yngre syster kom i samma ålder var det helt okej. Pappan hade insett att flickor i Sverige inte skämmer ut sig för att de går i shorts.

Det finns något angeläget och djupt hoppfullt i denna korta berättelse. Människor påverkas och förändras hela tiden. Samhällelig och politisk förändring är möjlig och de som säger något annat är ofta de reaktionärer som tjänar på nuvarande ordning.

I det här fallet behöver förändringen bygga på både integration och kvinnokamp.

Ett första krav på vägen är att avskaffa friskolorna. Om segregationen ska brytas måste alla barn och ungdomar få en likvärdig utbildning i sekulär miljö på skolor som följer skrivningarna om jämställdhet i både skollagen och läroplanen.