Lokalpolitik med glöd och framtidstro

Bengt Johansson möter upp mig med bil utanför Varbergs station. Jag vill besöka partiavdelningen man hört så mycket om. Avdelningen med glöd som växer så det knakar.

Vi köper kaffe på ett närliggande fik. Bengt Johansson går rakt på sak.

– Om man är ett gäng som vill partiet väl så ska man se varje diskussion ur aspekten: Hur kommer vi vidare? Det är det som är det intressanta, inte att få rätt eller sätta någon på plats, utan att vi distanserar oss från oss själva och använder de marxistiska analysverktygen för att komma fram till de olika svaren.

– När vi har gjort det här i Varberg så är det inte alltid så att svaren vi fått varit vad vi väntat oss eller att vi ens gillat alla aspekter av dem. Men den utveckling vi har haft här är ett bevis på att det har fungerat, säger han på bred göteborgska och häller i sig en klunk kaffe.

Bengt Johansson är ordförande i Kommunistiska Partiets Varbergsavdelning sedan ett år tillbaka.

Han har bott i Varberg länge men härstammar, som dialekten avslöjar, från Göteborg. Det var även där han först gick med i partiet.

– Jag hörde till ett ungdomsgäng i Göteborg på sjuttiotalet som var rätt tyket och tyknast i Göteborg var ju KFMLr, så då var det självklart att gå med där. Och på den vägen är det… med en del irrkrokar hit och dit.

Bengt Johansson har ett färggrant sätt att uttrycka sig på. Han är synnerligen förtjust i anekdoter och berättar med glädje om sin politiska bakgrund, bland annat om sin tid i Proletären FF.

Föreningen hade under sjuttio- och åttio-talen väldigt goda kontakter med sydafrikanska ANC.

– En gång när jag hade kökstjänst på klubbhuset satt det en grupp från Sydafrika nere i hörnet och hade en högljudd diskussion. Till slut ropade de på oss. Då såg vi att de satt och ritade med olika färger. De hade fått i uppgift att rita förslag till det befriade Sydafrikas nya flagga och då fick man stå där och hjälpa till, peka på olika färger.

Ledare för gruppen var Bill Jardin, som sedermera blev det befriade Sydafrikas första idrottsminister. Bengt Johansson berättar att det finns massvis med liknande historier kring praktiskt solidaritetsarbete. Historier som gör honom stolt.

Men Varbergsavdelningens arbete är förankrat i nuet – med sikte på framtiden.

– Jag fyller ju 60 år snart och det är inte meningen att en gubbjävel ska sitta och hålla i trådarna, så mitt krav när jag tog på mig ordförandeskapet var att jag skulle ses som en avgående ordförande.

– Det viktigaste nu är att lära upp alla medlemmar så att någon kan ta över ordförandeskapet och förpassa mig till ”ljugarbänken”, säger han och ler.

Proletärens roll är central i partiavdelningens arbete.

– Den är ju med hela tiden, vid alla aktiviteter.

Och försäljningen har ökat markant de senaste två åren.

– En liten dellösning som vi själva prövar är att inte bara hänga upp oss på den kollektiva försäljningen i dess olika former utan även skapa en Proletärengrupp i partiavdelningen.

– Medlemmar i gruppen tar ut en tidning till sig själva per vecka och säljer själv till en vän eller där man bor eller, helst, på arbetsplatsen. Och den här gruppen jobbar med detta aktivt och får aldrig fastna i att vara en försäljningsorganisation.

Avdelningens medlemmar pratar ofta om försäljningen. De diskuterar olika metoder och delar med sig av enkla, handfasta taktiska råd för hur man ska våga bryta igenom som kommunist på sin arbetsplats.

– Det är tack vare detta som vår försäljning har ökat med 50 procent.

Och det är inte bara försäljningen som ökat. Även medlemsantalet har skjutit i höjden. Något som till och med uppmärksammats i lokal media.

– Framförallt satsar vi mycket på studierna och vill utbilda alla nya kamrater som tillkommit.

Och de kommer från alla möjliga håll.

– De är till största delen människor som inte har varit organiserade tidigare och det är mycket glädjande. Det är hyfsat jämnt fördelat mellan män och kvinnor också.

– Sen har vi också några som bytt parti från Vänsterpartiet till oss och där är det vår röda lokala klasspolitik som tilltalat dem.

Varbergsavdelningens honnörsord är konkretisering – vilket märks tydligt i deras praktiska, lokalt förankrade politiska program som manifesteras under samlingsnamnet ”Varbergsmodellen – För arbete, trygghet och framtidstro”. Det handlar lika mycket om att arbeta i en långsiktig och omgripande anda som att ta sig an lokalt förankrade kärnfrågor.

En av dessa kärnfrågor är kravet på sex timmars arbetsdag. Där har avdelningen fått mycket positiv uppmärksamhet; bland annat tack vare den skuggmotion om sex timmars arbetsdag med bibehållen lön partiet lämnade in till Kommunstyrelsen, som senare pressade Vänsterpartiet att lägga en egen motion i frågan. De har även, tack vare fackligt engagerade kamrater i avdelningen, fått Kommunal i Varberg att ställa sig bakom sextimmarskravet.

Avdelningen har också ställt krav i bostadsfrågan och sjösatt en kampanj riktad till hyresgäster som berörs av de hyreshöjningar som Varbergs Bostads AB vill införa. Ett av kraven var att hyresjätten skulle omvandlas till ickevinstrivande stiftelse eller kommunalt verk.

I en närstående fråga har avdelningen haft ett samarbete med missbrukarföreningen Länk 80, som under flera års tid strippades av på ekonomiska medel och sedermera även sin lokal av den borgerligt styrda socialnämnden. Partiavdelningen misstänker starkt att en lokal byggherre ville komma åt tomten.

Så de hjälpte föreningen med namninsamling och att väcka uppmärksamhet kring frågan.

– Ett arbetarparti som inte förmår försvara de svagaste i samhället har inget existensberättigande, säger Bengt Johansson.

– Det var tyvärr en strid vi förlorade men vi byggde upp ett förtroende och knöt många kontakter.

De använder sig också ofta av den lokala pressen, med en strid ström av insändare och debattartiklar som förklarar partiets ståndpunkter utifrån lokala förhållanden.

– Vi tror att man måste ställa sig tråkiga frågor utifrån de analysverktyg som finns oss tillhanda i partiet. Har man har varit några stycken i 20 år och det inte hänt så mycket så måste man dra slutsatsen att det sätt man arbetat på tidigare inte duger.

– Då måste man hitta former och sätt att beröra människor, så de anser att det vi säger har bäring och framförallt i deras vardag. Och då tror vi inte att man kommer någonvart om man bara står i något hörn och uttalar allmänna sanningar, hur sanna de än är.

Samtidigt pågår ett kontinuerligt arbete i avdelningen med ”motsättningen” mellan dagspolitiken och den revolutionära kärnan som är grunden i varje kommunistiskt parti.

– Det är en klassisk konflikt vi talar om här, som drabbat alla kommunistiska rörelser i hela världen som velat komma någonvart – många är de partier som gått bet på den uppgiften. Det är förstås ingen lätt uppgift men vi är medvetna om detta och kämpar med detta.

Bengt Johansson menar att alla har möjlighet att bedriva politiskt arbetsplatsarbete. Det finns inga genvägar, men det finns heller inga argument för att man inte ska kunna synas på arbetsplatsen.

– Alla vet ju hur högerpolitiken har slagit och att det blivit allt tystare på arbetsplatserna. Men betyder det att en organiserad kommunist eller en facklig aktivist som vill åstadkomma något vettigt för sina arbetskamrater inte kan bedriva något arbete? Svaret är ju förstås nej, säger han bestämt.

– Frågan är ju hur man gör och på vilken nivå man börjar.

Avdelningen kommer snart att sätta igång ett studieprogram med utgångspunkt i Francis Tuuloskorpis bokserie Hopsnackat. Det kommer handla om hur man kan arbeta politiskt på sin arbetsplats.

– Väldigt många av de nya kamrater som kommer med idag är inte vana vid att läsa tyngre texter, varken kommunistiska texter eller marxistiska vetenskapliga verk.

– Så vi har studierna som en integrerad del av våra avdelningsmöten. Vi gör själva en lättillgänglig inledning och sen delar vi upp oss i några grupper eller diskuterar tillsammans utifrån färdigställda frågor. Huvudfrågan är alltid hur vi ska omsätta de marxistiska analysverktygen till praktisk politik. För det är så man måste göra. Om man bara läser för att det är roligt och intressant, ja då kan det kvitta.

Vi dricker upp det sista kaffet och skyndar bort till avdelningsmötet. Det är trångt bland stolarna.

Partiavdelningen letar just nu efter en större lokal, helst en där man kan ha en bokhandel.

En varm och tillåtande atmosfär genomsyrar mötet. Dagordningen är fullspäckad.

Avdelningen skulle ha inval av tre nya medlemmar idag, men ingen av dessa hade möjlighet att komma.

– Så retfullt nog har vi inga inval… fastän vi har det, säger Bengt Johansson.

Efter studiepunkten, en inledning i ämnet politisk ekonomi, börjar diskussionerna.

– Borgerliga ekonomer hävdar att det är tillgång och efterfrågan som bestämmer värdet av en vara, men det är bara en liten del av det hela, säger Ingemar Ericsson som håller i studierna.

Kamraterna fyller i med tankar och erfarenheter.

– Det kapitalistiska språket har sakta men säkert letat sig in i vården också, säger Ulla Ohlson till flera kamraters instämmande.

Dagens tyngsta punkt är dock kommunalvalet. Det är två år kvar, men beslut om huruvida partiet ska ställa upp måste fattas i god tid. Talarlistan fylls snabbt upp och frågorna haglar.

De flesta är överens om att partiet borde ställa upp i valet och det rådgörs om hur och på vilka premisser. Partiavdelningen tar beslut om att ställa upp.

Styrelsen får i uppgift att återkomma med diskussionsunderlag angående frågor och taktik.

– Vi har inget att förlora, vi kommer från ingenstans och oavsett hur det går så etablerar vi oss som ett politiskt alternativ, säger några av kamraterna nästan i mun på varandra.

Visst känner man den där glöden.