När Karl Marx skrev Kapitalet

Få böcker omges av en sådan ryktbarhet som Kapitalet; de flesta känner till både boken och dess författare. Men det betyder inte att Kapitalet tillhör de mest lästa böckerna, ens bland marxister.

Det gigantiska omfånget är ett första hinder; bara den första boken, som nu åter finns till försäljning på svenska, omfattar mer än 800 tätskrivna sidor och hela verket mer än 2100 sidor. Och då är ändå inte sidoverket ”Teorier om mervärdet” medräknat.

Till denna omfångsbarriär kommer att Marx går ut hårt.

”All vår början bliver svår”, skriver han i förordet till första upplagan. ”Att förstå det första kapitlet, i synnerhet det avsnitt som innehåller analysen av varan, kommer därför att bereda den största svårigheten.”

Alla som stångat sig förtvivlade mot detta första kapitel, utan att komma igenom det, håller säkert med, de flesta lite förgrymmat. Om nu Marx skrev för arbetare, som han sa, kunde han väl ha varit lite snällare mot sin publik.

Om detta kan man tvista, men inte med Marx, om han hade levat. Hans syfte var att blottlägga det kapitalistiska systemets innersta väsen och för att lyckas med det ansåg han sig tvungen att gå bortom det förenklade. Det var inte kapitalismens yta han ville visa upp, utan dess inre mekanismer.

Det är alls inte så att Marx struntade i sin arbetarpublik; han skrev tvärtom om och om igen för att göra sin framställning så tillgänglig som möjligt. Men han vägrade förenkla förhållanden som inte låter sig förenklas. ”Det finns ingen kungsväg till kunskap”, skrev han. ”Endast den som inte fruktar klättringen på dess branta stigar har en chans att nå dess lysande höjder.”

Det är det som är läsarens utmaning. Det är mödosamt att ta sig igenom Kapitalet, men den som gör det, om så utan att fullt ut förstå allt, får kunskapsljus som lön för mödan.

Ett aber med Marx´ vägran att förenkla är att Kapitalets första band knappt hann komma ut förrän förklaringslitteraturen dök upp. Det har skrivits hyllmeter med böcker om Kapitalet och om hur man skall läsa Kapitalet, de flesta utgivna i vällovligt syfte.

Problemet med sådan litteratur är att den förenklar det som Marx själv ansåg omöjligt att förenkla och att författarna allt som oftast lägger till och drar ifrån som det passar dem. Det gav redan under Marx levnad upphov till en ”marxism” som han själv inte kände igen som sin egen. Det är i förhållande till sådana förvanskningar som Marx fällde den skämtsamma kommentaren: ”Är det något jag vet, så är det att marxist är jag inte.”

På köpet tenderar förklaringslitteraturen att ersätta originalet. Fler har läst om Kapitalet än själva originaltexten. För att det är så mycket enklare.

I en artikel om sin egen väg till Kapitalet berättar den polske marxisten Isaac Deutscher om sitt lands socialistiske pionjär Ignacy Daszynski, som närmast skröt om att han inte läst Kapitalet: ”Jag har inte läst den, men Karl Kautsky har läst den och skrivit en populär sammanfattning. Jag har inte läst Kautsky heller, men Keels-Krauz, vårt partis teoretiker, har läst honom och sammanfattat Kautskys bok. Jag har inte läst Kelles-Krauz heller, men den duktige juden Herman Diamond, vår finansiella expert, har läst Kelles-Krauz och har berättat allt om det för mig.”

Herman Diamond var säkert duktig, men man kan fråga sig hur mycket av Marx som fanns kvar i hans berättelse.

Resonemanget skall inte missförstås. Det är givetvis bra att det skrivs populära böcker om marxismen och det är bra att Marx´ egna texter, som Kapitalet, utsätts för kritisk granskning. Må vara att Marx hade en enastående förmåga att borra sig ner i kapitalismens innersta djup, för att blottlägga dess drivkrafter och inre spänningar, men han var ändå begränsad av sin egen tids kunskap.

Betänk att första upplagan av Kapitalet kom ut 1867, nästan ett halvt sekel innan kapitalismen utvecklades till sitt monopolistiska stadium, till imperialism, en utveckling som Marx förutsåg, men som han inte hade möjlighet att studera konkret och i detalj.

Marx lade en vetenskaplig grund till kritiken av kapitalismen, som måste utvecklas och förfinas intill den dag detta exploaterande system ligger i graven.

Men trots den tidsmässiga begränsningen går det inte att komma förbi Marx och Kapitalet i förståelsen av kapitalismens innersta väsen, vilket är förklaringen till att han ständigt stiger upp ur sin grav, särskilt i kristider. Till och med borgare vänder sig till Marx när de inte förstår vad som händer i deras eget ekonomiska system, som 2008, då Marx prydde hela omslaget på ansedda Time Magazine.

Det borgerliga intresset för Marx och Kapitalet är dubiöst. Borgarna läser Marx för att deras egen teori om den självreglerande och i grunden harmoniska kapitalismen ständigt får pisk av verkligheten. Genom Marx vill de bättre förstå kapitalismen – för att kunna rädda den. Motvilligt respekterar de Marx som samhällsforskare.

En försåtlig variant på samma tema hörs från statsvetarprofessorn Mats Lindberg, som skrivit förordet till Arkivs svenska nyupplaga av Kapitalet.

”Jag vill plocka ner Marx från piedestalen, men också släppa ut honom ur giftskåpet. Låt oss betrakta honom som en vanlig dödlig samhällsforskare. Då är han varken helgon eller skurk, utan författare till ett vetenskapligt arbete som är till för att betraktas kritiskt och användas i de delar som är fruktbara”, säger Lindberg i en intervju på DN Kultur (18/10 2013).

Fruktbara för vem, skulle en vresig Marx ha invänt. För när Lindberg vill göra honom till en tidig kopia av sig själv, till en städad akademisk samhällsforskare, så hade Marx helt andra ambitioner med sitt arbete. Marx var revolutionär och han analyserade kapitalismen av revolutionära skäl; allt hans slit gick ut på att ställa arbetarklassens kamp på en fast vetenskaplig grund.

Inget ont om Lindberg som forskare. Han kan sin Marx och har respekt för honom. Men kastreringen av Marx, att göra denne revolutionäre tjur till en foglig akademisk oxe, är bara alltför typiskt för den akademiska marxism som Lindberg representerar. För borgerligheten obehagliga saker, som teorin om proletariatets revolutionära diktatur, som Marx själv såg som en av sina viktigaste upptäckter, skall bagatelliseras som anteckningar i marginalen eller helst skäras bort helt och hållet, som fadäser.

Inför en sådan behandling hade Marx säkert föredragit att förbli skurk. Att vara borgarnas skurk i dramat om kapitalismens vara eller inte vara är närmast en hedersbetygelse för en revolutionär.

Till Marx´ syften skall sägas att han inte var ekonom och att hans håg inte stod till ekonomin. Han var mer intresserad av filosofi och historia med långt gångna planer på att skriva ett mastodontiskt verk om franska revolutionen 1789.

Men det personliga intresset fick ge vika för vad som var nödvändigt för den revolutionära arbetarrörelse som Marx var en del av och som han vigde sitt liv åt.

Marx blev kommunist under sin exil i Paris i mitten på 1840-talet. Vid den tidpunkten präglades den kommunistiska rörelsen av utopiska idéer, som förde fram arbetarnas sak utifrån ”moral” och ”rätt”. Kommunismen uppfattades som ett ideal som verkligheten skulle anpassa sig till; idén kom först, verkligheten sedan.

Marx och hans livslånga stridskamrat Friedrich Engels vände snart nog upp och ner på detta förhållande. Idéer svävar inte fritt, menade de, utan är produkter av samhälleliga förhållanden. Verkligheten kommer först, idéerna sedan.

Eller som Marx skrev många år senare i förordet till sin bok ”Till kritiken av den politiska ekonomin” (ett förarbete till Kapitalet): ”Det materiella livets produktionssätt är bestämmande för den sociala, politiska och andliga livsprocessen överhuvudtaget. Det är inte människors medvetande som bestämmer deras vara utan tvärtom deras samhälleliga vara som bestämmer deras medvetande.”

Det var denna i filosofisk mening materialistiska ståndpunkt som förde Marx till ekonomin. Revolutionen handlar inte om att förverkliga en lysande idé, utan om att sätta ett nytt samhällselement, arbetarklassen, i rörelse, menade han. För att lyckas med det måste arbetarklassen göras medveten om sitt läge och om sin historiska uppgift, att störta privategendomens system. Därför måste revolutionen ta sin början i ett studium av det kapitalistiska produktionssättet.

Marx började sina ekonomiska studier redan under andra halvan av 1840-talet, vilket bland annat resulterade i pamfletten ”Lönearbete och kapital” och det evigt unga ”Kommunistiska manifestet”. Men det var först genom flytten till London 1849 som Marx fick tillfälle att på allvar ta itu med kapitalismen. Han blev närmast bofast i British Museums läsesal, där han inte bara hade tillgång till den klassiska nationalekonomins alla skrifter, utan också till mängder av rapporter om de förfärliga förhållandena i den dåtida kapitalismens mest avancerade land.

Marx såg inte denna sin självpåtagna revolutionsuppgift som något livslångt projekt. En kväll i april 1851 skrev han till Engels: ”Jag har kommit så långt att jag kommer att vara färdig med hela den ekonomiska skiten inom fem veckor.”

Han bedrog sig gruvligt. ”Den ekonomiska skiten” red honom som en mara i ytterligare dryga sexton år, med krav på ytterligare fördjupning och ständiga omskrivningar. Först i juli 1867 gick Kapitalets första bok till tryckeriet. Men maran tog inte slut med det. Två böcker återstod, så han fick arbeta vidare ända fram till sin död 1883, utan att bli färdig. Det föll på Engels lott att slutredigera andra och tredje boken.

Det skall sägas att Marx inte bara arbetade med Kapitalet under alla dessa år, parallellt skrev han flera andra klassiska verk och för att försörja sig skrev han artiklar i New York Daily Tribune. Samtidigt engagerade han sig i dåtidens arbetarrörelse, som i Internationella arbetarassociationen (Första internationalen), där han var korresponderande sekreterare. För Marx gick teori och praktik hand i hand. Han var inte bara revolutionens teoretiker, det hade han förmodligen sett som dödligt tråkigt, utan också en av dess praktiker.

Men någon fransk revolutionshistoria blev det inte. ”Den ekonomiska skiten” tog all resterande tid, vilket vi skall vara tacksamma för. Nog för att kapitalismen hade blivit analyserad utan Marx, men inte så tidigt och inte med hela hans djup.

När Kapitalets första bok äntligen kom ut skrev Friedrich Engels recensioner med frenetisk energi. Han ville ge Marx den uppmärksamhet och det erkännande han förtjänade. Här nöjer vi oss med att anmäla nyutgivningen; för att inte snuttifiera den tankerikedom som Kapitalet representerar.

Något skall dock säga om själva boken. Så började inte Marx från noll. Innan honom analyserade borgerliga nationalekonomer, som Adam Smith och David Ricardo, det kapitalistiska produktionssättet. Marx studerade och lärde av dem. Marxismen är ingen uppenbarelse, utan en utveckling av befintlig vetenskap.

Men Kapitalets underrubrik är inte för inte ”kritik av den politiska ekonomin”. Marx stannade inte vid Smith och Ricardo, utan gick utöver dem.

En sådan skiljepunkt är arbetsvärdeläran. Såväl Smith som Ricardo menade att vid sidan av naturen är det mänskliga arbetet källan till all rikedom och de noterade, som Marx, att varors bytesvärden bestäms av den mängd arbete som finns nerlagda i dem. I denna rudimentära form är arbetsvärdeläran alltså inte Marx´ upptäckt.

Men Smith och Ricardo kunde aldrig förklara var vinsten kom ifrån. Eftersom de trodde att arbetarna fick betalt för sitt arbete. Det gav en teoretisk paradox: Hur kan vinst uppstå i en produktion där värdet skapas av ett arbete som betalas till sitt fulla pris?

Denna gordiska knut löste Marx med ett berömt alexanderhugg. Arbetarna får inte betalt för sitt arbete, utan för sin förmåga att arbeta, för sin arbetskraft, förklarade han. Arbetskraften betalas till sitt fulla pris (= kostnaderna för att upprätthålla och reproducera den), men rätt utnyttjad kan den producera mer än sitt eget värde, ett mervärde (obetalt arbete), som är källan till vinsten.

Genom detta hugg löste Marx den kapitalistiska utsugningens gåta, vilket i sin tid var mer betydelsefullt än vad det kan synas vara idag. Engels skrev: ”Genom dessa enkla, men briljanta illuminationer överskred Marx med en gång gränserna för den borgerliga politiska ekonomin och gjorde socialismen vetenskaplig.”

Marx själv ansåg dock att det mest avgörande i hans vetenskapliga arbete var att fastställa de orsakssammanhang som oundvikligen leder till kriser och ekonomiska sammanbrott inom kapitalismen. Tvärtemot Smith och Ricardo, som betraktade kapitalismen som ett i grunden stabilt och harmoniskt system (den självreglerande marknaden), framhöll Marx kapitalismen som konfliktfylld och självdestruktiv, oförmögen att hantera de väldiga produktivkrafter den själv frambringar.

Det är detta som är den revolutionära kärnan i Marx´ ekonomiska tänkande och i Kapitalet. En allt mer gigantisk produktion, som inbegriper hela samhället och snart nog hela välden, hamnar i en allt skarpare motsättning till det kapitalistiska sättet att producera. Varvid det ankommer på den viktigaste produktivkraften, arbetarklassen, att göra sig av med kapitalismen och ersätta den med produktionsförhållanden som svarar mot produktionens samhälleliga karaktär, med det Marx kallade kommunism.

Det är denna revolutionsteori som den akademiska marxismen har så förfärligt svårt att förlika sig med; att Marx i hela sitt vetenskapliga arbete tog ställning och verkade för arbetarklassens frigörelse.

Kapitalet är en hissnande läsupplevelse för den som lyckas ta sig igenom de där första kapitlen. Tankerikedomen är närmast brutal. Så skriver Marx inte bara om kapitalismen som sådan, utan också om dess förhållande till naturen, om det han kallar ”metabolismen”. Marx menar att kapitalismen stör ämnesutbytet mellan människa och natur, att den exploaterar naturen bortom dess gränser, med förödande konsekvenser för framtiden.

I moderna termer skulle man väl kalla detta ett slags kretsloppstänkande, eller kanske humanekologi, men framfört hundra år innan dess discipliner ens var påtänkta och nästan hundrafemtio år innan klimatkrisen klev fram som en ödesfråga för mänskligheten.

Men hans ärende är arbetarklassens frigörelse och hans målgrupp de klassmedvetna arbetarna. I det fanns ett dilemma, då Kapitalet först utkom på tyska och Tyskland var på 1860-talet en småborgerlig idyll jämfört med storindustrins England, som utgör Marx´ undersökningsobjekt.

Men Marx var obeveklig i förhållande till sina tyska läsare. Tro inte att du kommer undan! Snart nog kommer också du att underkastas kapitalismens obevekliga förhållanden: ”Om dig berättas denna historia.”

Det är så Kapitalet skall läsas. Den är berättelsen om oss, om de som arbetar och om de som förnekas arbete, om alla oss som i våra olika liv misshandlas av kapitalismen; den är en uppmaning till oss att sluta oss samman i kampen för frigörelse.

Den mödosamma klättringen är definitivt värd besväret.