En av Hitlers svenska krigare

Historien om Åke J Ek börjar en vårdag 1925 i Engelbrekts församling i centrala Stockholm. Måndagen den 18 maj födde Ingrid Almqvist sonen Åke Johan Leonard Ek. Samma dag höll Stockholms fredsförening sin fyrtioårsfest. I den ljumma stockholmsnatten skålades till tal om aldrig mera krig. Bara sju år hade gått sedan det första världskrigets blodbad.

Detta fredens budskap satte inga spår hos den unge Åke J Ek som genom hela livet hade en stark fascination för vapen, uniformer och krig. Under 1930-talet drogs Åke J Ek till nazismen och som tonåring blev han medlem i det nazistiska ungdomsförbundet Nordisk Ungdom.

Nordisk Ungdom var ungdomsförbund till det svenska nazistpartiet SSS, Svensk Socialistisk Samling. Partiet, som tidigare hetat Nationalsocialistiska Arbetarpartiet, NSAP, kallas ofta lindholmarna efter partiordförande Sven Olov Lindholm.

Furiren Sven Olov Lindholm var 1926 med och bildade Sveriges Fascistiska Kamporganisation vars veckotidning hade namnet Spöknippet. Mot slutet av 20-talet orienterade sig förbundet mer och mer åt den tyska nationalsocialismen.

Lindholm deltog 1929 på NSDAP:s partidagar i Nürnberg. I början av 1930-talet skedde flera splittringar inom den nazistiska rörelsen och 1933 bildades Nationalsocialistiska Arbetarpartiet med Lindholm som partiledare och svensk führeraspirant. Året innan, i november 1932, hade Lindholm besökt Tyskland på inbjudan av Heinrich Himmler.

Åke J Ek blev under andra världskriget även partimedlem och det är i partiets tidning Den Svenske Nationalsocialisten som Åke J Ek för första gången dyker upp i offentlighetens ljus. I tidningens julnummer 1943 återfinns flera sidor julhälsningar. En hedersplats ägnas hälsningarna från frontkämparna i Sveaborg i Finland. Här återfinns Åke Ek.

Han var en av de flera hundra SSS-medlemmar som stred i Nazitysklands krig mot Sovjetunionen. Majoriteten av dessa tog värvning i den finska frivilligbataljonen, medan andra stred i Himmlers Waffen-SS.

Ek stred vid Svirfronten, vid floden Svir nordost om Leningrad. I 15 månader låg Ek vid fronten och han var en av endast 35 svenskar som var kvar när Finland bröt sitt samarbete med Nazityskland och slöt fred med Sovjetunionen den 26 september 1944.

Det var en bitter men brinnande övertygad nazist som åkte hem från kriget, som krigsminne hade han med sig en skada i handen och en stulen rysk armérevolver.

Samma dag som det slutgiltiga slaget om Berlin inleddes, den 16 april 1945, ryckte Åke J Ek in i det militära. Att Åke J Ek var en aktiv nazist som med vapen i hand stridit för Hitler bara ett halvår tidigare ansågs inte utgöra något hinder.

Än värre var att Ek under sin tid som värnpliktig var aktiv inom de livlinor som nazisterna organiserade i Sverige för att rädda krigsförbrytare och åsiktsfränder från andra länder undan rättvisan.

Sverige var vid krigsslutet det tredje viktigaste gömstället för krigsförbrytare., efter Argentina och Spanien. Åke J Ek gavs bland annat ansvar för den norske SS-veteranen Rolf Harald Andersen.

Eks aktivitet i nazistpartiet och roll i de svenska livlinorna var inte okänd för svenska myndigheter och säkerhetspolis. Den senare hade redan vid denna tid upprättat en akt över Åke J Ek.

Efter ganska exakt ett år som värnpliktig muckade Ek den 11 april 1946. Åter i det civila reste Ek till Gotland. Här fortsatte hans arbete med att rädda meningsfränder och krigsförbrytare framförallt från Baltikum.

När Sovjetunionen på hösten 1944 började driva tillbaka Hitlers trupper från de baltiska staterna flydde tiotusentals balter över Östersjön och många av dessa strandade på Gotland.

Bland dessa flyktingar fanns många krigsförbrytare – ledande politiker, säkerhetspoliser, militärer och personer ansvarat för koncentrationsläger, waffen-ss-soldater och frivilliga inom de polisbataljoner som ansvarade för många massmord. Uppskattningsvis mördades 300000 judar i de baltiska staterna. 1700 litauiska judar överlevde, 300 lettiska och i Estland kan de överlevande räknas på ena handens fingrar.

Det fanns med andra ord gott om krigsförbrytare att skydda för Åke J Ek och den livlina han arbetade för. Ek kastade sig in i detta arbete med liv och lust.

Hans aktivitet väckte misstankar hos lokalbefolkningen och den gotländska polisen. Efter tips från en lokal kaféägare greps Ek och hans kollega Bo Wikström landsfiskalen i Slite, misstänkta för spioneri mot balterna.

Vid gripandet var Åke J Ek och Wikström beväpnade med pistoler och gummibatonger och i deras bagage hittade polisen vapen, ammunition och fotografier över ett av de interneringsläger som hyser balter.

Wikström hade liksom Ek stridit för Hitler under kriget. Han var ett år äldre än Ek och uppvuxen på Gotland. Som sjuttonåring organiserade Bo Wikström sig 1941 hos lindholmsnazisterna, och samma år tog han värvning i Svenska frivillighetsbataljonen i Finland.

Året därpå enrollerade sig Wikström i Waffen-SS och efter två månaders träning i Frankrike och Österrike anslöt han sig till pansardivisionen Wiking vid Kaukasus-fronten djupt inne i Sovjetunionen.

Det var med andra ord två krigserfarna och beväpnade nazister den gotländska landsfiskalen arresterade i maj 1946. Under förhören uppgav Ek och Wikström att de arbetade för en baltisk livlina och att de på Gotland sökte efter besättning till en båt för att illegalt ta sig över till Estland för att hämta flyktingar.

Det rådde febril aktivitet på Gotland åren runt krigsslutet. Sida vid sida med de nazistiska organisationerna arbetade både svensk och utländska säkerhetstjänster på att bygga upp nätverk bland de baltiska flyktingarna.

Redan innan kriget var över, när Sovjetunionen fortfarande var en allierad till USA och England arbetade framförallt britterna på att bygga upp ett nät av agenter i kampen mot Sovjetunionen.
Stommen för sådana nätverk utgjordes av stabila antikommunister, vilket ofta var det samma som nazister, samarbetsmän och krigsförbrytare.

Den brittiske BBC-journalisten Tom Bower har i sin bok ”Det röda nätet” granskat den brittiska underrättelsetjänstens arbete i Baltikum.

Dessa operationer utfördes ofta från svensk mark och i samarbete med svensk underrättelsetjänst. Under arbetet med boken intervjuade han 200 vittnen och flera av dessa pekar framförallt ut en svensk som en särskilt aktiv och nazistiskt lagd agentvärvare, hans namn är Åke Eek.

Enligt Tom Bower värvades Eek till den svenska underrättelsetjänsten T-kontoret av dess mångåriga chef Thede Palm.

Att Åke Eek och Åke J Ek är samma person är säkert, mellan 1940 och 1955 fanns det nämligen endast en (1) Åke Ek i Sverige. 1955 föddes en pojke i Göteborg som hette Åke Ek och det kan knappast vara denna pojke som värvade baltiska agenter på Gotland vid mitten på 1940-talet.

Att T-kontoret använde nazister som agentvärvare gör inte den svenska underrättelsetjänsten unik i västvärlden. Tvärtom var det legio att nazister togs om hand och skyddades av underrättelsetjänsterna. Pålitliga antikommunister som hade erfarenhet av att kriga mot Sovjetunionen var värdefulla i det kalla krig som följde.

I Tyskland värvades Hitlers chef för underrättelsearbetet på östfronten Reinhard Gehlen av CIA. Gehlen var genom sin roll på östfronten en av de ansvariga för många av nazisternas värsta krigsbrott och massmord.

Det hindrade inte CIA från att ge honom en central roll direkt efter kriget, han blev senare chef för den västtyska underrättelsetjänsten.

CIA värvade även Klaus Barbie som under kriget var chef för Gestapo i Lyon och genom sina brutala metoder mot den franska motståndsrörelsen fick smeknamnet slaktaren i Lyon. CIA skyddade Barbie från Frankrike som vid två rättegångar dömde honom till döden i sin frånvaro.

När trycket blev för stort i början av 1950-talet smugglade CIA tillsammans med Vatikanen Barbie till Bolivia där han fortsatte vara en aktiv nazist.

Klaus Barbie han hade en framskjuten roll i den nazistiska statskuppen 1980 i Bolivia. Först på 1980-talet kunde fransmännen gripa Barbie och ställa honom inför rätta.

Detta är bara två exempel på hur krigsförbrytare och ideologiska nazister snabbt togs in i värmen i västvärlden.

Frågan är inte om Åke J Ek arbetade för den svenska underrättelsetjänsten utan snarare vilken roll han spelade och vilka uppgifter han hade.

Ett år efter att han dömts för vapenbrott på Gotland gick Åke J Ek åter in i det militära. Under de kommande fyra åren genomgick han åtta stycken befälskurser. Åren 1948-49 befann han sig i Finland, officiellt för att studera statsvetenskap vid Svenska Akademien. Huruvida han även i Finland arbetade för underrättelsetjänsten har inte gått att reda ut.

Åke J Eks kontaktnät på Gotland verkar ha varit omfattande. Han var till exempel med och grundade den lokala avdelningen av sällskapsklubben Round Table International. En introvert sammanslutning med syftet att ” främja kamratskap mellan unga män”, som de skriver på sin hemsida.

Ett perfekt forum för att bygga ut nätverk utan offentlig insyn. Åke J Ek var medlem i Round Table klubb 80 på Gotland fram till 1965 då han som 40-åring inte längre kunde vara medlem.

Eks historia är ett tydligt bevis på att den historieskrivning som vill göra gällande att nazisterna åkte ut i kylan när Hitlers imperium rasade samman är en myt. Åke J Ek och hans åsiktsfränder befann sig hela tiden inne i värmen.

Ju kyligare det kalla kriget blev desto varmare blev tillvaron för de män som stridit för Hitler, om detta handlar nästa artikel i denna serie.