Hemlig nazistarmé mitt i folkhemmet

Redan innan andra världskriget var slut arbetade USA:s och Storbritanniens underrättelsetjänster med att bygga upp antikommunistiska motståndsrörelser runt om i Europa, både i öst och väst. Detta gjordes i olika utsträckning i samarbete med inhemsk polis och militär och med olika grad av politisk insyn.

Vad dessa grupper skulle syssla med finns bl.a. fastslaget i resolution NSC 10/2 som USA:s nationella säkerhetsråd antog i juli 1948:

”Subversion riktad mot fientliga stater, inklusive understöd av underjordiska motståndsorganisationer, gerillarörelser och flykthjälpsorganisationer, liksom stöd till inhemska antikommunistiska krafter i hotade länder i den Fria världen.”

Organiserandet av antikommunistiska gerillagrupper, så kallade stay behind-grupper, avslöjades först i sin helhet i Italien runt 1990 och kallas därför ofta Operation Gladio, efter namnet på den italienska hemliga armén.

I närmare 50 år lyckades operationen hemlighållas, trots att den omfattade tiotusentals personer och involverade militären och underrättelsetjänsten i samtliga västländer. De gånger som delar av organisationen avslöjats eller någon kommit den på spåren har det hela effektivt tystats ner.

Redan i oktober 1952 avslöjade ministerpresidenten i den tyska delstaten Hessen, Georg August Zinn, att USA byggt upp en hemlig armé i hans delstat för att bekämpa kommunismen och stå emot en rysk invasion. Zinn hävdade att armén bestod av mellan 1000 och 2000 personer, de flesta fd officerare i Tredje rikets militär, luftvärn och SS.

Zinn berättade att underrättelsedelen upprättat register på personer som skulle undanröjas vid krig, bland annat 200 socialdemokrater som ansågs ”politiskt opålitliga”.

Samma år fick en polisstation i Frankfurt besök av en fd ss-officer vid namn Hans Otto. Otto berättade att han var medlem i en hemlig militär motståndsrörelse som tränades i dödligt våld av USA. Hans Otto menade att han var orolig över utvecklingen inom motståndsrörelsen. Hans vittnesmål ledde till avslöjandet av ett militärt träningsläger i Hesenskogen. Utredningen kom också över dödslistor på lokala företrädare, oklart om dessa skulle avrättas först vid en sovjetisk attack eller tidigare vid en politisk inrikeskris.

Avslöjandet av den hemliga armén väckte uppmärksamhet. Västtysklands dåvarande förbundskansler Konrad Adenauer påstod att det hela skett utan hans vetskap. 100 militärt tränade högerextremister avslöjades men efter tyst diplomati mellan USA och Västtyskland släpptes samtliga, locket lades på och åter bredde tystnaden ut sig.

Liknande avslöjanden har skett med jämna mellanrum i olika europeiska länder, men det var först i Italien under första hälften av 1990-talet när den gamla maktapparaten krackelerade av mutskandaler och korruption som omfattningen på dessa stay behind-grupper kom i ljuset.

Den hemliga gerillan byggdes upp av celler, där varje medlem enbart kände sin närmaste överordnad och eventuellt en handfull underlydande. Först 1951 började stay behind-nätverket växa samman och hitta formerna.

Formellt underordnades organisationen Nato, men arbetsdelningen mellan Nato, CIA, nationella underrättelse- och säkerhetstjänster är svårdefinierad och har säkerligen varit flytande. Dessutom har cellerna inte alltid låtit sig styras av sina överordnade. Fascistiska och nazistiska celler har haft sin egen agenda och framförallt under 1970- och 80-talen agerade dessa ibland på egen hand utan godkännande uppifrån.

Nato beväpnade, finansierade och organiserade rena terrorgrupper som har mördat hundratals människor under det kalla kriget, ofta har mördarna gått fria för att deras mäktiga kontakter och organisatörer har sopat igen spåren, för att dölja kopplingarna till stay behind-nätverket.

Hur såg det då ut i Sverige? Fanns det en hemlig armé byggd kring nazister som stridit för Hitler under andra världskriget? Svaret är ja. Mycket lite har skrivits om den hemliga nazistiska armén. Den byggdes upp i tysthet av ideologiskt sammansvetsade frontkämpar, varav de flesta tagit sina hemligheter med sig i graven.

En av få som tagit bladet från mun är Lennart Hansson, som senare blev moderat kommunpolitiker i Skåne. Hansson var en del av de högerextrema och militära kretsar som samlades inom organisationer som Nordiska krigs- och FN-veteranförbundet, Kamratförbundet för Svenska Koreaambulansen och Klara-Lidingö FBU-föreningen. På 1980-talet var Hansson vice ordförande i Nordiska krigs- och FN-veteranförbundet, ordförande vid denna tid var Åke J Ek som även var ordförande i de övriga två föreningarna.

Långt senare, den 15 juni 1997, lät sig Hansson intervjuas i Borås Tidning om sin tid inom den hemliga nazistiska armén. Under andra världskriget var Hansson medlem i nazistpartiet SSS, Svensk Socialistisk Samling. Han stred som frivillig i både finska vinterkriget och fortsättningskriget vid Hangöfronten.

Vid denna front var Hansson den 3 augusti 1941 med och bildade organisationen Sveaborg. Initiativet togs av Otto Hallberg som tillhörde det absoluta toppskiktet inom SSS. Under en fladdrande svensk fana och brinnande eldar höll Hallberg ett flammande tal om patriotism, nordiskt brödraskap och kamp mot bolsjevismen.

Majoriteten av de 700 i den svenska bataljonen i Hangö anslöt sig till eller sympatiserade med Sveaborg och genom denna paramilitära organisation hade nu det svenska nazistpartiet skaffat sig sitt eget SS och SA bestående av härdade nazistiska frontkämpar.

Även vid Svirfronten anslöt sig en stor del av de svenska frivilligsoldaterna till Sveaborg, en av dessa var Åke J Ek.

Redan 1943 hade Otto Hallberg börjat planera för hur Sveaborg skulle omorganiseras vid ett tyskt krigsnederlag. 1946 var det dags att omsätta dessa planer till verklighet.

Det var på Förbundet Finlandsfriviligas årsmöte 1946 som Hallberg redogjorde för planerna att ombilda Sveaborgsorganisationen till en hemlig nazistisk armé. Hallberg hade under sin politiska bana skaffat sig många vänner inom företagsvärlden och dessa finansierade hans resor runt om i landet. Till organisationen anslöt sig höga militärer, jordbrukare, skogsägare, reservofficerare, lärare och påfallande många underbefäl.

Den hemliga nazistiska armén kom, enligt Lennart Hansson, att omfatta 1200 kontaktmän vilka i sin tur knöt till sig ytterligare folk, totalt 3000 personer. Varje medlem kände enbart till sin kontaktman. Endast Hallberg hade full insyn. Sverige var indelat i ett finmaskigt nät av avdelningar och kretsar vilka i sin tur uppgick i distrikt, landsdelar och slutligen två ”skogsland”.

Sveaborg hade sett till att skaffa sig tillgång till de centrala beredskapsförråden. ”Vi hade noga förberett detta med ansvariga personer på hög nivå”, säger Hansson i intervjun. Barackläger byggdes upp i skogarna i södra Norrland och Bergslagen i aktivt samarbete med cheferna i de stora skogsbolagen.

En central gestalt inom den nazistiska motståndsrörelsen var Aseadirektören Ragnar Liljeblad. Enligt Lennart Hansson hölls möten i direktörens hem i Västerås. Genom sitt arbete inom Asea och för att Sverige skulle skaffa atomvapen hade Liljeblad goda kontakter västerut och med den svenska generalstaben. Direktör Liljeblad fungerade som kontaktman mellan Sveaborg och CIA.

Den högsta ansvariga för CIA:s hemliga operationer på svensk mark var William Colby, som 1973 hade klättrat ända upp till posten som CIA-chef.

Colby utsågs 1951 till ansvarig för CIA:s avdelning för okonventionell krigföring OPC (Office of Policy Coordination), vid ambassaden i Stockholm. 1953 lämnade han Sverige för samma post i Italien.

Uppbygget av den hemliga armén i Italien visar att Colby, som betraktade sig själv som en god liberal, inte hade några problem att samarbeta med fascister och nazister. I kampen mot Sovjetunionen och kommunismen var sådana allianser givna, ändamålet helgade alla medel.

Hur dessa allianser såg ut i Sverige är inte helt klart. Den officiella svenska historieskrivningen erkänner endast den av socialdemokratin godkända motståndsrörelse som byggdes upp kring direktör Alvar Lindencrona och försäkringsbolaget Thule. I denna historieskrivning erkänns inte kopplingarna till de svenska nazisterna eller till CIA. Det påstås att Sverige inte accepterade amerikansk inblandning och det faktum att den socialdemokratiska statsministern Tage Erlander var involverad tas som ett bevis för motståndsrörelsens demokratiska trovärdighet.

Denna historieskrivning duger inte. Till skillnad från i t.ex. Italien har ingen oberoende granskning av motståndsrörelsen gjorts.

Även om man håller sig till den officiella historieskrivningen så visar en granskning av de ansvariga att gränsen mellan den officiella och av socialdemokratin godkända motståndsrörelsen, CIA och de nazistiska krafterna är svårdragen, för att inte säga illusorisk.

Major Anders Grafström personifierar det omöjliga i att dra några fasta gränser mellan de olika krafterna. Grafström var anställd som kanslichef vid den dolda lägenhet på Bergsgatan 16 i Stockholm som fungerade som central för motståndsrörelsens dagliga verksamhet.

Under andra världskriget stred Grafström på Hitlers sida i Finland. Han var kompanichef i Otto Hallbergs kompani vid Hangö när den paramilitära nazistiska organisationen Sveaborg bildades. De personer han rekryterade till motståndsrörelsen var inte sällan fd svenska soldater i Waffen-SS. Grafström var informerad om Hallbergs hemliga armé och var samtidigt en av William Colbys närmaste svenska kontakter och skickades på rekommendation av Colby på träningsläger hos Special Forces i Fort Benning i USA våren 1952.

Det är viktigt att komma ihåg att under det kalla kriget hela tiden fanns en motsättning mellan socialdemokratin och den traditionella statsmakten inom polis, militär och byråkrati i Sverige.

Socialdemokraterna uppfattades från dessa krafter som en gökunge i boet, ett nödvändigt ont som man i kampen mot kommunismen hade gemensamma intressen med, men som samtidigt utgjorde ett politiskt hot. På samma sätt betraktades de reaktionära krafterna inom statsmakten som ett hinder och en potentiell fara av socialdemokratin.

Motsättningen skulle komma att skärpas under 1960-, 70- och 80-talen, inte minst när socialdemokratin stärkte sina positioner även inom den traditionella statsmakten genom att ersätta konservativa personer med socialdemokratiskt pålitliga krafter.

Denna motsättning fanns även hela tiden mellan USA och de socialdemokratiska rörelserna i Västeuropa. Trots ett ofta intimt samarbete fanns ändå hela tiden en misstänksamhet som under 1970-talet visade sig i att CIA var delaktiga i att få bort folkvalda socialdemokratiska regeringar i Västtyskland, Storbritannien och Australien.

Senare har William Colby erkänt att i länder som Sverige och Finland, som inte var allierade med NATO, måste "CIA göra jobbet själva eller med, i bästa fall, 'inofficiell' lokal hjälp.”

I den amerikanska arméns fältmanual 30-31B beskrivs denna verksamheten på följande sätt: ”Det kan hända, att regeringarna i det vänskapligt sinnade landet visar passivitet eller obeslutsamhet inför den kommunistiska eller kommunistinspirerade subversionen, att de inte reagerar med lämplig kraft på underrättelsetjänstens förutsägelser, vilka levererats via USA:s organisationer… I dessa fall måste den amerikanska arméns underrättelsetjänst förbereda medel för att genomföra extraordinära åtgärder och övertyga det vänskapligt sinnade landets offentlighet om att faran är verklig och att det är nödvändigt att genomföra motaktioner.”

Från officiellt håll i USA påstås denna fältmanual vara en förfalskning, men ledande personer inom CIA och det italienska Gladionätverket har vittnat om att det är äkta. Det må vara hur det vill med dokumentets äkthet, det är trots allt ett faktum att det är just på detta sätt som USA och dess militär och underrättelsetjänst arbetat.

Att Sverige skulle vara ett undantag är föga troligt. Den förre CIA-agenten Paul Garbler som tjänstgjorde i Sverige i två omgångar, den senaste slutade 1976, har i intervjuer medgett att CIA:s stay behind-operation även genomfördes i Sverige.

Några år in på 1950-talet, när Koreakriget återsamlat den antikommunistiska fronten, verkar Otto Hallberg ha spelat ut sin roll som organisatör av den mer renodlat nazistiska motståndsrörelsen. Strax efter att Grafström kommit hem från sin USA-vistelse, i mitten på maj 1952, greps Hallberg av den svenska säkerhetspolisen. Hallberg släpptes dock igen efter förhör.

Under det kommande halvåret fördröjdes ett nytt gripande genom ingripande från generalstaben och dess chef general Rickard Åkerman, som hela tiden varit informerad om Hallbergs verksamhet. Men i mitten på oktober 1952 anhölls slutligen Otto Hallberg.

Han hade därmed fråntagits sin roll i den hemliga armén och inom några dagar var han en bruten man. I april och november 1953 drogs fallet inför rådhusrätt respektive hovrätt. Hallberg frikändes i båda instanser och den man som stått som ledare för en väpnad hemlig armé mitt i folkhemmet var åter en fri man.

Sveaborg gjorde ytterligare några försök att bygga upp sin organisation men dog efter Hallbergs gripande sotdöden. Enligt Lennart Hansson fortsatte Sveaborg fram till 1957-58 men luften hade gått ur organisationen när Hallberg greps.

Vilken roll spelade Åke J Ek i denna historia?

Att han är en aktiv nazist, medlem i Sveaborg som arbetat med att skydda krigsförbrytare undan rättvisan och dömts i domstol för olaga vapeninnehav verkar inte utgöra något hinder för den militära karriären. Under åren 1947 till 1950 genomgick Åke J Ek åtta stycken befälskurser inom den svenska krigsmakten.

I och med Koreakriget gavs åter en möjlighet att i krig bekämpa kommunismen. Åke J Ek tog chansen och 1950-51 deltog han som fältväbel vid det svenska Koreasjukhuset. Under tiden i Korea använde Tidningarnas Telegrambyrå den dömde nazisten Ek som rapportör.

Väl hemma igen valdes Åke J Ek, vid blott 26 års ålder, till ordförande i Koreanska sällskapet och Kamratförbundet Svenska Koreaambulansen, båda stödorganisationer till den sydkoreanska diktaturen. 1954 blev han även hedersledamot i Norska Koreaföreningen och ytterligare två år senare utsågs han till redaktör och ansvarig utgivare för Koreansk journal. I efterhand har han ett flertal gånger dekorerats med medaljer från sydkoreanska staten och även utsetts till hedersdoktor i juridik vid Kyunghee-universitetet i Seoul.

Uppskattningen från den svenska överheten har bland annat visat sig i att Kungliga sällskapet Pro Patria tilldela Ek en guldmedelj för ”trohet och slit” i sitt arbete för Sydkoreas sak.

Under de första åren på 1950-talet steg Åke J Ek i graderna inom det militära – från korpral till furir och slutligen nådde han sergeantgraden 1955. Då hade Ek även hunnit med en längre vistelse i England, där han officiellt studerade vid University of Manchester.

Huruvida vistelsen i England har att göra med den svenska stay behind-rörelsen har inte gått att belägga. Men ett flertal indicier pekar på detta.

Englandsvistelsen skedde året efter det att Otto Hallberg drogs inför domstol, vid en tid när tidigare sveaborgare istället knöts till den officiella motståndsrörelsen. Det är också ett faktum att den praktiska utbildningen av svenska operatörer inom stay behind i huvudsak sköttes av brittiska underrättelsetjänsten.

Efter Englandsvistelsen inledde Åke J Ek en karriär som försäkringskonsulent vid försäkringsbolaget Städernas-Hansa. Den officiella motståndsrörelsen var som tidigare nämnts knuten till försäkringsbranschen.
Nu gick Ek även in som medlem i Folkpartiets dåvarande ungdomsförbund och var även redaktör för ungdomsförbundets Stockholmstidning Radikal Ungdom åren 1955-56. Detta kom sig inte av någon liberal omvändelse, vilket visar sig på 1960-talet när Ek åter dyker upp i nazistiska och högerextrema kretsar.

Inträdet i det liberala ungdomsförbundet samma år som han återvände från England var nog snarare ett sätt att tvätta bort ett brunt förflutet som det på 1950-talet skulle talas tyst om.

Åke J Ek kontaktnät inom militära kretsar var fortsatt starkt. 1957 valdes han till förbundssekreterare inom Värnpliktiga underofficerares riksförbund och samma år deltog nazisten Ek i den tredje svenska FN-bataljonen i Gaza.

Det är upp till läsaren att bedöma om hypotesen att Åke J Ek var en del av den hemliga svenska stay behind-rörelsen är riktig eller inte. Bevis finns med största sannolikhet i den akt som Säpo sedan tidigt 1940-tal haft på Åke J Ek.

Denna akt har författaren inte fått ta del av. Vad som däremot är säkert är att Åke J Eks kontakter med CIA och dess svarta sammanslutningar av nazister och fanatiska antikommunister skulle komma att stärkas under de följande årtiondena. Om detta handlar den avslutande delen i denna artikelserie.