Nordiska fredssamtal gav framtidshopp

Konferensen var tänkt att ta formen av ett Fredstorg, där tjugotalet anföranden och föredrag varvades med panelsamtal och inlägg från publiken. Förutom Sverige var framförallt Norge men också Finland representerat.



Redan under fredagskvällen förärades fredssamtalen ett boksläpp då Sigbert Axelsson presenterade antologin ”Gränsbo i krigets skugga – Minnen och erfarenheter av motståndet”, en samling berättelser om hur Värmlands gränstrakter under Andra världskriget blev skådeplats för såväl flyktingvågor och förföljelser i spåret av den nazistiska ockupationen av Norge som av motståndet mot samma ockupation.

Berättelserna är sådana som näst intill förträngts av de äldre ortsbor i Värmland som finns kvar i livet. Tiotusentals norrmän flydde nazisterna och fick mat och husrum hos värmlänningar. Solidariteten, krigsmotståndet och motståndet mot ockupanterna var självklar bland den värmländska allmogen. Ett boksläpp och ett anförande som gav en historisk inramning till konferensen och fredssamtalen.



Tidigare under kvällen höll den evige skriftställaren, författaren och debattören Jan Myrdal ett föredrag med samma titel som sin tidigare utgivna bok ”Att sälja krig som margarin – hur de imperialistiska krigen gjorts möjliga”. Här fick deltagarna exempel på hur viktigt det varit att med propaganda och reklam sälja in krigen i historien. Kring sekelskiftet 1900 var affischerna det viktigaste verktyget, affischer som Jan Myrdal samlat på sig genom åren och som på konferensens andra dag också visades upp för deltagarna. Kvällen bjöd även på föredrag av bland annat Anders Ferm, tidigare FN-ambassadör.



Det uttalade målet med konferensen var att bygga en fredsfront och en fredsrörelse i en tid då alla nordiska länder deltar i krig på USA:s sida. Där fanns olika idéer om hur en sådan rörelse byggs men en gemensam uppfattning om att den är nödvändig. Nödvändig och möjlig, eftersom historien visat att folkopinionen kunnat förhindra eller åtminstone förkorta krig.



Under lördagen diskuterades konsekvenserna av krigen mot Jugoslavien, Afghanistan, Irak och Libyen den pågående inblandningen i Syrien. Sakligt informerades vi åhörare om krigens fasansfulla facit i land efter land.

Under eftermiddagen talade Thage G Peterson, tidigare socialdemokratisk försvarsminister, utifrån frågeställningen varför det talas så lite om fred.


– Elva års krig har inte gjort tillståndet i Afghanistan bättre, menade han. Det går aldrig att bomba bort fattigdom och analfabetism!



Utöver Thage G Peterson talade bland andra Maj-Britt Theorin (S), som tidigare varit så kallad nedrustningsambassadör på Utrikesdepartementet om bland annat kvinnornas roll i antikrigsarbetet men också om hur Sverige deltog i bombningarna av Libyen som en uppvisning för Nato.


Från föreningen Afghanistansolidaritet talade Stefan Lindgren, om opinionsarbetet i Sverige mot kriget i Afghanistan. Han belyste vikten av samarbete och lyfte fram Kvinnor för Fred som en viktig organisation och påpekade också att man inte ska förminska föreningar som Afghanistansolidaritets betydelse, trots deras numerära litenhet.



Eftermiddagens kanske mest applåderade anförande stod den norske författaren och tidigare ordföranden för det gamla norska kommunistpartiet AKP(ml), Pål Steigan, för. Engagerat pratade han om reformismens och socialdemokratins svek i Norge då Arbejderpartiet och den norska regeringen på ett kuppartat sätt röstade för ett norskt deltagande i Afghanistankriget.

Pål Steigan stannade dock inte i Norge, utan visade tydligt hur krigen oundvikligen hänger ihop med det ekonomiska världssystemet och inte minst med de ekonomiska kriserna. En dyster bild målades upp, där Pål Steigan menade att militariseringen sker parallellt med den ekonomiska krisen och där imperialistmakterna i slutändan inte är främmande för vända vapnen mot sina egna befolkningar den dagen folket vägrar fler nedskärningar och besparingar.

– EU håller på att förvandlas till finanskapitalets diktatur, dundrade Pål Steigan som menade att vi är på väg mot ett nytt storkrig.

– Därför måste dessa fredssamtal knytas ihop med den ekonomiska frågan, fortsatte han och skiljde därmed ut sig från flera andra av helgens talare. Han påpekade att kapitalismen måste störtas och ersättas med ett nytt ekonomiskt system.

– Själv kallar jag det kommunism 5.0 men egentligen är det sak samma vad vi väljer att kalla det.


Något omtumlade av Pål Steigan kunde deltagare och åhörare fortsätta samtalen under lättsammare former när kvällens kulturprogram tog vid.



Sista dagen, söndagen, var lika välfylld. Från Norge talade Marielle Leraand, vice ordförande i partiet Rødt, om opinionsarbetet mot Norges deltagande i anfallskrig. Marielle Leraand, som tidigare varit medlem i Sosialistisk Venstreparti (Vänsterpartiets systerparti i Norge) men som lämnade partiet när de röstade för Libyenkriget, har varit med och byggt upp gruppen Rødt Aksjon mot Krig.

Aktionsnätverket har utfört flera protestaktioner mot både krigshetsande media och partier. I anförandet uppmanade Marielle Leraand till konkret handling och till att fredsaktivister måste våga ta plats i gatubilden.



Från Norge talade även Aslak Storaker, som också han är en aktiv del av den antiimperialistiska vänstern i Norge, genom nätverket Bevegelsen for sosialisme. De båda norska talarna betonade vikten av aktivism, vilket också Pelle Sunvisson från aktivistnätverket Ofog gjorde när han uppmanade till konkreta handlingar i vardagen.



Även Kommunistiska Partiets internationelle sekreterare Erik Anderson var inbjuden att tala. Under rubriken ”Är mediabilden av Syrien sann” gick Erik Andersson igenom ett antal exempel på hur media används för krigspropaganda. Men han talade även om opportunismen och hur forna krigsmotståndare som Vänsterpartiet, Socialistiska partiet och Miljöpartiet nu ställt sig på krigshetsarnas sida.


– I politiken får man ofta kompromissa om saker, men man måste ha vissa principer. En sådan princip är att aldrig stödja imperialismens krig! Även om det skulle innebära att man förlorar röster!

Erik Anderson kritiserade den förmenta vänster som omgående slöt upp bakom Natos flygförbudszon över Libyen men som aldrig någonsin har vågat kräva flygförbudszon över Israel, Gaza och Västbanken.

Han påpekade att den borgerliga demokratins partistöd efter röstantal gynnar opportunismen då partierna främst värnar sina röster. För sitt tydliga ställningstagande mot bombvänstern och opportunismen drog Erik Anderson stora applåder.

Sist ut under fredssamtalen var Juha-Pekka Väisänen från Föreningen Fredskämparna i Finland som berättade om föreningens arbete men också om utvecklingen mot ett allt mer militariserat Norden och Arktis. Han knöt även ihop frågan om militarisering med miljöfrågan och besparingspolitiken i Europa.



Konferensen och fredssamtalen kunde kanske sammanfattas som brokiga men principfasta. De många talarna från olika bakgrunder, rörelser och partier utgjorde den delen av vänstern och antikrigsrörelsen som inte dragits med i krigspropagandan och blivit bombvänster. Därför var konferensen ett hoppingivande första steg mot en bred fredsrörelse på antiimperialistisk grund.

Hur denna rörelse ska se ut är för tidigt att säga. Under konferensen fanns flera olika uppfattningar och det enda som är säkert är att en rörelse inte byggs på en dag, eller en helg som i detta fall.

– Konferensen blev en viktig mötespunkt för folk från olika politiska traditioner som motsätter sig interventioner och krigspropagandan, sammanfattar Erik Andersson från Kommunistiska Partiet.

I organisationer som FiB/Kulturfront, olika solidaritetsorganisationer och i partier som Kommunistiska Partiet går nu arbetet vidare mot att utveckla motståndet mot imperialismen och nordiskt deltagande i imperialismens krig. Planer finns redan på en uppföljning i Norge nästa år.

– Vi kommer att fortsätta med Nordiska Fredssamtal och förslag finns om att anordna det i Norge nästa gång, berättar Hashim al-Malki från arrangörerna som på det stora hela är mycket nöjd med helgen.
Kanske blir Degerfors i framtiden ihågkommet som orten där en ny, bred antiimperialistisk fredsrörelse tog sina första stapplande steg.

August Eliasson