En socialistisk skolpolitik

När man talar om en socialistisk skola tänker nog de flesta på detta med varvad teoretisk och praktisk utbildning, men de flesta reflekterar inte över det fulla innehållet i denna formulering.

När Karl Marx talade om varvad teoretisk och praktisk utbildning handlade det inte om en allmän önskan om att förena teori och praktik eller om att uppgradera arbetaryrkenas och den praktiska bildningens status. När Marx diskuterar utbildningsfrågan så gör han det utifrån arbetsdelningen under kapitalismen.

”Vad som karaktäriserar det moderna samhällets arbetsdelning är att den alstrar specialiteterna, fackmännen och med dem fackidiotismen”, skriver han i Filosofins elände.

För att genast konstatera att arbetets extrema delning i den automatiska fabriken gör det nödvändigt att avskaffa specialisterna. Utan att för ett ögonblick blunda för fabrikssystemets avigsidor, så tydliga under kapitalismen, så bejakade han dess revolutionära potential.

”Det blir nödvändigt att ersätta specialindividen, som bara har en samhällelig specialfunktion, med den full utvecklade totalindividen, för vilken olika samhälleliga funktioner är verksamhetsformer, som avlöser varandra”, skrev Marx senare i Kapitalet.

Det är just denna tanke, den ur fabrikssystemet sprungna nödvändigheten av att ersätta specialindividen med totalindividen, som utgör grundvalen för kravet på varvad teoretisk och praktisk utbildning. I Kapitalet formulerar Marx detta som ett krav på en allsidig polyteknisk utbildning. Detta till synes tekniskt inriktade begrepp har en djupt humanistisk grundtanke; visionen om arbetets återupprättelse i totalindividen, i den totala människan, i människor som full ut förfogar över sitt eget arbete och sina egna livsvillkor. Den polytekniska utbildningen är mångsidig och syftar till att återföra makten över arbetet till arbetaren själv.

Det är detta som ger begreppet ett revolutionärt innehåll. Den polytekniska utbildningen, som Marx skissade den, ska göra arbetarklassen i stånd att ta över produktionen och styra den på egen hand, utan kapitalister, men också utan kapitalisternas alla mellanhänder, utan förmän, ingenjörer, ekonomer och specialister.

För att ge perspektiv på ämnet är det först nödvändigt att sätta in utbildningsfrågan och skolfrågan i ett historiskt perspektiv.

Som politisk fråga är skolan ganska ny, i Sverige fick vi den första folkskolestadgan först 1842, och skolfrågan hänger ihop med borgarklassens framträdande och aspirationer som klass.

I det feodalt präglade samhället fanns inget behov av någon allmän skola. I den feodala aristokratins värld handlade uppfostran om att inpränta de bestämda beteenden som tillkom adeln som stånd. Adelsbarnen undervisades på godsen och infogades redan från början i den sociala hierarki som gav dem deras givna plats i samhället.

Bland bönder och hantverkare var förhållandet likartat. I deras klassmiljöer drogs barnen lika omedelbart in i den produktionsenhet som familjen utgjorde och gavs därmed en lika oföränderlig plats i samhället. Skomakaren blev vid sin läst.

För den unga borgarklassen var situationen en annan. Borgarklassen hade inga privilegier som adeln, och ingen produktionsenhet som utstakade barnens framtid. Därför måste borgarbarnen uppfostras och utbildas till individer förmögna att hantera en osäker framtid.

Givetvis innebär det borgerliga bildningsidealet ett progressivt framsteg jämfört med ståndsidealet, så tydligt under renässansen och senare upplysningstiden. Det är ingen tillfällighet att historiens första allmänna folkskola inrättades under franska revolutionen 1789.

Det är heller ingen tillfällighet att dekretet om allmän folkskola revs upp under kontrarevolutionen med argumentet att arbetarklassen och den bildade klassen är två givna samhällsklasser som måste ha var sitt utbildningssystem. Två hundra år senare är det samma synsätt som ligger bakom högerns skolpolitik.

Det borgerliga bildningsidealet delar sig i två. Det humanistiska bildningsidealet, i Sverige representerat av enhetsskolan, och ett konservativt ideal, representerat av parallellskolesystemet. I folkskolestadgan från 1842 var den allsidiga bildningen fortfarande borgerlighetens privilegium och syftet med en skola för arbetarklassen var främst kapitalismens behov av disciplin.

Man ska inte förringa bildningsambitionerna i den borgerliga skolan men för arbetarbarnen är den också en disciplineringsanstalt och förvaringsplats. Till detta kommer givetvis skolan som en institution som reproducerar den härskande klassens ideologi.

Marx tar sin utgångspunkt i den kapitalistiska arbetsdelningen när han frammanar sin vision av totalindividen och av den polytekniska utbildningen. Denna fråga innehåller två aspekter.

Ett typiskt drag i det kapitalistiska produktionssättet är att det skiljer producenterna från produktionsmedlen, vilket skapar det främlingskap, den alienation, som Marx talade om. Men mer avgörande för dagens frågeställning är att den kapitalistiska arbetsdelningen också skiljer handens arbete från hjärnans.

Även ekonomen Adam Smith som bejakade de kapitalistiska marknadsrelationerna menade att arbetsdelningen förkrymper människors intellekt. Denna negativa bieffekt skulle åtgärdas med utbildning, vilket visar på den humanistiska bildningstraditionens begränsningar.

Det är lätt att vurma för alla människors lika värde och alla människors lika rätt till allsidig bildning, men i klassamhället är den lika rätten inte lika, hur ivrigt den än utropas. Skillnaderna i studieförutsättningar är omöjliga att utrota så länge klasskillnaderna består.

Ingen skola, inte ens enhetsskolan som tveklöst är den mest demokratiska skolformen under kapitalismen, går utöver det samhälle som den är en del av.

Enhetsskolan gav arbetarklassens barn en mer likvärdig utbildning, vilket öppnade universitetens portar för några, men den upphävde inte klassdifferentieringen i skolan.

Marx utgångspunkt i frågan om utbildning är den kapitalistiska storindustrin och dess deklassering av arbetet i enkla, ständigt upprepade moment. Kapitalismens fortsatta utveckling har rentav skärpt deklasseringen av arbetet, inte minst genom datateknologins införande som dramatiskt har förenklat arbetet långt bortom den rena industrins ramar. Det är denna deklassering som kräver arbetets återupprättelse. Marx bejakade teknisk utveckling men visade också att tekniken är förödande för arbetet när den kontrolleras av kapitalet. Vilket ger slutsatsen att arbetet måste ta kontrollen över tekniken.

Detta är en helt central punkt, inte minst för socialister. Om arbetet ska befrias, så räcker det inte med att ta makten över produktionsmedlen i formell äganderättslig mening. Det gäller också och inte minst att göra arbetet till herre över själva produktionsprocessen. Den polytekniska utbildningen ska ge eleverna kunskaper om de allmänna förutsättningarna för produktion. Genom att förbinda undervisning med produktivt arbete ville Marx ”förmedla de allmänna vetenskapliga principerna för alla produktionsprocesser och samtidigt inviga barnet och ungdomen i hanteringen av alla yrkens mest elementära arbetsredskap”.

I förhållande till dagens verklighet kan detta synas vara alldeles uppe i det blå, men modellen har faktiskt provats i det forna Östtyskland, DDR. Den polytekniska utbildningen infördes i DDR 1959 och utgjorde därefter grundstommen i utbildningssystemet. Modellen gav större utrymme åt ämnen som teknik och naturvetenskap, men framförallt innebar den att eleverna en dag i veckan undervisades i speciella verkstäder som de statliga företagen upprättade.

Här ges en av modellens första förutsättningar. Den kräver statligt ägande av produktionsmedlen för att fungera bortom den rena yrkespraktiken. Den polytekniska utbildningsmodellen fungerade väl i DDR och gav överlägset bättre resultat än den parallella skolform som importerades från väst efter murens fall. Men det fanns en intressant begränsning. Eftersom arbetsdelningen och de borgerliga ledningsformerna behölls i den socialistiska produktionen i DDR blev utbildningsverkstäderna snart kulisser som inte motsvarade de verkliga förhållandena i produktionen, utan snarare bidrog till att dölja dem. Vilket ger en andra förutsättning för att den polytekniska utbildningsmodellen ska fungera. Den måste gå hand i hand med åtgärder som syftar till att upphäva arbetsdelning och borgerliga ledningsformer.

I Sovjetunionen fick utbildningsmodellen aldrig något fotfäste av det enkla skälet att produktionssystemet inrättades på kapitalistiskt manér, med enväldiga direktörer i toppen och med specialister i ledningsfunktionerna ända ner till förmannens nivå.

Om inte socialismen sätter kurs mot en ordning som avskaffar förhållandet av styrande och styrda så finns det inte heller behov av en skola som har detta som mål.

Det är i detta perspektiv vi bör se skolan under socialismen. Om vi ska tala om en socialistisk skola, så innefattar den naturligtvis i linje med den humanistiska bildningstraditionen tanken på att alla människor ska ges möjlighet att utvecklas. Men den socialistiska skolan kan inte stanna där. Den måste lägga till den revolutionära ambitionen att göra människor förmögna att återta makten över arbetet.

För att uttrycka det något mer konkret:

• Den socialistiska skolan innefattar det humanistiska bildningsidealet, som utgör en del av marxismen. Den klassiska bildningen har därmed sin givna plats också i skolan under socialismen.

• Den socialistiska skolan måste ha som ambition att bidra till att upphäva den kapitalistiska produktionens delning av handens och hjärnans arbete, vilket ställer krav på varvad teoretisk och praktisk utbildning.

• Den socialistiska skolan bör bryta sig loss från den strikta uppdelningen mellan generationerna som är så typisk för borgerligheten och för det borgerliga samhället. Detta med barn- och ungdomstiden som en särskild förberedelsetid i livet, skild från det arbetsliv som kommer sedan. Vilket ställer krav på att undervisningen åtminstone till delar lämnar den isolerade skollokalen och ger sig ut i det verkliga livet. Detta pekar också mot det livslånga lärandet, inte som ett kapitalistiskt nödtvång för arbetskraft som anses undermålig, utan som en del av en social ordning där arbete och utbildning går hand i hand genom hela livet, i ett samhälle där både arbete och utbildning har förvandlats till livsbehov.

• Den socialistiska skolans övergripande mål bör vara att förbereda sina elever för att ta den fulla makten över sitt eget arbete och över samhället.

Det polytekniska utbildningsbegreppet har sina brister, inte minst för att det är alltför präglat av industriarbete. Till Marx produktionsinriktade perspektiv kan läggas ett mer samhälleligt. Socialismens uppgift är inte bara att återföra makten över produktionsmedlem till producenterna, utan att också överföra makten över samhällets alla funktioner till samhällsmedborgarna, utan den mellanhand som varje stat utgör. Vilket gör att den socialistiska skolan också måste förbereda sina elever för den dagliga skötseln av samhällsfunktionerna.

I det kapitalistiska samhället företräder Kommunisterna det humanistiska bildningsidealet, vilket gör oss till omedelbara och kategoriska motståndare till Björklunds förkrympande sorteringsskola. Vi kan och måste slåss för det humanistiska bildningsidealet, för alla barns rätt till allsidig kunskap, och för en demokratisk skola. Men det gör inte att skolan blir rättvis, bara mer tjänlig för arbetarklassen. För rättvisa är inte möjlig så länge den kapitalistiska klassdelningen består.