Gala mot hedersförtryck

Den 28 januari arrangerade Gapfs (Glöm aldrig Pela och Fadime) lokalgrupp i Göteborg en stor gala till minne av Fadime Sahindal, som mördades av sin far i ett hedersrelaterat dåd i Uppsala 2002. Galan är en del av tjugotvå andra aktiviteter; föreläsningar, teaterföreställningar, minnesceremonier, manifestationer och panelsamtal som pågår landet runt under de så kallade Fadimedagarna.

Christer Johansson är kontaktperson och lokal ordförande i Gapf Göteborg. Han är medlem i organisationen sedan 2013, men hans politiska engagemang sträcker sig mycket längre bak.

– Jag har jobbat aktivt med solidaritetsarbete i 45 år inom Emmausrörelsen, stött befrielserörelser och fattiga och förtryckta. Dessutom har jag varit medlem i Kommunistiska Partiet i 40 år, ett parti som står för ideal som jag håller högt; rättvisa för det arbetande folket, ett sekulärt samhälle och bekämpande av allt förtryck. Därför är det naturligt för mig att engagera mig i kampen mot hedersrelaterat våld och förtryck, säger Christer Johansson till Proletären.

Han berättar hur glädjande det är att både höger-, mitten- och vänstersinnade inom Gapfs ramar kan samarbeta mot hedersförtrycket och för det sekulära samhället.

– Jag ser det som synnerligen angeläget att alla politiska schatteringar i stort sett enas i denna kamp. Tyvärr har delar av den så kallade vänstern i stor grad anammat en kulturrelativistisk syn, i vilken man inte ser skillnad på olika former av våld och förtryck. Man likställer därmed våld i nära relationer med våld grundad på hedersnormer och inser inte att de båda uttrycken för våld och förtryck kräver olika former av motstånd och solidaritet med de utsatta.

Men Christer Johansson menar att det går att skåda en viss ljusning.

– Det finns organisationer till vänster om ”vänstern” som mer och mer visar intresse av att förstå hederskulturproblematiken. Det behövs en enig ny folkrörelse för att bevara Sverige sekulärt. Därför måste alla goda krafter samarbeta.

Nancy Minglani är en av de volontärer som gjort galan möjlig. Hon berättar för Proletären om hur FI:s ungdomsförbund, Unga Feminister, som hon var med i innan sitt engagemang i Gapf, inte velat ta upp frågan om hedersförtryck överhuvudtaget.

– Jag försökte lyfta frågan, försökte få den att komma på agendan, men jag fick ingen respons. För dem är det helt okej med till exempel könsseparerade badtider. Och när Gudrun Schyman köpte en ”burkini” tänkte jag; hon förstår ju ingenting. Det ligger ju ett förtryck i plagget!

– FI:s feminism är helt enkelt en feminism för den vita medelklasskvinnan.

Nancy Minglani håller med om att många till synes progressiva krafter, som till exempel Vänsterpartiet, heller knappt pratar om hedersfötryck.

– Men det finns några undantag. Jag tycker till exempel Amineh Kakabavehs arbete är helt fantastiskt. Hon är kanske den enda starka rösten för detta i Vänsterpartiet. Jag läser hennes bok nu, den gör mig så glad. Hon vägrar se sig som ett offer, ett offer för det här vidriga systemet, hon har gjort någonting av det hon har varit med om och det är fler sådana kvinnor och kvinnor som Sara Mohammad som vi behöver i rörelsen.

Sara Mohammad, ordförande i Riksorganisationen Gapf, berättar för Proletären att organisationen står på tre pelare; den ena är stödverksamheten, den andra är de förebyggande utbildningsinsatserna och den tredje utgörs av opinionsbildande aktiviteter.

– Och det känns fantastiskt att ha gått från att stå på Sergels torg med fyra åhörare till att kunna arrangera den här typen av galor med flera hundra gäster i publiken, säger Sara Mohammad stolt.
– Jag hoppas verkligen att det alla fått höra här idag går hem, att alla får med sig det i sina hjärtan.

Hon är noga med att poängtera att Gapfs verksamhet i huvudsak handlar om mänskliga rättigheter, jämställdhet och respekt för demokratin.

– Men det handlar också om vår oro för religionens makt. Vi har full respekt för troende människor men vi måste se till att staten tar sitt ansvar när religionen används som maktmedel för att begränsa flickors frihet, pojkars frihet och för att spotta på jämställdheten.

– Och att jobba med opinionsbildning och kunna medvetandegöra allmänheten om det här problemet är oerhört viktigt. Gapf är inte en organisation som vill sätta plåster på såren för de utsatta eller ge dem huvudvärkstabletter. Vi vill få till förändring och sätta den här frågan på den politiska agendan.

Hon berättar att politikerna, från höger till vänster, ofta kommer med fina ord men aldrig gör något konkret.

– Och det gäller tyvärr även den breda vänstern, som jag haft höga förväntningar på i den här frågan. Tack och lov gäller det inte alla delar av den, men det är många som på grund av den goda viljans vilsenhet och i rädsla för att bli kallade rasister till och med har omfamnat islamisterna.

– Men vi kämpar för människors lika rättigheter, mot könsstympning, mot barnäktenskap, för flickors och kvinnors frihet och frigörelse. Det är allt annat än rasism.

Sara Mohammad håller med om att den vänsterliberala kulturrelativismen har haft stor betydelse för att hedersförtrycket kunnat växa sig så starkt som det har gjort i Sverige.

– Man har hela tiden tagit hänsyn till delar av andra kulturer även om man vetat att det går i konflikt med mänskliga rättigheter. Och i och med att vänstern vägrat sätta sig in i frågan, om vad vi har för målgrupp och vad det är för mekanismer bakom brotten, så har de cementerat sin åsikt; att de ska ”skydda muslimer” och då skyddar de klanledare, islamister, extrema imamer och så vidare, personer som vi själva har flytt ifrån.

Men Sara Mohammad berättar att hon givetvis är medveten om att det finns rasistiska krafter som vill kidnappa frågan på grund av denna, vänsterns, beröringsskräck.

– Som tur är har Gapf alltid varit väldigt tydliga mot till exempel Sverigedemokrater och liknande, att den här frågan och vår värdegrund står för något helt annat än vad de är. Vi vill inte att de ska kidnappa de här frågorna och jag kan gärna debattera mot dem, men vi bjuder till exempel inte in dem till panelsamtal, för vi ser dem inte som en trovärdig aktör som skulle bry sig om den utsatta målgruppen.