När folkhälsa blev till privata vinster – del 2

Med förstatligandet av landets 350 självständiga apotek och skapandet av statliga Apoteksbolaget 1970, sjukronorsreformen samma år och avvecklingen av provinsialläkarna två år senare lades grunden för en modern sjukvård där det centrala var folkhälsotanken.

Socialstyrelsens ”Principprogram för den öppna vården” 1968 tog fram riktlinjer för en kraftig satsning på den öppna vården utanför sjukhusen och begreppet vårdcentral och distriktsläkare såg dagens ljus. Sjukronorsreformen gjorde sjukvården tillgänglig för alla oavsett inkomst men innehöll också en för framtidens primärvård avgörande strukturell förändring.

Tidigare hade, såväl i den slutna sjukhusvården som i öppenvården utanför sjukhusen, en stor del av läkarnas inkomster kommit från öppenvårdsbesöken. Läkarna fick betalt per mottagen patient, såväl direkt av patienten som från landstingen.

Med sjukronorsreformen betalade patienten i öppenvården ett fast pris, vid starten sju kronor, och alla läkare fick fast lön som inte påverkades av hur många patienter läkaren tog. Vilket lade grunden för distriktsläkarna att ägna den tid som sjukdomstillståndet och de sociala förhållandena krävde för varje patient.

Så inleddes ett systemskifte vilket förstärktes av en rasande snabb utbyggnad av stora vårdcentraler med en mängd yrkeskategorier och avancerad medicinteknisk utrustning. På tio år fördubblades den landstingsanställda vårdpersonalen i alla kategorier, från 84.900 anställda 1970 till 179.200 sjukvårdsanställda 1980.

Det var inte så att arbetare och tjänstemän på 1960-talet gick ut på gatorna och demonstrerade för lika vård. Denna enorma utbyggnad och förbättring, där vården riktades till hela folket, inleddes och genomdrevs som en del i folkhemsbygget. Planlagd och genomförd av tusentals tjänstemän och politiker i statens och landstingens tjänst.

Under denna tid var kapitalisterna också skäligen ointresserade av att driva vården. De hade fullt upp med att kapa hem vinsterna i industrin och för den skull också profiterna på byggandet av vårdcentraler och sjukhus. När apoteken förstatligades reste inte ens Svenska arbetsgivarföreningen, SAF, något motstånd, utan accepterade i tysthet. Vid denna tid hade kapitalisterna inte tillräckligt kapital för att satsa i vad de betraktade som sidoverksamheter. Wallenbergs profiter gick till investeringar i tillverkningsindustrin.

Här ska också märkas att socialdemokraterna valde att inte röra läkemedelsindustrin. Istället för att uppfylla det egna programmatiska kravet på förstatligande skapades i 1970-talets början en statlig läkemedelskoncern kring bolagen Kabi-Vitrum i uttalat syfte att hålla nere läkemedelspriserna.

I programskrifter från denna tid betonades huvudprinciper för primärvården som helhetssyn, primärt ansvar, närhet, tillgänglighet, kontinuitet, kvalitet, säkerhet och samverkan. Så var också folkhälsotanken bärande för denna utveckling.

Folkhälsa handlar om insikten att sjuklighet och dödlighet är klassbunden. Att bekämpa de stora folksjukdomarna som hjärt-kärlsjukdomar, cancer, psykisk ohälsa, diabetes, sexuellt överförbara sjukdomar, tandsjukdomar med mera utifrån insikten att det bara kan ske genom en kombination av ökad levnadsstandard, bättre miljö, social välfärd samt en god förebyggande allmän hälsovård och lättillgänglig sjukvård riktad till den breda folkmajoriteten.

Det var i denna anda som den moderna primärvården skapades kring vårdcentraler. På vårdcentralerna skapades fasta vårdlag där distriktsläkarna, som nu blivit specialister i allmänmedicin kompletterades av en mängd specialiserade yrkeskategorier som distriktssköterskor, sjukgymnaster, psykologer mm. I primärvårdsorganisationen ingick också barn- och mödrahälsovård.

Men särskilt bristen på distriktsläkare var besvärande och den hämmade utbyggnaden av primärvården. När vårdcentralernas resurser inte räckte så permanentades, särskilt i städerna, sjukhusens akutmottagningar som första valet för de som måste söka läkare akut.

På 25 år ökade antalet vårdcentraler i Sverige från den första i skånska Dalby år 1968 till 950 vårdcentraler år 1993. Antalet distriktsläkartjänster ökade från cirka 1.000 till 4.500. Men under hela denna tid så höll sig andelen distriktsläkare kring 20 procent av samtliga specialistkompetenta läkare. I länder med mycket bättre fungerande primärvård var motsvarande siffror till exempel i Norge 30 procent och i Storbritannien 40 procent.

Det var ett stort misslyckande för det svenska folkhälsoarbetet att sjukhusen tilläts växa lika mycket som primärvårdens. En orsak är politikernas, de då styrande socialdemokraternas, oförmåga att sätta fokus på primärvården och slutföra den folkhälsopolitik de själva sade sig stå för. En annan är den övervägande konservativa läkarkårens medvetna satsning på sjukhusens organspecialiteter. Här finns också ett nära samband med de ekonomisk allt starkare privata läkemedelsbolagen som satsar massor av pengar på forskningstjänster på universitetssjukhusen.

Under 1980-talet gick den svenska kapitalismen in i ett nytt skede av marknadsliberalisering och en enorm kapitaltillväxt. I den följande EU-anpassningen togs politiska beslut som påbörjade nedmonteringen av delar av folkhemmet, samtidigt som utbyggnaden fortsatte på andra områden.

Som inom barnomsorgen där kvaliteten sjönk när antalet barn i grupperna ökades i början av 1980-talet samtidigt som utbyggnaden av nya daghem fortsatte under hela decenniet. Eller som i sjukvården där primärvården fortsatt byggdes ut, liksom många stora sjukhus, samtidigt som ett stort antal mindre akutsjukhus landet runt antingen stängdes eller förlorade viktiga specialiteter som förlossningsvård eller akutkirurgi. Under 1980-talet började för första gången antalet vårdplatser att minska och på tio år försvann var fjärde sjukhussäng. Försämringarna möttes i flera fall av kraftiga och ibland långvariga folkliga protester, men bara lokalt.

1990-talet blev EU-anpassningens period, men till det återkommer vi i nästa del.