När folkhälsa blev till privata vinster – del 3

Grunden till den under ett par decennier snabba utbyggnaden av såväl vårdcentraler som sjukhus lades 1969 då Socialstyrelsen myntade Primärvårdsbegreppet. Avgörande förändringar var att primärvården gavs befolkningsansvar och att all vård finansierades genom anslag från skattemedel. Alla former av prestationsersättning avskaffades.

Målbeskrivningen för primärvården sammanfattades med orden: helhetssyn, primärt ansvar, närhet, tillgänglighet, kontinuitet, kvalitet, säkerhet, samverkan, i vad som måste betecknas som en tydlig socialpolitisk folkhälsoprofil.

Allmänläkarna och distriktssköterskorna gjordes till basen i moderna vårdteam med fler yrkeskategorier och allt mer avancerad teknisk vårdutrustning. Med vårdcentralen som basenhet lades under 1970- och 80-talen allt större uppgifter på primärvården. En kostnadseffektiv och patientnära första linjens vård som skulle avlasta de stora sjukhusen.

En milstolpe var Hälso- och sjukvårdslagen, HSL, från 1982 som stadgade att plånbokens tjocklek inte längre fick avgöra vårdens kvalitet. ”Målet för hälso- och sjukvården är en god hälsa och en vård på lika villkor för hela befolkningen.”

I HSL 1982 slog också statsmakten fast att det i första hand var primärvården som skulle ta ansvar för befolkningens hälsa. Men det skulle inte dröja länge förrän det började tummas på alla dessa principer.

Intentionen till bättre central styrning av sjukvården motarbetades genom att landstingen organisatoriskt var huvudmän för vården. Också den konservativa läkarkåren, där sjukhusläkarna särskilt på de stora universitetssjukhusen hade störst inflytande, bromsade effektivt överföringen av resurser till primärvården. Under hela denna tid var vårdcentralerna kroniskt underbemannade.

Men i början av 1990-talet hade ändå rekryteringen av distriktsläkare börjat öka så mycket att vakanserna minskade. Också samarbetet med distriktssköterskorna började ta form, en lovande utveckling för primärvården.

Som bröts med de nyliberala idéer som Socialdemokraterna började anamma under Kjell-Olof Feldts fögderi som finansminister i det sena 1980-talet. Nya styrmedel introducerades i den offentliga vården, marknadsprinciper med budgetstyrning, så kallad köp och sälj, vars uttalade avsikt var att införa någon form av konkurrens i den offentliga sektorn.

Överlämnandet av Sveriges ansökan om EU-medlemskap i 1 juli 1991 av statsminister Ingvar Carlsson markerade att landet nu gick in i en ny era. Men ännu var inte hela makteliten med på den nyliberala båten som med stark hand navigerades efter anvisningar av Svenskt Näringsliv med nestorn Marcus Wallenberg i spetsen.

Så kunde Riksdagens revisorer samma år 1991 i en rapport presentera en sund kritik av den offentliga vården där utvecklingen gick stick i stäv med intentionen att bygga en stark primärvård i strävan mot förbättrad folkhälsa:

”Sjukvårdshuvudmännen har – i strid med statsmakternas intentioner – byggt upp en vårdstruktur med en efter internationella förhållanden stark överbetoning av dyrbar specialistvård.”

Trots upprepade politiska uttalanden om prioritering av primärvården som skall utgöra basen i sjukvården hade fortsatt satsning skett på sjukhusbaserad vård. Så ser vi hur det i grunden socialistiska arbetssätt med nationellt planerad utveckling och utbyggnad av samhällets service till medborgarna som började byggas åren kring 1970 i praktiken hade förfallit genom avsaknaden av fungerande statliga styrmedel parad med avsaknad av politisk vilja. Sådan är kapitalismen, eller snarare sådan var den socialdemokratiskt folkhemska så kallade blandekonomin.

Nästa steg mot marknadsanpassning var Ädelreformen 1992 som innebar att kommunerna fick ansvar för all medicinsk vård och omsorg på ålderdomshem och lokala sjukhem. Många distriktssköterskor och undersköterskor flyttades genom Ädel till kommunerna och fick en ny ledning. Primärvården blev uppdelad och vårdlag splittrades.

Under den av Carl Bildt ledda borgarregeringen 1991-1994 infördes också husläkarlagen som under en täckmantel av ökad tillgänglighet och kontinuitet i primärvården syftade att återinföra privata läkarmottagningar. Här fanns också en stark betoning av läkaren som förändrade samverkan med distriktssköterskorna.

Husläkarlagen avskaffades visserligen sedan Socialdemokraterna återtagit regeringsmakten 1994 men den blev ändå en murbräcka för den EU-anpassade förändring som nu sköt fart inom snart sagt allt vad vård- och omsorg heter.

Under 1980-talet hade andelen av företagens förädlingsvärde som tillföll kapital-ägarna ökat kraftigt. Kapitalisterna satt på mer pengar än någonsin och skrek efter nya investeringsmöjligheter. Med EU:s lagstadgade fria rörlighet för kapitalet förändrades i ett slag politikens uppgift från att ta tillvara folkets behov av vård och omsorg till att se till kapitalets behov av nya profitmöjligheter.

Nu vidtog det paradigmskifte, den bakåtrevolution, som lett till dagens alltmer privatiserade vård och omsorg. Det gamla sättet att styra offentlig verksamhet, med statstjänstemän som administrerade den politiska viljan, idag kallat Old Public Administration, ersattes av det nya begreppet New Public Management. NPM är en term som den brittiska professorn Christoffer Hood myntade 1991 i en beskrivning av den nyliberala styrfilosofi som blev förhärskande i Margaret Thatchers England.

Pengapåsen med skattekronor som utdelades till varje vårdinstitution i syfte att fördela resurserna efter patienternas behov ersattes genom NPM med ett köp-sälj förhållande. Så blev patienten kund på en vårdmarknad som dock ännu till övervägande del drevs i offentlig regi.

Här dog försöken att praktisera folkhälsotanken inom svensk sjukvård och 1990-talet blev till en lång process med ökad privatisering av svensk vård och omsorg. Till detta återkommer vi i nästa avsnitt i artikelserien om vårdkrisen.