Anders Carlsson tal på Röd Front i Malmö
Kamrater! 1 maj-firare! Vi lever i det stora hyckleriets tid.
Ta detta med Hamas. Tre föreningar i Malmö har bjudit in representanter för det nya palestinska regeringspartiet. För att höra vad de har säga och för att diskutera med dem.
Det är så civiliserade människor gör. Vi lyssnar till och diskuterar med andra människor, också med representanter för politiska riktningar och religiösa samfund som vi inte alls eller inte fullt ut sympatiserar med.
Men sådan civilisation är inget för Sveriges regering. Knappt hade ryktet om Hamas-representanternas besök i Malmö kablats ut, förrän Carin Jämtin förtrytsamt lät meddela att hon och regeringen minsann inte tänker träffa dem.
Inte förrän Hamas ”tar avstånd från våld”.
Det är så att man baxnar.
Vilken regering tar avstånd från våld? Gör Sveriges regering det?
Varför förslösar regeringen i så fall över 40 miljarder kronor om året på krigsmakten?
Varför skickar regeringen svenska soldater i krig?
Varför tillåter regeringen tillverkning och export av vapen?
Ni vet alla svaret. Ingen regering tar avstånd från våld. Allra minst den svenska. Inget politiskt parti tar avstånd från våld. I vart fall inget parti i Sveriges riksdag.
Men Hamas skall ta avstånd. Som enda regeringsparti i hela världen.
Det är hyckleriets totala triumf.
Regeringen i det våldtagna Palestina skall ta avstånd från våld, skall frånsäga sig rätten att göra motstånd mot den israeliska våldsmakten. Den förtryckte skall låta sig förtryckas, den ockuperade skall låta sig ockuperas. Utan knyst.
Det är Carin Jämtins budskap.
Medan den rasistiska våldsmakten Israel kan fortsätta den väpnade våldtäkten av Palestina. Med svenskt stöd.
För så är det. Må vara att Sveriges regering inte vill öva krig tillsammans Israel. Det är för utmanande. Men Sveriges regering kräver inte att Israel skall ta avstånd från det våld som är Israels hela existens; från det våld som varje dag mördar palestinier. Tvärtom. Med Israel idkar Sverige vapensamarbete.
Det är bottenlöst skamligt.
Kommunistiska Partiet har inga förbindelser med Hamas. För det är åsiktsskillnaderna mellan oss för stora. Men vi respekterar Hamas som en genuin motståndskraft och som legitim representant för det palestinska folket.
Visst är det underligt.
Det palestinska folket har valt Hamas att representera sig. I demokratiska val. Godkända av allt vad ivriga demokratiövervakare heter.
Men ändå duger Hamas inte ens att tala med.
Det palestinska folket har valt fel. Det palestinska folket har valt ett parti som ogillas av USA, Israel och EU. Därför skall det palestinska folket bestraffas. Rentav svältas ut.
Det palestinska folket skall pinas att nästa gång rösta på dem som gillas av USA, Israel och EU; skall med svälten som vapen tvingas att rösta rätt.
I Palestina är demokrati att rösta som USA, Israel och EU vill. Det palestinska folkets vilja spelar ingen roll. Demokratin tillhör imperialismen, inte folket.
Tala om förljugenhet!
De föregivna demokraterna utmålar som bekant oss kommunister som ett djävulskt hot mot demokratin. Som nästan lika djävulska som Hamas.
Men i det stora hyckleriets tid är sanningen alltid den omvända. Det är de föregivna demokraterna som hotar demokratin.
Som i Palestina. Eller som i Irak.
Det är rent vämjeligt att höra alla dessa hycklare tala om en demokratisk process i Irak. De talar om något som inte finns. Demokrati under ockupation är en omöjlighet. Demokratins första och absoluta förutsättning är frihet från ockupation.
Därför är det kampen mot ockupationen som representerar demokratin i Irak, inte de mjukryggade samarbetsmän som USA låtit välja åt sig.
Sveriges regering påstår sig stödja den demokratiska processen i Irak. Genom att utbilda poliser åt ockupationsmaktens lydregim och genom att förse ockupationsmakten med vapen.
Sanningen är återigen den omvända.
Att stödja den demokratiska processen i Irak är att stödja motståndsrörelsen. Först när Irak blir fritt blir demokrati en möjlighet.
Kommunistiska Partiets ståndpunkt är klar.
Vi säger: USA ut ur Irak! Omedelbart och villkorslöst.
Vi säger: Stöd motståndskampen i Irak! Utan att utfärda högfärdiga förhållningsregler, som diverse kvasivänster. Ett ockuperat folk har rätt att göra motstånd. Med de medel som står till buds. Punkt slut.
Vi kräver att Sveriges regering omedelbart bryter de diplomatiska förbindelserna med USA:s lydregim i Bagdad och att regeringen lika omedelbart stoppar allt stöd till den brottsliga ockupationen av Irak.
Vi kräver att Sverige omedelbart drar tillbaka trupperna från det likaså ockuperade Afghanistan. Den svenska truppnärvaron i Afghanistan bidrar inte bara till att hålla detta land under imperialismens stövel, utan utgör samtidigt ett indirekt stöd till ockupationen av Irak.
Sådan drängtjänst säger vi kommunister nej till. Regeringens medlöperi drar skam över Sverige.
För att återgå till Palestina.
Vi hälsar representanterna för den nya palestinska regeringen välkomna till Sverige och vi framför ett varmt tack till de föreningar här i Malmö, som haft det goda demokratiska omdömet att bjuda in dem.
Det palestinska folket har gjort sitt val och vi respekterar det. Till skillnad från låtsasdemokraterna.
Vi kräver att Sveriges regering obstruerar mot EU:s beslut att stoppa biståndet till Palestina. Genom att kraftigt öka det svenska biståndet. Börja med att stoppa biståndet till quislingregimen i Irak och ge det till Palestina.
Det är Palestina som skall stödjas. Inte den brottsliga ockupationsmakten i Israel.
Vi säger: Bojkotta Israel! Köp inga israeliska varor och kräv att Sverige avbryter alla förbindelser med Israel.
*
Den värld vi lever i kan synas mörk. Men det finns strimmor av ljus.
I Latinamerika drar en våg av nationell befrielse över det som USA i imperialistiskt högmod brukar kalla sin högst egna bakgård. Med det socialistiska Kuba som inspirationskälla och med det revolutionära Venezuela som bullrande kraftpaket.
I Latinamerika är den demokratiska processen verklig. I land efter land väljer folket nya, mer vänsterinriktade ledare. Alla är inte verklig vänster. Men en gemensam nämnare är att de inte vill utgöra slitna dörrmattor till USA:s bakgård.
Vilket är gott nog.
Nationell befrielse är det djupare innehållet i denna process. Latinamerika vill skapa sig en egen framtid. Bortom diktaten från USA.
Men det är något underligt med demokratin i det stora hyckleriets tid.
Den åtta gånger valde Hugo Chávez i Venezuela utmålas som ett ödesdigert hot mot demokratin. För att den bolivarianska revolutionen mobiliserar folket till kamp mot överklassdiktatur och imperialistisk utsugning.
George W Bush hatar Hugo Chávez. För att han för Venezuelas räkning lagt beslag på den olja som USA betraktar som sin. Som inte minst George W Bush och hans oljemagnater betraktar som sin.
Men George W Bush är inte ensam. Som ett eko av Bush och hans oljemagnater ojar sig alla de föregivna demokraterna över påstådda brister i Venezuelas demokrati. Borgarna gör det. Sossarna gör det. Till och med diverse föregiven vänster gör det.
Här i Sverige gick den liberala bombhögern så långt att man för några år sedan jublade över det misslyckade kuppförsöket mot Chávez.
”En demokratisk statskupp”, skrev oberoende liberala Göteborgs-Posten.
Smaka på det. En demokratisk statskupp. Mot en demokratiskt vald president. Ledd av arbetsköparföreningens ordförande och initierad av CIA.
Fy tusan för sådan demokrati!
Borgarna hatar Hugo Chávez för att den bolivarianska revolutionen hotar deras makt.
Av samma skäl hatar de Fidel Castro och Kuba. För att Kuba mer än något annat land i denna värld hotar borgarnas makt; för att Kuba visar att en annan värld är möjlig; för att Kuba visar att socialismen inte bara är ett levande alternativ utan också ett överlägset alternativ för dem som vill social rättvisa.
Självklart hetsar då allt vad borgare heter mot Kuba, anförda av George W Bush. De vill inte veta av några alternativ till ägandets makt.
Som alltid skjuter borgarna demokratin framför sig.
Kuba är en diktatur! ylar borgarna och alla småborgarna ylar med i pur förskräckelse över att annars bli utkörda ur den demokratiska gemenskapen. Som Lars Ohly och vänsterpartiet, som numera sällat sig till Kubas fiender.
För så är det. Man kan ha synpunkter på Kubas demokratiska system. Det är inte som vårt. Vilket alla verkliga demokrater bör närma sig med nyfikenhet. Vår demokrati är sannerligen inte mycket att yvas över.
Men att stämpla Kuba som diktatur är att inordna sig som vänsterflank i den imperialistiska kampanjen mot Kuba, är förräderi mot den socialism som Ohly och vänsterpartiet i ord bekänner sig till.
Vi kommunister har inte minska önskan att ingå i någon som helst borgerlig gemenskap. Vi sätter tvärtom en ära i att vara utkörd från den. Om borgarnas gemenskap säger vi som Dante om helvetet: ”I som här inträden, låten hoppet fara.”
Därför säger vi: Allt stöd till det socialistiska Kuba! Allt stöd till alla som kämpar för nationellt oberoende och socialism!
Det är imperialismen som hotar demokratin. Inte socialismen. Det är kapitalismen som gör demokratin halv. Genom att göra halt vid ägandets makt. Socialismen gör den hel. Genom att ge demokratin makt över hela samhället.
Den värld vi lever i kan synas mörk. Men det finns strimmor av ljus.
I Latinamerika drar en våg av nationell befrielse över det som USA i imperialistiskt högmod brukar kalla sin högst egna bakgård. Med det socialistiska Kuba som inspirationskälla och med det revolutionära Venezuela som bullrande kraftpaket.
I Latinamerika är den demokratiska processen verklig. I land efter land väljer folket nya, mer vänsterinriktade ledare. Alla är inte verklig vänster. Men en gemensam nämnare är att de inte vill utgöra slitna dörrmattor till USA:s bakgård.
Vilket är gott nog.
Nationell befrielse är det djupare innehållet i denna process. Latinamerika vill skapa sig en egen framtid. Bortom diktaten från USA.
Men det är något underligt med demokratin i det stora hyckleriets tid.
Den åtta gånger valde Hugo Chávez i Venezuela utmålas som ett ödesdigert hot mot demokratin. För att den bolivarianska revolutionen mobiliserar folket till kamp mot överklassdiktatur och imperialistisk utsugning.
George W Bush hatar Hugo Chávez. För att han för Venezuelas räkning lagt beslag på den olja som USA betraktar som sin. Som inte minst George W Bush och hans oljemagnater betraktar som sin.
Men George W Bush är inte ensam. Som ett eko av Bush och hans oljemagnater ojar sig alla de föregivna demokraterna över påstådda brister i Venezuelas demokrati. Borgarna gör det. Sossarna gör det. Till och med diverse föregiven vänster gör det.
Här i Sverige gick den liberala bombhögern så långt att man för några år sedan jublade över det misslyckade kuppförsöket mot Chávez.
”En demokratisk statskupp”, skrev oberoende liberala Göteborgs-Posten.
Smaka på det. En demokratisk statskupp. Mot en demokratiskt vald president. Ledd av arbetsköparföreningens ordförande och initierad av CIA.
Fy tusan för sådan demokrati!
Borgarna hatar Hugo Chávez för att den bolivarianska revolutionen hotar deras makt.
Av samma skäl hatar de Fidel Castro och Kuba. För att Kuba mer än något annat land i denna värld hotar borgarnas makt; för att Kuba visar att en annan värld är möjlig; för att Kuba visar att socialismen inte bara är ett levande alternativ utan också ett överlägset alternativ för dem som vill social rättvisa.
Självklart hetsar då allt vad borgare heter mot Kuba, anförda av George W Bush. De vill inte veta av några alternativ till ägandets makt.
Som alltid skjuter borgarna demokratin framför sig.
Kuba är en diktatur! ylar borgarna och alla småborgarna ylar med i pur förskräckelse över att annars bli utkörda ur den demokratiska gemenskapen. Som Lars Ohly och vänsterpartiet, som numera sällat sig till Kubas fiender.
För så är det. Man kan ha synpunkter på Kubas demokratiska system. Det är inte som vårt. Vilket alla verkliga demokrater bör närma sig med nyfikenhet. Vår demokrati är sannerligen inte mycket att yvas över.
Men att stämpla Kuba som diktatur är att inordna sig som vänsterflank i den imperialistiska kampanjen mot Kuba, är förräderi mot den socialism som Ohly och vänsterpartiet i ord bekänner sig till.
Vi kommunister har inte minska önskan att ingå i någon som helst borgerlig gemenskap. Vi sätter tvärtom en ära i att vara utkörd från den. Om borgarnas gemenskap säger vi som Dante om helvetet: ”I som här inträden, låten hoppet fara.”
Därför säger vi: Allt stöd till det socialistiska Kuba! Allt stöd till alla som kämpar för nationellt oberoende och socialism!
Det är imperialismen som hotar demokratin. Inte socialismen. Det är kapitalismen som gör demokratin halv. Genom att göra halt vid ägandets makt. Socialismen gör den hel. Genom att ge demokratin makt över hela samhället.
*
Kamrater! Det är som sagt något underligt med demokratin i det stora hyckleriets tid. Något som också och inte minst gäller Sverige.
Ni känner till det här i Malmö. Som i fallet med Hermodsdalsskolans högstadium. När politikerna misslyckas med att ge eleverna på Hermodsdalsskolan den skolmiljö de har rätt till, så slår de helt sonika igen hela högstadiet. Självsvåldigt och utan att bry sig det minsta om vare sig elever, föräldrar eller lärare.
Det är Göran Persson-syndromets nedflyttning till stadsdelsnivå. ”Han som vet bäst” har blivit ”vi som vet bäst”.
Vanliga människor är inte värda att lyssna på. Vi skall lydigt lägga våra papperslappar i urnan den tredje söndagen i september vart fjärde år. Men i övrigt skall vi hålla käften, åtminstone när vi talar med politiker.
Demokratin är deras. Vi är bara valboskap.
Det finns problem på Hermodsdalsskolan. Såsom det idag finns problem på de flesta kommunala skolor. Nedskärningarna har passerat en nedre smärtgräns, vilket särskilt drabbar skolor i utsatta områden. Samtidigt har privatiseringspolitiken segregerat skolan, vilket särskilt drabbar kommunala skolor.
Vad bör göras?
Ge Hermodsdalsskolan de resurser den behöver för att lösa problemen! säger vi kommunister och med oss alla förnuftiga människor. Om det saknas pengar, så ta dem från friskolorna.
Men sådan förnuftig problemlösning är inget för politiker som vet bäst, som vet att mer resurser belastar den budget de gjort sig själva till slavar under. De löser problem genom att lägga ner.
Det är i sanning sanslöst.
Vad blir kvar av offentlig sektor om vi skall lägga ner all verksamhet där det finns problem?
Eller är det kanske detta som är syftet med beslutet att lägga ner Hermodsdalsskolans högstadium? Skall nedskärningspolitiken nu övergå i nedläggningspolitik? Så att det privata kan ta över helt och hållet?
Man kan faktiskt undra.
Vi kommunister är kategoriska motståndare till denna politik. Vi vill bygga ut den offentliga sektorn. För att offentligt ägande och offentlig drift är det som garanterar lika rätt för alla.
Därför säger vi också nej till all privatisering.
Att det saknas pengar är en av de mest monstruösa lögnerna i det stora hyckleriets tid. Sverige har aldrig varit rikare än idag. Det har aldrig funnits så mycket pengar i landet som idag.
Problemet är inte att det saknas pengar. Utan att det överskott av pengar som finns inte används till rätt saker; att överskottet hamnar på kontona hos aktieägare och direktörer, istället för att komma arbetare och vanligt folk till del.
Ni har läst LO-reklamen. Åtta sossar, som är så sossiga att det skriker om dem, är utklädda till LO-medlemmar. För att som sådana uppmana till en röst på Persson & Co i höstens val. Och givetvis på bjudresenären Ilmar Repalu och skolslaktaren Christer Brandt, för att nu lyfta fram några lokala LO-idoler.
Alla åtta är innerligt glada över att det går bra för Sverige, så innerligt glada att de alla lyckas klämma ur sig exakt samma fras.
”Men det måste komma alla till del”, säger de sedan lika unisont förnumstigt.
Rubriken för den här annonskampanjen är som ni vet ”Jag bygger Sverige!”. På en annonspelare i Stockholm gjorde en otillständig klottrare ett litet tillägg: ”Och Göran Persson bygger slott.”
Se där! Verket är fullbordat. Vi bygger Sverige, vi arbetare bygger Sverige, lärarna på Hermodsdalsskolan bygger Sverige. Och Göran Persson bygger om inte ett slott så åtminstone en herrgård.
Detta säger det viktiga om tillståndet i Sverige.
Det går faktiskt bra för Sverige. Fantastiskt bra. Exportöverskottet har aldrig varit större. Tillväxten är god. De sk parametrarna pekar i rätt riktning.
Men för vem går det bra? Det är den avgörande frågan.
Göran Persson kan inte klaga. Det är visst och sant. Inte heller aktieägarna. Eller direktörerna. Eller de andra höginkomststagarna.
Vet att aktieägarna i bara de stora börsföretagen i fjol plockade hem 170 miljarder kronor i arbetsfri inkomst. Det är mer än vad hela sjukvården kostar per år.
Det går bra för de rika.
Men hur går det för de arbetslösa? Hur ser deras framgångssaga ut? Eller för den delen med eleverna på Hermodsdalsskolan?
Om det är bra att bli portad från sin skola vad är då verklig framgång? Att slippa skolan helt och hållet?
Till de arbetslösa.
När Pär Nuder för några veckor sedan presenterade sin vårbudget var han så uppblåst självbelåten att han skulle ha exploderat om man så mycket som petat på honom.
Nog borde Nuder explodera som den ballong han är. För hur kan en socialdemokratisk finansminister vara belåten med en arbetslöshet på över 8 procent. En siffra som Nuder utan att skämmas redovisar i sin budget. Inte bara för i år, utan också som prognos för de kommande två åren.
Är måhända fortsatt arbetslöshet de arbetslösas framgångssaga? Eller är det kanske så att arbetslöshet är bra, om inte för de arbetslösa, så för det Sverige som Nuder representerar – för de rikas Sverige?
Jag vill påstå att det är så. Jag vill helt sonika påstå att vi har massarbetslöshet i det här landet för att massarbetslöshet är bra för de rikas Sverige; för att massarbetslöshet ger konkurrens om de jobb som inte räcker till alla.
En sådan konkurrens ger arbetsköparna alla fördelar.
Det sägs att arbetslösheten skall bli den stora valfrågan i höst. Och nog kommer det att käbblas om jobben. Men jag hävdar att detta är en del av det stora hyckleriet, att det bara är ett spel för galleriet.
Både regeringskonstellationen och borgaralliansen sitter nöjda med massarbetslösheten.
Regeringskonstellationen gör de facto inte ett skvatt för att få ner arbetslösheten. Om nu inte tusen extra plusjobb skall kallas arbetslöshetsbekämpning.
Vart tog Lars Ohlys 200.000 nya jobb i offentlig sektor vägen? Borde åtminstone inte några av dessa jobb ha presenterats redan nu, för att man skall kunna ta vänsterpartiets viktigaste vallöfte på allvar?
Jag påstår det. Jag anklagar rentav Lars Ohly och vänsterpartiet för bedrägeri. Att gå till val på kravet om 200.000 nya jobb i offentlig sektor och samtidigt skriva under en budget som inte ger ett enda nytt offentligt jobb, är att föra väljarna bakom ljuset.
Betänk detta! I årets budget, liksom i alla budgetar som vänsterpartiet skrivit under sedan 1998, planeras för en minskning av den offentliga sektorn som andel av BNP. En allt mindre andel av våra samlade resurser skall över tid satsas på det offentliga. Trots ökade behov.
På detta skriver vänsterpartiet under. Samtidigt som man påstår sig vilja satsa på det offentliga. Det går bara inte ihop.
Borgaralliansen är om möjligt ännu värre.
Borgarpartierna ylar ikapp om bättre villkor för företagen; för de företag som matas med guldsked av politikerna och som därför gör rekordvinster.
Det är inte företagsklimatet det är fel på i Sverige. Utan arbetarklimatet.
Den senaste tiden har borgaralliansen gjort stort väsen av ungdomsarbetslösheten. Som i sanning är katastrofal. Men bara i syfte att använda ungdomar som murbräcka i en terrorattack mot anställningstrygghet och lika villkor på arbetsmarknaden. Såsom de såta borgarvännerna förgäves försökte i Frankrike.
Också här är hyckleriet bottenlöst. Samma borgare, som påstår sig ömma för de arbetslösa ungdomarna, kräver i nästa andetag att de äldre skall jobba till de blir 70 eller helst till de stupar. För att inte ligga samhället till last. Inte har vi råd att betala pensioner med en kapitalistisk gökunge i boet.
Det är en ekvation som bara inte går ihop.
Vi kommunister har ett helt annat förslag.
Ge ungdomen chans! säger vi. Genom att de äldre kliver av medan de ännu har hälsan i behåll. Sänk pensionsåldern till 60 år. Hellre unga arbetslösa i jobb än att utslitna äldre skall behöva pina sig fram till pension.
Det har Sverige råd med. Det kostar rentav bara lite, för det handlar mest om att växla arbetslöshetsersättning och socialbidrag till de unga mot pension för de gamla. Med minskade sociala kostnader och sjukvårdskostnader som samhälleligt bonus.
Arbetslösheten är inte av gud given. Den är heller ingen farsot utan botemedel. Det går att skapa arbete åt alla. Om den politiska viljan finns. Arbetslöshet är rentav ett samhällelig slöseri utan dess like, ty arbetslöshet innebär att samhället avhänder sig sin viktigaste rikedomsskapande resurs.
Säg att jobben inte räcker åt alla, att vi inte behöver jobba lika mycket som förr för att få ihop till det vi behöver. Men låt oss då dela på jobben genom att införa 6 timmars arbetsdag! Att inte behöva jobba sig utsliten är också en rikedom.
Lösningarna finns. Det är den politiska viljan som saknas. För att det politiska etablissemanget representerar det rika Sverige som tjänar på arbetslöshet, som vill ha arbetslöshet.
För några veckor sedan skrev Pär Nuder en artikel på DN-debatt. Under rubriken: ”Vi måste hjälpa människor att flytta dit jobben finns”.
Detta säger det mesta om politikens förfall i det stora hyckleriets tid. Politik handlar inte längre om att inrätta samhället till fördel för människorna. Utan om att skyffla människor dit kapitalet vill ha dem.
Vilket inkluderar att tillåta import av arbetskraft till ett land som förnekar nästan en tiondel av sin befolkning arbete.
Vi kommunister har en helt annan uppfattning.
Låt oss ta makten över jobben! säger vi. Så att vi kan behålla jobben där människorna finns. Och så att vi, om så behövs, kan flytta jobben till människorna.
Det är en mer praktisk lösning. Och framförallt en mer human.
I detta går den verkligt djupa skiljelinjen i svensk politik. Mellan dem som förvandlat sig till marknadens slavar. Och mellan oss som hävdar att demokratin skall styra oinskränkt över hela samhället. Inklusive över det sk näringslivet.
Denna skiljelinje går igen i allt.
Ta detta med bensinpriset. Snart kostar bensinen så mycket att en vanlig arbetare inte har råd att köra bil. Vilket marknadskramarna tycker är ok. Förmågan att betala skall sålla agnarna från vetet.
Måste vi minska bilåkandet, vilket vi på sikt måste, så skall det ske genom att de fattiga utesluts. Låt de fattiga cykla!
Det finns en annan lösning.
Bygg ut kollektivtrafiken så att det blir möjligt att på rimlig tid och till rimlig kostnad ta sig till och från jobbet.
Och framförallt: Planera för en minskning av transportbehovet. Flytta jobben till människorna. Se till att servicen finns där människorna bor.
Kort sagt. Ta makten från marknaden också vad gäller transporterna. Då löser vi det miljöproblem som biltrafiken utgör.
Ett problem, två lösningar.
Marknadskramarnas lösning: Uteslut de fattiga!
Socialismen lösning: Uteslut marknaden!
Det är bara att välja.
En sista sak på hyckleritemat.
Igår fyllde vår imbecille kung 60 år och alla rojalisterna hyllade honom. Och nästan alla republikanerna. Monarkin vill de avskaffa. Men inte kungen.
Vi kommunister är svurna motståndare till monarkin. Ändå säger jag som den gamle anarkisten: ”Det är inte monarkin jag vill åt, det är kungen personligen.”
En girig, högfärdig, degenererad överklassodugling, det är vad han är.
Att hoppas att de föregivna republikanerna skall sparka ut Carl Gustaf Folke Hubertus är att hoppas för mycket.
Men varför inte skicka honom och hela familjen till Nepal? När nepaleserna ändå är igång med sin egen kung kan de kanske ta hand om vår i samma svep.
Kamrater! Det är som sagt något underligt med demokratin i det stora hyckleriets tid. Något som också och inte minst gäller Sverige.
Ni känner till det här i Malmö. Som i fallet med Hermodsdalsskolans högstadium. När politikerna misslyckas med att ge eleverna på Hermodsdalsskolan den skolmiljö de har rätt till, så slår de helt sonika igen hela högstadiet. Självsvåldigt och utan att bry sig det minsta om vare sig elever, föräldrar eller lärare.
Det är Göran Persson-syndromets nedflyttning till stadsdelsnivå. ”Han som vet bäst” har blivit ”vi som vet bäst”.
Vanliga människor är inte värda att lyssna på. Vi skall lydigt lägga våra papperslappar i urnan den tredje söndagen i september vart fjärde år. Men i övrigt skall vi hålla käften, åtminstone när vi talar med politiker.
Demokratin är deras. Vi är bara valboskap.
Det finns problem på Hermodsdalsskolan. Såsom det idag finns problem på de flesta kommunala skolor. Nedskärningarna har passerat en nedre smärtgräns, vilket särskilt drabbar skolor i utsatta områden. Samtidigt har privatiseringspolitiken segregerat skolan, vilket särskilt drabbar kommunala skolor.
Vad bör göras?
Ge Hermodsdalsskolan de resurser den behöver för att lösa problemen! säger vi kommunister och med oss alla förnuftiga människor. Om det saknas pengar, så ta dem från friskolorna.
Men sådan förnuftig problemlösning är inget för politiker som vet bäst, som vet att mer resurser belastar den budget de gjort sig själva till slavar under. De löser problem genom att lägga ner.
Det är i sanning sanslöst.
Vad blir kvar av offentlig sektor om vi skall lägga ner all verksamhet där det finns problem?
Eller är det kanske detta som är syftet med beslutet att lägga ner Hermodsdalsskolans högstadium? Skall nedskärningspolitiken nu övergå i nedläggningspolitik? Så att det privata kan ta över helt och hållet?
Man kan faktiskt undra.
Vi kommunister är kategoriska motståndare till denna politik. Vi vill bygga ut den offentliga sektorn. För att offentligt ägande och offentlig drift är det som garanterar lika rätt för alla.
Därför säger vi också nej till all privatisering.
Att det saknas pengar är en av de mest monstruösa lögnerna i det stora hyckleriets tid. Sverige har aldrig varit rikare än idag. Det har aldrig funnits så mycket pengar i landet som idag.
Problemet är inte att det saknas pengar. Utan att det överskott av pengar som finns inte används till rätt saker; att överskottet hamnar på kontona hos aktieägare och direktörer, istället för att komma arbetare och vanligt folk till del.
Ni har läst LO-reklamen. Åtta sossar, som är så sossiga att det skriker om dem, är utklädda till LO-medlemmar. För att som sådana uppmana till en röst på Persson & Co i höstens val. Och givetvis på bjudresenären Ilmar Repalu och skolslaktaren Christer Brandt, för att nu lyfta fram några lokala LO-idoler.
Alla åtta är innerligt glada över att det går bra för Sverige, så innerligt glada att de alla lyckas klämma ur sig exakt samma fras.
”Men det måste komma alla till del”, säger de sedan lika unisont förnumstigt.
Rubriken för den här annonskampanjen är som ni vet ”Jag bygger Sverige!”. På en annonspelare i Stockholm gjorde en otillständig klottrare ett litet tillägg: ”Och Göran Persson bygger slott.”
Se där! Verket är fullbordat. Vi bygger Sverige, vi arbetare bygger Sverige, lärarna på Hermodsdalsskolan bygger Sverige. Och Göran Persson bygger om inte ett slott så åtminstone en herrgård.
Detta säger det viktiga om tillståndet i Sverige.
Det går faktiskt bra för Sverige. Fantastiskt bra. Exportöverskottet har aldrig varit större. Tillväxten är god. De sk parametrarna pekar i rätt riktning.
Men för vem går det bra? Det är den avgörande frågan.
Göran Persson kan inte klaga. Det är visst och sant. Inte heller aktieägarna. Eller direktörerna. Eller de andra höginkomststagarna.
Vet att aktieägarna i bara de stora börsföretagen i fjol plockade hem 170 miljarder kronor i arbetsfri inkomst. Det är mer än vad hela sjukvården kostar per år.
Det går bra för de rika.
Men hur går det för de arbetslösa? Hur ser deras framgångssaga ut? Eller för den delen med eleverna på Hermodsdalsskolan?
Om det är bra att bli portad från sin skola vad är då verklig framgång? Att slippa skolan helt och hållet?
Till de arbetslösa.
När Pär Nuder för några veckor sedan presenterade sin vårbudget var han så uppblåst självbelåten att han skulle ha exploderat om man så mycket som petat på honom.
Nog borde Nuder explodera som den ballong han är. För hur kan en socialdemokratisk finansminister vara belåten med en arbetslöshet på över 8 procent. En siffra som Nuder utan att skämmas redovisar i sin budget. Inte bara för i år, utan också som prognos för de kommande två åren.
Är måhända fortsatt arbetslöshet de arbetslösas framgångssaga? Eller är det kanske så att arbetslöshet är bra, om inte för de arbetslösa, så för det Sverige som Nuder representerar – för de rikas Sverige?
Jag vill påstå att det är så. Jag vill helt sonika påstå att vi har massarbetslöshet i det här landet för att massarbetslöshet är bra för de rikas Sverige; för att massarbetslöshet ger konkurrens om de jobb som inte räcker till alla.
En sådan konkurrens ger arbetsköparna alla fördelar.
Det sägs att arbetslösheten skall bli den stora valfrågan i höst. Och nog kommer det att käbblas om jobben. Men jag hävdar att detta är en del av det stora hyckleriet, att det bara är ett spel för galleriet.
Både regeringskonstellationen och borgaralliansen sitter nöjda med massarbetslösheten.
Regeringskonstellationen gör de facto inte ett skvatt för att få ner arbetslösheten. Om nu inte tusen extra plusjobb skall kallas arbetslöshetsbekämpning.
Vart tog Lars Ohlys 200.000 nya jobb i offentlig sektor vägen? Borde åtminstone inte några av dessa jobb ha presenterats redan nu, för att man skall kunna ta vänsterpartiets viktigaste vallöfte på allvar?
Jag påstår det. Jag anklagar rentav Lars Ohly och vänsterpartiet för bedrägeri. Att gå till val på kravet om 200.000 nya jobb i offentlig sektor och samtidigt skriva under en budget som inte ger ett enda nytt offentligt jobb, är att föra väljarna bakom ljuset.
Betänk detta! I årets budget, liksom i alla budgetar som vänsterpartiet skrivit under sedan 1998, planeras för en minskning av den offentliga sektorn som andel av BNP. En allt mindre andel av våra samlade resurser skall över tid satsas på det offentliga. Trots ökade behov.
På detta skriver vänsterpartiet under. Samtidigt som man påstår sig vilja satsa på det offentliga. Det går bara inte ihop.
Borgaralliansen är om möjligt ännu värre.
Borgarpartierna ylar ikapp om bättre villkor för företagen; för de företag som matas med guldsked av politikerna och som därför gör rekordvinster.
Det är inte företagsklimatet det är fel på i Sverige. Utan arbetarklimatet.
Den senaste tiden har borgaralliansen gjort stort väsen av ungdomsarbetslösheten. Som i sanning är katastrofal. Men bara i syfte att använda ungdomar som murbräcka i en terrorattack mot anställningstrygghet och lika villkor på arbetsmarknaden. Såsom de såta borgarvännerna förgäves försökte i Frankrike.
Också här är hyckleriet bottenlöst. Samma borgare, som påstår sig ömma för de arbetslösa ungdomarna, kräver i nästa andetag att de äldre skall jobba till de blir 70 eller helst till de stupar. För att inte ligga samhället till last. Inte har vi råd att betala pensioner med en kapitalistisk gökunge i boet.
Det är en ekvation som bara inte går ihop.
Vi kommunister har ett helt annat förslag.
Ge ungdomen chans! säger vi. Genom att de äldre kliver av medan de ännu har hälsan i behåll. Sänk pensionsåldern till 60 år. Hellre unga arbetslösa i jobb än att utslitna äldre skall behöva pina sig fram till pension.
Det har Sverige råd med. Det kostar rentav bara lite, för det handlar mest om att växla arbetslöshetsersättning och socialbidrag till de unga mot pension för de gamla. Med minskade sociala kostnader och sjukvårdskostnader som samhälleligt bonus.
Arbetslösheten är inte av gud given. Den är heller ingen farsot utan botemedel. Det går att skapa arbete åt alla. Om den politiska viljan finns. Arbetslöshet är rentav ett samhällelig slöseri utan dess like, ty arbetslöshet innebär att samhället avhänder sig sin viktigaste rikedomsskapande resurs.
Säg att jobben inte räcker åt alla, att vi inte behöver jobba lika mycket som förr för att få ihop till det vi behöver. Men låt oss då dela på jobben genom att införa 6 timmars arbetsdag! Att inte behöva jobba sig utsliten är också en rikedom.
Lösningarna finns. Det är den politiska viljan som saknas. För att det politiska etablissemanget representerar det rika Sverige som tjänar på arbetslöshet, som vill ha arbetslöshet.
För några veckor sedan skrev Pär Nuder en artikel på DN-debatt. Under rubriken: ”Vi måste hjälpa människor att flytta dit jobben finns”.
Detta säger det mesta om politikens förfall i det stora hyckleriets tid. Politik handlar inte längre om att inrätta samhället till fördel för människorna. Utan om att skyffla människor dit kapitalet vill ha dem.
Vilket inkluderar att tillåta import av arbetskraft till ett land som förnekar nästan en tiondel av sin befolkning arbete.
Vi kommunister har en helt annan uppfattning.
Låt oss ta makten över jobben! säger vi. Så att vi kan behålla jobben där människorna finns. Och så att vi, om så behövs, kan flytta jobben till människorna.
Det är en mer praktisk lösning. Och framförallt en mer human.
I detta går den verkligt djupa skiljelinjen i svensk politik. Mellan dem som förvandlat sig till marknadens slavar. Och mellan oss som hävdar att demokratin skall styra oinskränkt över hela samhället. Inklusive över det sk näringslivet.
Denna skiljelinje går igen i allt.
Ta detta med bensinpriset. Snart kostar bensinen så mycket att en vanlig arbetare inte har råd att köra bil. Vilket marknadskramarna tycker är ok. Förmågan att betala skall sålla agnarna från vetet.
Måste vi minska bilåkandet, vilket vi på sikt måste, så skall det ske genom att de fattiga utesluts. Låt de fattiga cykla!
Det finns en annan lösning.
Bygg ut kollektivtrafiken så att det blir möjligt att på rimlig tid och till rimlig kostnad ta sig till och från jobbet.
Och framförallt: Planera för en minskning av transportbehovet. Flytta jobben till människorna. Se till att servicen finns där människorna bor.
Kort sagt. Ta makten från marknaden också vad gäller transporterna. Då löser vi det miljöproblem som biltrafiken utgör.
Ett problem, två lösningar.
Marknadskramarnas lösning: Uteslut de fattiga!
Socialismen lösning: Uteslut marknaden!
Det är bara att välja.
En sista sak på hyckleritemat.
Igår fyllde vår imbecille kung 60 år och alla rojalisterna hyllade honom. Och nästan alla republikanerna. Monarkin vill de avskaffa. Men inte kungen.
Vi kommunister är svurna motståndare till monarkin. Ändå säger jag som den gamle anarkisten: ”Det är inte monarkin jag vill åt, det är kungen personligen.”
En girig, högfärdig, degenererad överklassodugling, det är vad han är.
Att hoppas att de föregivna republikanerna skall sparka ut Carl Gustaf Folke Hubertus är att hoppas för mycket.
Men varför inte skicka honom och hela familjen till Nepal? När nepaleserna ändå är igång med sin egen kung kan de kanske ta hand om vår i samma svep.
*
Kamrater! I höst är det val. Kommunistiska Partiet kandiderar inte i riksdagsvalet. Till det räcker ännu inte vår krafter.
Det betyder att det inte finns något arbetaralternativ i riksdagsvalet. Dessvärre. Vem som än vinner så är det högerpolitik som gäller efter valet.
Kommunistiska Partiet utfärdar ingen särskild röstuppmaning i riksdagsvalet. Vi har full respekt för dem som vänder apspelet ryggen.
Men ett är klart. Ingen arbetare med minsta självbevarelsedrift kan lägga sin röst på borgaralliansen. Att rösta på något av borgarpartierna är att frivilligt lägga sitt huvud i giljotinen.
Här i Malmö deltar vi i kommunvalet. Jag vill uppmana alla här att rösta på oss. Och att arbeta för oss i valet. Inte för att vi lovar att vända upp och ned på Malmö, om vi blir valda. Det lovar vi inte, för det kan vi inte.
Men väl för att varje röst på Kommunistiska Partiet är en manifestation mot det stor hyckleriet; mot alla dessa födkrokspolitiker, vars demokratiska svammel står i omvänd proportion till deras demokratiska vandel.
Säg Hermodsdalsskolan, det räcker.
Men också för att varje röst på Kommunistiska Partiet är en manifestation för en annan möjlighet, för en annan ordning än den eländigt kapitalistiska.
En röst på Kommunistiska Partiet är en röst för socialismen. Till och med i ett sketet kommunval. Är en röst för de ockuperades rätt att göra motstånd. Är en röst för Kuba. Är en röst för arbete åt alla. Är en röst för social upprustning. Är en röst för alla människors lika värde.
Att tro att det går att åstadkomma någon radikal förändring via röstsedeln är en illusion. För radikal förändring krävs hårdare papper. Men det går att manifestera för arbetarpolitik och socialism.
Gör det!
Röd Front, kamrater!
Proletären 18, 2006
Kamrater! I höst är det val. Kommunistiska Partiet kandiderar inte i riksdagsvalet. Till det räcker ännu inte vår krafter.
Det betyder att det inte finns något arbetaralternativ i riksdagsvalet. Dessvärre. Vem som än vinner så är det högerpolitik som gäller efter valet.
Kommunistiska Partiet utfärdar ingen särskild röstuppmaning i riksdagsvalet. Vi har full respekt för dem som vänder apspelet ryggen.
Men ett är klart. Ingen arbetare med minsta självbevarelsedrift kan lägga sin röst på borgaralliansen. Att rösta på något av borgarpartierna är att frivilligt lägga sitt huvud i giljotinen.
Här i Malmö deltar vi i kommunvalet. Jag vill uppmana alla här att rösta på oss. Och att arbeta för oss i valet. Inte för att vi lovar att vända upp och ned på Malmö, om vi blir valda. Det lovar vi inte, för det kan vi inte.
Men väl för att varje röst på Kommunistiska Partiet är en manifestation mot det stor hyckleriet; mot alla dessa födkrokspolitiker, vars demokratiska svammel står i omvänd proportion till deras demokratiska vandel.
Säg Hermodsdalsskolan, det räcker.
Men också för att varje röst på Kommunistiska Partiet är en manifestation för en annan möjlighet, för en annan ordning än den eländigt kapitalistiska.
En röst på Kommunistiska Partiet är en röst för socialismen. Till och med i ett sketet kommunval. Är en röst för de ockuperades rätt att göra motstånd. Är en röst för Kuba. Är en röst för arbete åt alla. Är en röst för social upprustning. Är en röst för alla människors lika värde.
Att tro att det går att åstadkomma någon radikal förändring via röstsedeln är en illusion. För radikal förändring krävs hårdare papper. Men det går att manifestera för arbetarpolitik och socialism.
Gör det!
Röd Front, kamrater!
Proletären 18, 2006