Kommunalare kräver rätt till heltid och högre lön
– Heltidsanställning borde vara en rättighet, säger Alexandra Hultin som jobbar som personlig assistent, om Kommunals avtalskrav.
Alexandra Hultin är medlem i Kommunal och jobbar som personlig assistent i Göteborgsförorten Bergsjön. På hennes arbetsplats har det varit tyst om den pågående avtalsrörelsen.
– Jag har inte fått någon information från vårt fackombud, berättar hon.
Men Alexandra Hultin påpekar att hon inte säkert vet hur det diskuteras på arbetsplatsen. Som så många andra unga inom vården, tjejer inte minst, är hon hänvisad till timvikariat. Det innebär ofta helg- och kvällsjobb, och det är sällan hela personalen är samlad och har möjlighet att diskutera.
– Det är klart jobbarkompisarna snackar om lönerna, men det handlar framförallt om hur det har gått i de senaste lönesamtalen med chefen, berättar hon.
Osäkerhet
Rätten till heltidsanställning är ett av Kommunals viktigaste avtalskrav, ett krav som inte minst berör Alexandra Hultin och tusentals andra vikarier.
– Jag har ett månadsschema med garanterade timmar, så jag vet att jag klarar mig ekonomiskt varje månad, berättar Alexandra Hultin.
Därutöver får hon scheman veckovis. Den värsta formen av osäkerhet slipper hon eftersom arbetsgivaren försöker undvika att ringa in vikarier samma dag som de ska jobba. Att hon har ett garanterat schema har gett henne möjligheten att bli rotad på arbetsplatsen. Hon trivs och har lärt känna sina jobbarkompisar.
– Men osäkerheten finns där ändå, det är det mest negativa. Jag kan ju aldrig på förhand veta hur mycket jag kommer att jobba en månad. Jag vet bara säkert att jag har en lön som täcker det nödvändigaste.
Självklara krav
Hon tycker att Kommunals krav är en självklarhet att stödja.
– Heltidsanställning borde vara en rättighet, sen kan de som själva väljer det gå ner i arbetstid.
Alexandra Hultin är medveten om att anledningen till att hon vissa månader kan jobba lika mycket som de heltidsanställda trots att hon är vikarie, är att många vård-anställda är utslitna och sjukfrånvaron hög.
– Det finns väl inte ett vårdyrke som inte tar på kroppen.
Ändå påpekar hon att arbetsmiljön som personlig assistent är bättre i jämförelse med hennes förra jobb som timvikarie i hemtjänsten.
– Vi får bra information om hur vi ska jobba för att undvika förslitningsskador.
Hur framtiden ser ut för Alexandra Hultin och hennes jobbarkompisar är osäkert. Nedskärningar har dragit fram som en farsot i Göteborgs förorter, och ingen verksamhet tycks gå säker.
– Det har pratats om besparingar, men ännu har de inte dragit in på några tjänster hos oss, berättar Alexandra Hultin. I så fall blir det vi vikarier som får gå först.
Alexandra Hultin avslutar med två enkla förslag som skulle förbättra hennes och alla andra kommunalares arbetsmiljö.
– Vi som jobbar i vården är värda en högre lön, säger hon bestämt. Och vi behöver vara fler anställda för att undvika sjukskrivningar och stress.
WICTOR JOHANSSON
Proletären nr 11, 2010
Byggnadsarbetare kräver minst tre procent
Byggnadsarbetare vill ha åtminstone tre procent i årets avtalsrörelse. Men trots att byggföretagen gör stora vinster vill arbetsgivarna inte se några centrala påslag alls.
I avtalsrörelsen kräver fackförbundet Byggnads ett ettårigt avtal med 2,6 procents lönelyft. Bland avtalskraven återfinns även nya regler mot bemanningsföretag, åtta timmars kortare arbetstid per år och en del andra önskemål.
– Tre procents höjning är absolut minimum, tycker Christoffer Eriksson som jobbar på ett av de större byggena i centrala Stockholm. Vi måste få en lön som motsvarar vår arbetsinsats. Vi går på ackord och får jobba ordentligt för våra slantar.
De stora byggföretagen har pengar. Skanska gjorde ett resultat på 5 miljarder kronor 2008, en avkastning på ca 19 procent på eget kapital. NCC tjänade nästan 2,4 miljarder samma år, ett av de högsta resultaten i företagets historia. Peab plockade in 1,6 miljarder år 2009.
Ändå vill Sveriges byggindustrier inte se några centrala löneökningar alls. Organisationen hävdar att den konkurrensutsatta industrin ska vara löneledande och att byggbranschen ska rätta sig därefter. Däremot kan arbetsgivarna tänka sig lokala lönepåslag.
– Det finns gott om direktörer och aktieägare med utdelningar, bonusar och höga löner, fortsätter Christoffer Eriksson. De ska ha lön på samma villkor som oss andra. Varför skulle inte vi också ha rätt till rejäla lönelyft?
Svante Ahlberg går i gymnasiet och är ute på praktik. Avtalsrörelsen är inget han känner igen från samhällskunskapslektionerna i plugget. Ändå har han hunnit smaka på arbetslivet så pass mycket att han kan ha en åsikt i frågan.
– Jag har faktiskt inte funderat så himla mycket på det där, säger han till Proletären. Men det är klart att man ska ha betalt efter det man gör. Jobbar man mycket ska det synas i plånboken.
Yrkespraktik är en bra skola för ett framtida arbetsliv. Men att få läsa om avtalsrörelsen och byggföretagens vinster borde vara en demokratisk rättighet för alla. I Jan Björklunds förslag till ny gymnasieskola ska samhällskunskapen minska med hälften på yrkesprogrammen.
JOHAN WIMAN
Proletären nr 11, 2010
Metallare kräver höjda löner
– Facket får inte vika sig i avtalsrörelsen, säger Håkan Olofsson, Jörn Henningsen och Håkan Bylin, Volvoarbetare och medlemmar i Kommunistiska Partiet.
– Vi arbetare har rätt till högre lön, säger Volvoarbetaren Håkan Bylin. Det handlar om att fördela resurser, inte att starta en sedelpress. Och vi kommer inte att spekulera bort pengarna som de kapitalister de annars hamnar hos hade gjort.
Vi träffar Håkan Bylin tillsammans med jobbarkompisarna Jörn Henningsen och Håkan Olofsson utanför Volvo Lastvagnars fabriksgrindar i Göteborg, för att diskutera den pågående avtalsrörelsen. De är samtliga medlemmar i Kommunistiska Partiets arbetsplatsförening på fabriken.
Arbetarna på lastvagnsfabriken hör till de tusentals arbetare som under pågående avtalsrörelse arbetar under det lönesänkningsavtal som IF Metall så svekfullt själva tog initiativ till för ett år sedan.
– Ett självklart krav är att få tillbaka det vi förlorat med lönesänkningsavtalet, anser Jörn Henningsen.
Förlorar förmåner
Den arbetstidsförkortning som skulle följa med lönesänkningsavtalet märker inte arbetarna på Volvo Lastvagnar av sedan orderingången ökat. Men så länge avtalet gäller förlorar de ändå förmåner i form av slopade pensionsutbetalningar och frysta lönehöjningar.
– Vi som är kvar sedan mass-uppsägningarna jobbar för fullt, arbetstakten är så hög att många sliter ut sig, berättar Håkan Olofsson.
– Företaget försöker sno åt sig marknadsandelar för att stå starka i en konjunkturuppgång, fortsätter Håkan Bylin. Det är ett bra läge för oss att kräva högre löner, men facket utnyttjar det inte.
Samma dag som vi träffas har Svenskt Näringslivs vd Urban Bäckström gjort ett medieutspel, där han kritiserar fackets ”uppskruvade tonläge”. LO, med IF Metall i spetsen, har å sin sida talat om att ”vässa konfliktvapnet”.
Båda utspelen skapar munterhet och spefulla kommentarer från de tre bilarbetarna.
– Om vi verkligen hade utnyttjat vår kollektiva styrka, då hade Urban Bäckström haft anledning att klaga, anser Jörn Henningsen.
Håkan Olofsson är inne på samma linje.
– Avtalsrörelsen borde ha föregåtts med en strejk för att sätta press. Nu verkar det som att arbetsgivarna bara sitter av mötena för att få ner förhandlingarna på lokal nivå.
Hotat anställningsskydd
Bland jobbarkompisarna diskuteras självklart den pågående avtalsrörelsen. Minst lika viktig som höjda löner är frågan om att hålla på anställningsskyddet och frågan om bemanningsföretag. Håkan Olofsson, Jörn Henningsen och Håkan Bylin berättar att de träffat flera av sina före detta arbetskamrater igen inne på fabriken, men nu har de varit där som inhyrd arbetskraft ifrån Lernia.
Från facket har det däremot varit tyst. Håkan Olofsson berättar att han har fått söka på internet för att få reda på vad som händer i avtalsrörelsen. Facket har inte samlat Volvoarbetarna till informationsmöten.
– Arbetsgivarna möter inget motstånd, och lönesänkningsavtalet har visat hur långt facket är berett att ge efter, fortsätter Håkan Bylin. De ger efter gång på gång.
Med bara veckor kvar tills ett nytt avtal skall vara framförhandlat menar de tre Volvoarbetarna och Kommunisterna att facket måste stå upp för de lagda kraven.
– Facket får inte vika sig, avslutar de med en mun.
WICTOR JOHANSSON
Proletären nr 11, 2010
