En mänsklig katastrof

Den tidigare generaldirektören för Energimyndigheten, Tomas Kåberg, skriver i en krönika i tidningen Miljöaktuellt hur japanska myndigheter mörkade katastrofens omfattning.

Numera är Tomas Kåberg styrelseordförande i nybildade organisationen ”Japan Renewable Energy Foundation”, där han ska arbeta med utvecklingen av förnyelsebar energi i Japan.

Även i Tokyo är det radioaktiva nedfallet så stort att det finns anledning att vara orolig. Kanske inte som besökare, ”men att räkna på de tänkbara konsekvenserna när tiotals miljoner människor utsätts för dessa risker är sorgligt”, anser Tomas Kåberg och framhåller att plutonium och andra alfastrålande ämnen är oerhört farliga även i minimala mängder.

”Särskilt är det besvärande att se hur barn i det extremt tättbebyggda Tokyo jublande leker i de särskilt radioaktiva sandlådorna”, skriver han och fortsätter:

”Allt är också så mycket värre bland de miljontals människor som bor närmare kärnkraftverket. Men det är bara runt 100000 människor som är evakuerade på grund av radioaktivitet. Det är för dyrt att använda samma kriterier i Japan som i Ukraina, så människor får finna sig i att leva bland radioaktiva partiklar”.

Det är inget positivt besked av en som borde veta vad han talar om, att människor medvetet utsätts för oerhörda risker som en konsekvens av en tidigare storskalig satsning på kärnkraft i Japan.

”Ändå har Japan haft extrem tur med vädret. Under de månader där flera av Fukushimas reaktorer läckte, exploderade, brann eller sköljde ut reaktorers och bränslebassängers innehåll blåste det ut över havet. Det var ett fåtal timmar det blåste in över land – förödande timmar, men få”.

Två svenskar som varit i Fukushima City och även i områden runt staden är frilansjournalisten Johanna Lagerfors och fotografen Erik Abel. De följde bland annat med ett Greenpeace-team när strålningsnivåerna skulle mätas. Deras reportage har publicerats i Ordfront magasin.

I dag är närliggande områden runt kärnkraftverket i Fukushima Dai-ichi en förbudszon där inga människor tillåts att bo eller uppehålla sig. Även angränsande områden är tomma på folk. Men i Fukushima City med 300000 invånare fortsätter vardagslivet som ”vanligt”.

I prefekturen (län) Fukushima bor det drygt två miljoner människor och staden Fukushima ligger ungefär sex mil från kärnkraftverket.

Naturlig strålning på 0,1 till 0,2 mikrosievert per timme finns alltid från omgivningen. Men de värden som observerades på gammaspektrometer när Greenpeace var i Fukushima City låg mycket högre än så.

”Vid en brunn visar mätaren 1,2 och utanför sjukhuset 1,9 – tio gånger högre än normalt”, noterar Johanna Lagerfors.

Strålningsexpert Ike Teuling från Greenpeace säger i artikeln att det inte går att säga att en viss nivå av strålning är okej, strålning alltid är skadlig.

För en månad sedan berättade vi i Proletären att myndigheterna i Japan efter kärnkraftsolyckan beslutade att områden med strålningsnivåer över 20 millisievert, mSv, ska evakueras. Men då ska man också känna till att innan olyckan var 1 mSv per år den maximalt tillåtna stråldosen i Japan.

Det är också den internationella säkerhetsgräns som ICRP, International Commission on Radiological Protection har för strålning. Den strålgränsen ska skydda människor mot skadliga effekter från joniserande strålning.

I områden där Japan accepterat en högre strålningsnivå än internationell standard bor det i dag en miljon människor, som i och med det utsätts för risker för sjukdomar som cancer och för fosterskador.

”När det regnar här för vattnet med sig partiklar med strålning mot villaträdgårdarna nedanför, och vid en vattenpöl visar Ike Teulings mätare 10,6 mikrosievert per timme. Det är det samma som 93 millisievert per år: Nästan fem gånger högre än gränsen för evakuering”, skriver Johanna Lagerfors, efter det att de åkt vidare till statsdelen Watari i Fukushima för fortsatt kontroll av strålningsvärden.

Den verklighet som det rapporteras om från de drabbade områdena visar att myndigheterna inte har läget under kontroll. Miljontals människor utsätts för livsfarlig strålning i områden där gränsvärdet inte följer internationella nivåer.

Cesium 137, som är en restprodukt från kärnkraftverkens reaktorer, är radioaktivt i decennier. Att avlägsna det dödliga hotet är en förutsättning för mänskligt liv. Alternativet är en evakuering, annars dödas människor.

Det är ett faktum som alla känner till, men de japanska myndigheternas agerande visar att de inte kontrollerar den allvarliga situationen, som om de ansvariga inte inser eller vill erkänna hur stort problemet i själva verket är.

Det är en skrämmande inställning där människor blir försökskaniner efter en av världens allvarligaste kärnkraftsolyckor. Frågan som infinner sig är om även svenska myndigheter skulle agera på liknande sätt om det som inte kan hända ändå händer?