Osynlig högergrupp verkar för Sveriges Natoanslutning

Den finns till exempel inte med i uppslagsverket Wikipedia på internet.

Svenska Atlantkommittén är medlem i den internationella organisationen ATA – Atlantic Treaty Association.
En organisation med syfte att ”främja NATO-fördragets värden”. ATA medger själv, helt öppet, att man var en del i försöken att styra debatten om Natos aktiviteter under kalla kriget.

Hets mot muslimer
Generalsekreterare för ATA är Troels Frøling. Vid ett möte 2006 var hans utfall mot muslimer så hårda att till och med tidskriften Vårt Försvars utsände Olof Santesson reagerade:
”På ett i Sverige litet ovanligt sätt utpekades direkt fienden mot den västerländska livsstilen såsom hemmahörande i Mellersta Östern. Så skedde redan i öppningstalet./…/Snarast vredgat angreps muslimska fanatiker av Troels Frøling, generalsekreterare i de europeiska atlantkommittéernas centralorganisation, the Atlantic Treaty Association. Han ifrågasatte hur man någonsin skulle kunna komma till tals med människor som väntar på att den dolde tolfte imamen skall framträda och leda kampen mot de otrogna.”

Atlantkommitténs ideal kan beskrivas som stark pro-amerikanism. USA är den goda supermakten som hela världen borde samarbeta med.

Vill stärka Nato
Men man strävar inte bara att integrera Sverige i Natos struktur – utan vill uttryckligen stärka Natos roll i världen:
”Organisationens styrelse och medlemmar förenas i en gemensam övertygelse om att ett starkt amerikanskt engagemang för Europa fortsatt är av grundläggande betydelse för såväl Europas som Sveriges säkerhet. /…/ Då Nato under överskådlig tid kommer att förbli Förenta Staternas viktigaste säkerhetspolitiska länk till Europa vill kommittén särskilt fokusera på frågor som rör Nato och EU och samarbetet mellan dessa organisationer samt möjligheterna att stärka deras roll som globala utrikes- och säkerhetspolitiska aktörer.”

Hur arbetar Atlantkommittén? Ett exempel är den årligen återkommande konferens man håller på Karlberg. Den är ett samarbete mellan Atlantkommittén, Militärhögskolan Karlberg och Allmänna Försvarsföreningen.

Samarbetet dem emellan lär fungera ganska smärtfritt – Atlantkommitténs styrelseledamot Magnus Christiansson är nämligen huvudlärare vid Karlberg och styrelseledamoten Bo Hugemark är redaktör för Allmänna Försvarsföreningens tidskrift Vårt Försvar.

En ofta återkommande gäst på seminarier är Ann-Sofie Dahl, docent i statsvetenskap, en av de mest aktiva medlemmarna i Atlantkommittén. 

Utöver verksamheten med akademiska konferenser använder man även den politiska vägen för att få inflytande.

Atlantkommittén strävar efter att knyta kontakter med politiker från alla partier och har ett parlamentariskt råd med en rad kända riksdagsledamöter:
Holger Gustafsson (kd), Björn Hamilton (m), Carl B Hamilton (fp), Christian Holm (m), Carina Hägg (s), Anna Ibrisagic (m), Jörgen Johansson (c), Mats Johansson (m) (sammankallande), Nina Larsson (fp), Rolf K Nilsson (m), Mats Sander (m), Alf Svensson (kd), Claes Västerteg (c), Cecilia Wigström (fp).

Förutom inflytandet över dessa riksdagsledamöter; har jordbruksminister Eskil Erlandsson (c), tidigare varit med i Atlantkommitténs styrelse.

Inflytelserika
En annan viktig medlem är Peter Wallenberg som fått ett ständigt medlemskap för ad hoc priset 10000 kr.
Även Atlantkommitténs ungdomsförbund SAKU har en rad inflytelserika medlemmar: Erik Haara (c) fd ordförande i Värnpliktsrådet, Carl Hartman som sitter i styrelsen för studentkåren vid officersutbildningen i Karlberg, Fredrik Müller-Hansen utbildningsansvarig på Folk och Försvar med specialansvar för journalistutbildningarna, Charlie Weimers vice förbundsordförande för Kristdemokratiska Ungdomsförbundet.

En särställning bland medlemmarna intar Svenska Atlantkommitténs grundare, Försvarshögskolans nuvarande rektor Henrik Landerholm.

Han är nästintill dyrkad och finns omnämnd på Natos officiella språk engelska under den särskilda fliken ”Grundare” på hemsidan: ”Founder and first President of SAK, Mr. Henrik Landerholm, Director of the Swedish National Defence College, Member of the Royal War Academy.”

Även Försvarshögskolans tidigare rektor Karlis Neretnieks är en framträdande medlem av Atlantkommittén.
Själva nätverkandet i sig är viktigt för att skaffa inflytande. Atlantkommittén strävar efter att få tunga namn till sin styrelse. Där finns ingen ”vanlig” engagerad medlem som visat sig duktig i föreningsarbetet – istället förväntas man först ha gjort en lysande karriär innan man når Atlantkommitténs styrelserum.

Den nye ordföranden heter Jan Foghelin. Med honom kommer Atlantkommittén att ytterligare öka sitt inflytande över Sveriges säkerhetspolitik.

Foghelin är nämligen överingenjör och analytiker på Totalförsvarets Forskningsinstitut FOI och har strategisk planering, säkerhetspolitik och kontraterrorism som huvudsakliga forskningsområden.

Även vice ordföranden Pål Jonson har en bakgrund på FOI. Han är politiskt sakkunnig hos försvarsministern och fd praktikant hos den amerikanske senatorn Ted Kennedy. Där deltog han i arbetet med att analysera för- och nackdelar med Natoutvidgningen österut.

Verkar i kulisserna
Medlemmar i Atlantkommittén verkar gärna i kulisserna för att stärka Nato.

Atlantkommitténs förre ordförande Henrik Liljegren föddes i Estland under namnet Carl H Sihwer. Han var en av Sveriges viktigaste diplomater under de viktiga åren kring kalla krigets slut.

Liljegren var Sveriges ambassadör i Bryssel 1989-1992 och i Washington 1993-1997.

Nick Burns i USA:s Nationella Säkerhetsråd beskriver Henrik Liljegrens roll på Svenska Utrikesdepartementet för Estlands Natomedlemskap:
”Vi började fokusera på Baltikum i april 1993. Strax därefter kom du upp till mig. Det blev en fin allians. Din roll var avgörande. Bildt gjorde ett bra jobb i Baltikum. Balterna var vid denna tidpunkt litet misstänksamma mot USA. Er diplomati gav våra ansträngningar trovärdighet.”

Henrik Liljegren var även en av de drivande bakom Sveriges deltagande i Nato-organisationen Partnerskap för Fred – PFP. I ett brev till Atlantkommitténs medlemmar beskriver han själv händelseförloppet:
”Jag var den förste svenske ambassadör som kunde rapportera direkt från Natos högkvarter. /…/ Som ambassadör i Washington 1993-1997 kunde jag på nära håll följa hur diskussionen om en utvidgning av Nato inleddes och tog fart. Ett samtal på ambassaden mellan min dåvarande andreman, Sven-Olof Petersson, och en medlem av den svenska regeringen spelade en viktig roll för regeringens beslut om svenskt deltagande i Partnerskap för fred.”

Ambassadörer
Förutom Henrik Liljegren är även ambassadörerna Göran Berg och Mats Bergquist framträdande medlemmar av Atlantkommittén.

Atlantkommittén strävar efter att nå ut med sitt budskap i vanliga media.

Journalisten Inger Viklund-Persson, med en bakgrund som pressråd på UD, sitter i styrelsen som mediaansvarig. När det handlar om att påverka media använder man dock något andra principer än vanliga föreningar.

Ledande medlemmar i Atlantkommittén deltar gärna i debatter i media, men utan att använda Atlantkommitténs namn. Den nedtonade profilen utåt är en medveten taktik.

I ett internt brev betonar förre ordföranden Henrik Liljegren att: ”Som en partipolitiskt obunden organisation med medlemmar från många politiska partier bör vi inte framstå som en kampanjorganisation för Nato.”

Nyckelordet i denna mening är ”framstå”. På ytan vill man nämligen framstå som ett debatt- organ för att sprida objektiv kunskap om Nato.

Åsikterna är extremt Natovänliga när medlemmarna talar som enskilda debattörer – till skillnad från den skenbara objektivitet med vilken Atlantkommittén medvetet ytligt presenterar sig själv.

Hotet från Ryssland
Ett argument som på senaste tiden allt oftare återkommer i deras debattinlägg är hotet från Ryssland.
Bland de framstående medlemmarna i Atlantkommittén som driver detta spår i medierna märks överste Bo Hugemark och Ingemar Dörfer, fd forskningschef på FOI.

Även här finns kopplingar till ledande kretsar i USA: Dörfer doktorerade i Harvard med Henry Kissinger som lärare.
Det faktaunderlag Atlantkommittén tillhandahåller för makthavarna är ofta inte direkt lögnaktigt – utan just enögt.
Rysslands militära makt granskas minutiöst. USA:s maktställning, däremot, granskas över huvudtaget inte. Men det är kanske inte så konstigt när lojaliteten med Nato är inskriven i stadgarna.

Okritisk till USA
I en reserapport från 2006 beskriver riksdagsledamoten Nina Larsson (FP) hur hon ser på kritiken mot amerikanska soldater:
”NSOOC-kursen bestod av ca 25 officerare i princip enbart från USA. Detta gav upphov till en mycket givande diskussion där det tydligt framgick vilken hög nivå och god utbildning som amerikanska officerare har. Det är olyckligt att denna yrkeskår drabbats av oförtjänt dåligt rykte på grund av politiska tabbar och diplomatiskt schabbel.”

En liten förening på högerkanten driver sina teser om extrem pro-amerikanism och Sveriges behov av omedelbar Natoanslutning. Den har rätt att driva sina teser. Yttrandefriheten bör omfatta även dem.

Det anmärkningsvärda är dels det fantastiska inflytande Atlantkommittén skaffat sig och dels att inga journalister tidigare granskat dem. Med makt och målsättningar ska följa granskning och debatt.

OLOF RYDSTRÖM
Proletären nr 16, 2009