Som ordförande i Föreningen Arbetarskrivare får jag ofta frågor som ”Vem är arbetarskrivare?” och ”Vad är arbetarlitteratur?”.
Det är frågor där jag tycker samtalen är bättre än svaren. Där jag vill undvika en stämpel och en definition. Och trots att jag varit med i föreningen i snart femton år kan jag tycka att benämningen arbetarlitteratur är provocerande: ja, den förtydligar och lyfter fram det politiska i litteraturen, men att den minoritet av utgivningen som handlar om en majoritet av befolkningen ska ha en specifik benämning provocerar. Skriver man om arbetare är det arbetarlitteratur, skriver man om medel- och överklassens misär och ångest är det rätt och slätt litteratur.
Men att en benämning är kontroversiell eller provocerande är ingen anledning att inte använda den.
Årets valrörelse visar med all önskvärd tydlighet att kampen om makten, om samhällets resurser, också är en kamp om orden. Vem är ”en hårt arbetande människa”? Vad är ”Sverige” och vem är inkluderad i det begreppet?
Och med det i bakhuvudet är kanske valrörelsens vackraste händelse när ett tjugotal busschaufförer i Skaraborg sjukskrev sig i protest mot Sverigedemokraternas reklam. Och vann.
Hur arbetarklassen beskrivs och beskriver sig själv är en del av den självförståelse som gör att solidaritet kan byggas. För solidaritet är inget som bara finns eller uppstår ur tomma intet: det byggs på argument, moral och gemensamma intressen och erfarenheter.
Men för att dessa gemensamma erfarenheter ska förstås som just gemensamma och inte individuella är det nödvändigt att vi talar om dem. I synnerhet de erfarenheter av gemensam kamp för högre lön, bättre arbetsvillkor och mot nedskärningar som ofta är osynliga i de stora mediekanalerna.
Där kan skönlitteratur fylla en viktig roll. Författaren Väinö Linna sa en gång att varje sann krigsskildring också var en protest mot krig. Samma sak kan sägas om skildringar av arbete och fattigdom. En sann skildring av klass är också en protest mot klassamhället.
All litteratur är politisk: oavsett om man vill det eller inte så bekräftar eller ifrågasätter man en viss världsbild eller människosyn. Jag tror att arbetarlitteraturen är viktig, att läsa om andra människor i samma situation som en själv möjliggör både identifikation och solidaritet, att aldrig ha huvudrollen i sitt liv och att inte ens kunna läsa om andra som har det gör att man förblir statister och pappfigurer, rundningskoner till entreprenörer med fart och initiativ.
Men att identifikation är viktigt betyder inte att litteratur måste vara realistisk. Jag tror att det utopiska, drömmen, är en anledning till att Pippi Långstrump och Lisbeth Salander har fått genomslag. Inte för att folk kan identifiera sig med dem, men man kan identifiera sig med vad de representerar: ett uppror, ett hämndbegär, och i slutändan en annan kvinno- och barnroll.
Henrik Johansson
Kock, arbetarförfattare och ordförande i Föreningen Arbetarskrivare
(Krönikan ovan har tidigare publicerats av Föreningen Arbetarskrivare)
