Det är inte den restriktiva narkotikapolitiken som dödar

En rad tidningsartiklar om debattboken Knark av Magnus Linton har väckt kritik mot den svenska narkotikapolitiken. Författarens syfte är att med mycket tyckande (från väl valda intervjuobjekt) och alltför få siffror och fakta svartmåla visionen om det narkotikafria samhället och kratta manegen för en mer drogliberal politik.

En enig journalistkår hyllar Lintons gärning och svenska folket måste skruva på sig lite därhemma. Har vår vision om ett samhälle utan knark lett till massdöd bland narkomaner och varit uttryck för en slags svensk fascism? Ungefär så lät det från Aftonbladet.

Portalargumentet ”Sverige har i dag näst högst narkotikarelaterad dödlighet i EU på grund av en restriktiv narkotikapolitik” bygger på okunskap. Rapporten som producerat statistiken (EMCDDA 2015) är tydlig med att jämförelser mellan länder i EU är svåra att göra på grund av att man samlar in data på olika sätt. Sverige har mer tillförlitlig statistik medan rapporten varnar för ”systematisk underrapportering” från vissa andra länder. Sådana petitesser som komplicerar bilden bekommer dock inte Linton.

Klart är emellertid att narkotikarelaterad död nått rekordnivåer i Sverige, nära 700 personer avled ifjol. Det handlar om dödsfall som borde kunna förebyggas och därför är det viktigt att analysera omständigheterna och förstå vad som hänt.

Enligt rättsmedicinska registret Toxreg var ökningen måttlig fram till 2006 då dödligheten steg kraftigt uppåt. Orsaken är framför allt en markant ökad dödlighet i Subutex och Metadon, de läkemedel som används i underhållsbehandling av heroinister. Fler dör numera med dessa läkemedel i kroppen än med heroin.

Året innan dödligheten sköt i höjden liberaliserades underhållsbehandlingen och byggdes ut, vilket ger ett bekymrande tidsmässigt samband.

Forskning vid Malmö högskola visar dessutom att en klar majoritet av de patienter i underhållsbehandling man intervjuat någon gång gett bort eller sålt sina läkemedel vidare (Johnson, Richert 2014).

Metadonbehandling har funnits sedan 1960-talet i Sverige och varit till stor nytta för opiatberoende. En viktig del av framgången var Socialstyrelsens kontroll, bland annat för att förhindra läckage. När denna kontroll på grund av politiska beslut försvinner samtidigt som alltfler behandlingsenheter, även privata, poppar upp, riskerar boten bli värre än soten. Inte ett ord om denna utveckling i hyllningarna av Linton.

Inte heller om den omfattande nedläggningen av behandlingshem för narkomaner, de specialiserade narkotikapolisernas försvinnande eller socialtjänstens kris.

Nej, den ökade narkotikadödligheten tas liksom för givet bero på en restriktiv narkotikapolitik.

I själva verket talar mycket för motsatt orsak – den restriktiva modellens gradvisa sammanfall. Att nästa länk i kedjan är en legalisering av narkotika, i alla fall av cannabis, sägs inte rakt ut men exemplen från USA förskräcker.