Folkets punkband rödare än någonsin – backstage med Asta Kask

– Det är fullsatt på Sticky Fingers ikväll och jag vågar påstå att det är det här också.

Varenda kvadratcentimeter av lilla Crippas Café i Majorna i Göteborg är upptagen när veteranpunkarna i Asta Kask drar igång ett akustiskt set som uppvärmning inför den riktiga spelningen senare på kvällen. Ett tjugotal av oss som inte får plats står utanför och lyssnar.

– Det är kul att ta sig utanför sin comfort zone ibland, säger sångaren och gitarristen Bonni Pontén om Asta Kasks akustiska debut när han tar sin efter giget-cigg.

Många vill komma fram och prata eller få ett foto av sig själva tillsammans med bandet, allt från folk som var med redan på 80-talet till ett par punktjejer i tonåren.

– Vår publik är väldigt blandad, säger Micke Blomqvist, även han sångare och gitarrist.

– Längst fram står de allra yngsta, längst bak står föräldrarna till dem där framme, och mitt på golvet står åldrarna däremellan.

Den för ett punkband ovanligt breda och stora fanskaran har gjort att Asta Kask har kallats för ”folkets punkband”.

– Tyvärr skrämmer vi ingen längre, säger Bonni Pontén och skrattar. Men vi blir i alla fall tagna på allvar.

Instrument, band, merchandiseförsäljare och Proletärenjournalist lastas in i minibussen som Bonni Pontén rattar mot Sticky Fingers, ett av de etablissemang som får betala mer för att boka Asta Kask än vad mindre spelställen behöver punga ut med.

– En liten musikförening ska inte betala lika mycket som ett kommersiellt bolag. Det ska vara efter förmåga, säger chauffören.

Ingen av medlemmarna i bandet är heller beroende av intäkter från Asta Kask, alla har vanliga jobb vid sidan av. Men de har i alla fall lyckats få ledigt samtidigt för spelningar i USA, Japan, Colombia och runtom i Europa och Norden. Berättelserna från turnéer genom åren haglar tätt.

– Ett band i Baskien hade snott en låt av oss och spelat in den på baskiska, och när vi kom dit och spelade 2006 var de ju tvungna att erkänna, berättar Micke Blomqvist.

– Dessutom snodde vi tillbaka den, berättar trummisen Dadde Stark.

– Jag är själv halvspanjor, så jag skrev ner den baskiska texten fonetiskt så Bonni och Micke kunde sjunga den, och så spelade vi in en cover på deras låtstöld.

Dadde Stark är med stor marginal yngst i bandet. De andra har spelat ihop sedan hans födelseår 1982, när originalmedlemmen Micke Blomqvist rekryterade Ernie Hörnell, Bonni Pontén och trummisen Bjurre Bjurén. Den klassiska sättningen som debuterade på andra sjutummaren.

– När vi spelade in den första sjutummaren var det uppenbart att de gamla medlemmarna egentligen inte var särskilt intresserade. ”Nej, inte en låt till!” berättar Micke Blomqvist.

Bonni Pontén var redan innan han blev medlem ett Asta Kask-fan.

– Jag rös längs hela ryggraden när jag hörde ”Ringhals brinner” första gången. Men det kändes lite obekvämt i början när jag kom med. Det var ju er framgång som vi andra fick rida på.

Att Asta Kask alls existerar 2016 kunde de själva knappast föreställa sig när de la ner bandet 1986 efter fyra sjutummare, en tolvtums-EP och en LP.

– Vi var besvikna på punkscenen och allt skitsnack, motiverar Bonni Pontén beslutet att lägga ner.

Skitsnacket handlade inte sällan om att Asta Kask hade ”sålt sig”. Själva sa de prompt nej när stora tidningar som Okej ville göra intervjuer, så problemet var kanske egentligen att de blev ”för” populära. De drog för stor publik och sålde för många plattor. Ett problem i en genre och en rörelse som vill ställa sig vid sidan av det kommersiella.

– Och det mest kommersiella man kunde göra var att släppa en LP, vilket vi sa att vi aldrig skulle göra, berättar Bonni Pontén.

– Men när vi bestämt oss för att lägga ner så ville vi sluta med ett jävla ”fuck off”, så vi spelade in en totalt överproducerad LP med blåsinstrument och allt.

Vad skivan hette? ”Aldrig en LP”.

Men Asta Kasks lik ville inte stanna i graven. Det blev några spelningar 1989, sen tyst i tre år, och så var de tillbaka 1992 när deras gamla skivbolag Rosa honung firade tioårsjubileum.

– De skulle egentligen haft Toy Dolls men de ställde in, så vi fick hoppa in som headliners, berättar Bonni Pontén.

– Sen åkte var och en hem till sig, och träffades knappt på elva år, säger Micke Blomqvist.

Suget efter bandet var fortsatt stort i Punksverige. Intresset var dock inte lika stort från bandets sida, som otroligt nog tackade nej till ett erbjudande om att vara förband till Ramones och Iggy Pop. I alla fall tackade de i bandet som var medvetna om erbjudandet nej.

– Själv fick jag inte veta något om det förrän tio år senare, berättar Ernie Hörnell, inte helt utan bitterhet i rösten.

2003 anordnades endagsfestivalen Svensk punk 25 år med återuppståndna legendarer som Grisen skriker, Attentat, Stry Terrarie och Freddie Wadling.

Även om Asta Kask-förlagan X-Tas bildades redan 1978 kom Asta Kasks storhetstid först under första halvan av 1980-talet, när punken enligt dåtidens och många av dagens musikjournalister var död.

Att Asta Kask ändå blev inbjudet finns det flera teorier om. En är att arrangörerna ville vara säkra på att sälja slut på biljetterna. En annan är att Törebodabandet fick representera bondvischan på ett arrangemang som annars dominerades av band från Stockholm och Göteborg.

– Jag tror att de ville ha med oss för att vi var bryggan mellan den första svenska punkvågen och den vågen på 90-talet som kallades trallpunk, resonerar Bonni Pontén.

En återföreningsturné följde, där Asta Kask bland annat lyckades med konststycket att sälja ut stora salen på Nalen i Stockholm – två kvällar i rad. Turnén gick under namnet Hämnden.

– Vi skulle visa alla jävlar som hade snackat skit om oss, berättar Bonni Pontén.

– Men det blev ingen hämnd. Vi kände viet med publiken och det kändes riktigt bra.

Det blev fler spelningar i både Sverige och Norge, men när det blev dags för Tyskland var Bjurre Bjurén inte längre särskilt sugen. Han valde att lämna Asta Kask och blev tillfälligt ersatt av trummisen från det tyska bandet Rasta Knast.

Fenomenet Rasta Knast kräver nog några rader för sig. Tyskarnas gimmick var att spela in tyska översättningar av låtar av Asta Kask och 90-talsbandet Radioaktiva räker. Med tiden blev det mer eget material, men namnet har de behållit. Deras inspelningar av Asta Kask-låtar har föranlett märkliga situationer som att Asta Kask, när de spelat i Tyskland, har fått frågan ”Varför spelar ni bara Rasta Knast-låtar?”

Men Asta Kask kände för att fortsätta spela och ville ha en svensk trummis. Valet föll på Dadde Stark som spelat i band som Ubba och Wolfbrigade.

– Jag var skitnervös, säger han själv.

– Det var vi också, kontrar Bonni Pontén.

När Dadde Stark kom med fanns dock inga konkreta planer på en ny platta.

– Så när Bonni plötsligt började spela nya riff blev jag livrädd, berättar han. Tänk om det skulle bli dåligt och jag skulle bli känd som ”han som förstörde Asta Kask”!

– Men jag drämde till med lite härskartekniker, berättar Bonni Pontén som mästrande sa till den den unge trummisen att ”jag har sysslat med det här i 25 år så du ska lyssna på mig nu”.

– Då blev 22-åringen tyst, konstaterar Dadde Stark.

Det nya materialet presenterades på 2006 års ”En för alla ingen för nån”, den första skivan med nytt material på tjugo år, och den andra fullängdaren under hela karriären. Materialet visade upp ett Asta Kask som fortfarande kunde leverera sin karaktäristiskt snabba och hårda men ändå melodiösa punk. Samtidigt som musiken, och kanske framförallt texterna, vittnade om att medlemmarna mognat en del.

– Det hade ju varit vansinnigt patetiskt om vi stod och skrek som femtonåringar fortfarande, säger Micke Blomqvist som själv hunnit bli morfar.

– Samtidigt är det mer okej nuförtiden att åldras som punkare, resonerar Dadde Stark. Nu är det lika okej att vara punkgubbe som bluesgubbe.

– Vi var inte lika tydligt politiska förr, säger Micke Blomqvist apropå politik och nutida Aska Kask.

Ernie Hörnell invänder.

– Politiska har vi väl alltid varit?

– Asta Kask har alltid varit röda men vi har blivit rödare, tycker Dadde Stark.

Någon helt gemensam politisk linje finns dock inte i bandet. Det blir många diskussioner om textidéer innan en text som alla kan stå bakom blir klar.

– Men vi har gemensamt att vi alla har en socialistisk syn på rättvisa, säger Bonni Pontén.

– Jag vill avskaffa det kapitalistiska systemet och därför är jag socialist. Men jag kan också beskriva mig som en naiv utopisk anarkist blandad med en 50-årig realist.

– Det känns jävligt bra att vi anses radikala. Jag är väldigt mycket socialist, inget snack om saken, säger Dadde Stark.

Men Ernie Hörnell tycker att det är svårt att veta i vilken mån Asta Kask når ut till nya människor med sitt budskap och hur mycket de bara predikar för de redan frälsta.

– Det är samma sak som att man tar bort SD-folk som vänner på Facebook. Man får lätt en egen liten bubbla där alla tycker ungefär lika och man har dålig koll på var andra står.

Att punken i sig är röd tycker i alla fall inte Bonni Pontén stämmer.

– Punk är ett forum för folk att hitta andra som inte passar in. På det sättet är ju punk i sin rätta betydelse individuell. Sen kan punken få en att bli den personen som vill göra revolution.

– Jag har aldrig hört någon säga att den har röstat rött på grund av oss, säger Ernie Hörnell. Däremot har folk sagt att vi räddat livhanken på dem av olika anledningar.

”En för alla ingen för nån” blev ingen tillfällig återkomst. Asta Kask har fortsatt skriva och spela nytt material. Flera av de senare låtarna har blivit lika uppskattade och ofta önskade som låtarna från 1980-talet. 2013 kom ”Handen på hjärtat” som slog fast att bandet fortsätter leverera punk helt i klass med yngre förmågor, och inte behöver leva på gamla meriter.

Den som väntar på mer behöver kanske heller inte vänta så länge.

– Vi har en hel del nytt material och det ser ut som det kan bli en fullängdare under 2017, avslöjar Bonni Pontén.

Med de hoppingivande nyheterna lämnar jag Asta Kask i fred att förbereda sig inför spelningen och letar själv upp en bra plats att stå på när ett av Sveriges alltjämt bästa punkband går på scen.