Splittrad rösträttskamp

När vi läser om kvinnokamp och om suffragetternas kamp för rösträtt vid förra sekelskiftet, är det inte bara orden som är engelska.

Den bild vi får av kvinnohistorien är mycket liberalt och brittiskt präglad och av dominansen av medel- och överklassen – med namn som John Stuart Mill, Millicent Fawcett (grundaren av National Union of Women’s Suffrage Societies 1897) men först som sist Emmeline och Christabel Pankhurst, som 1903 bildade Women’s Social and Political Union (WSPU).

Nu går filmen Suffragette i regi av Sarah Gavron, som uteslutande behandlar ett par år (1912-1913) under WSPU:s svanesång som rösträttskämpe. I huvudrollerna finns bland andra Carey Mulligan, Dame Helena Bonham Carter (dottersondotter till Asquith, premiärministern 1908-1915) samt, som Emmeline Pankhurst, en i sammanhanget obligatorisk Meryl Streep.

Filmen uppger sig i ingressen handla om en grupp kvinnliga arbetare och rösträttsaktivister. Av gruppen ser man dock främst ett par arbeterskor, arbetande på ett rätt vidrigt stortvätteri i London.

Maud Watts (24) hade arbetat där i minst 10 år och var nu förman. Hennes stryktäcke manliga chef sökte uppenbarligen utnyttja henne på mer än ett sätt. Maken Sonny arbetade med transporter på samma ställe.

Maud dras via en arbetskamrat med i utkanten av WPSU. Liksom många andra militanter blir hon av polisen slagen och arresterad när hon engagerar sig i den av WPSU-ledningen anbefallda lågprofilterrorismen (dvs fönsterkrossning, sprängning av brevlådor, häcklande av politiker, hungerstrejker och så småningom mordbränder).

Myndigheternas repression var ett tag närmast panikartad. Maken kastar efter vederbörlig misshandel fegt ut henne och adopterar bort deras son, eftersom lagen ännu låter ett familjeöverhuvud göra så. Om Maud och hennes make hör man inte mer i berättelsen. Ej heller om arbetarkvinnorna som filmen i ingressen sades handla om.

När rörelsens (ofrivilliga?) martyr Emily Davison trampas till döds på Derbyt 1913 av kungens galopperande häst Amner, presenteras detta i filmen som en höjd- och vändpunkt i rörelsens historia. Davisons begravning framställs som en stor manifestation av kvinnlig solidaritet.

Men WPSU ansågs enligt pressen från tiden ha varit rejält impopulärt bland massorna. Det verkar som om press och allmänhet vid tiden var betydligt mera intresserade av vad som hände med ryttaren, totalisatorspelets insatser, och med den stackars Amner, som senare måste avlivas.

Sentida bedömare tvistar om huruvida suffragettrörelsen överhuvud var till gagn eller ohägn för den kvinnliga rösträtten.

WPSU hade således i början ambitionen att rekrytera även arbetarklassens kvinnor. Man ville hämta stöd från dem – men avvisade principiellt tanken att ta upp deras sociala och ekonomiska frågor. Samt att kräva avskaffandet av kraven på inkomst och förmögenhet (census) som vallagen ställde för rösträtten.

En sådan breddning skulle, enligt den karismatiska ledaren, fjärma den lilla, men mera socialt och ekonomiskt inflytelserika, högre klass av kvinnor som drev och sponsrade rörelsen. Det skulle riskera att misskreditera WPSU i dessa kretsar, genom sammanblandning med arbetarklassens kamp.

Labour hade redan från början, till skillnad från WPSU, på sitt program rösträtt för alla vuxna, oavsett kön eller inkomst. Labourfolket gav WPSU snart öknamnet suffragetterna (suffrage = rösträtt). Fast WPSU:s aktivister började snart själva kalla sig så. Detta till skillnad från det mera elaka och träffande ”organisationen för rätt att rösta för ladies”.

Labour hävdade, sannolikt med all rätt, att kvinnlig rösträtt med bibehållna krav på inkomst/förmögenhet endast skulle innebära en förstärkning av högerpartierna i valen.
Denna klassmässiga splittring inom den brittiska kvinnorörelsen skulle bestå i decennier – intill dess att rösträtt för alla myndiga britter genomfördes 1928.

Samma beröringsskräck går ännu igen i vanliga försäkringar från feministiska rörelser att de inte är höger eller vänster – i synnerhet inte ”vänster”.

Icke desto mindre skulle Världskriget klyva en politiskt rörlig Pankhurstfamilj mitt itu just längs den linjen – liksom det snart skulle göra med hela arbetarrörelsen.

”Varenda dotter som föds skall ha samma rättigheter som sina bröder”. Det sade Emmeline Pankhurst till sina mötesdeltagare i London några år in på 1900-talet. De flesta moderna män skulle idag hålla med.

Fast då orden yttrades, i en tid då alla män i världen sinsemellan, i Sverige eller Storbritannien, långt ifrån hade samma rättighet att rösta i parlamentsval, torde dessa vackra ord ha gjort mindre intryck på en kvinna från underklassen, vars eventuella, lika underklassiga, bröder och söner ofta i två fall av tre också var berövade denna rätt.

Alltsedan det liberala kravet för universell rösträtt – det vill säga oavsett inkomst, förmögenhet och kön – vid början av 1800-talet började resas i många av världens utvecklade länder, bland annat i Englands Chartiströrelse, har framgången för den kvinnliga rösträttskampen – och kvinnors frigörelse överhuvud – nästan undantagslöst varit förknippad med arbetarklassens politiska framgångar.

Bakslag för arbetarklassen och socialismen medför som regel nederlag för kvinnokampen. Att detta samband gäller ser vi ännu, såväl i öst som i väst, under 1900-talet, inte minst under dess sista decennier.

Ruter Dam framträder nu i Sverige och kräver främst fler kvinnliga styrelseledamöter i storbolagen. Dess ideologi för kampen tillbaka ett sekel – till den borgerliga kvinnokamp som fördes av Emmeline och Christabel Pankhurst. Fast nu avskalad all idealism och demokratiska strävanden, som ändå präglade familjen Pankhurst och dess rörelse.

1914 lade WPSU officiellt ner kampen för kvinnlig rösträtt och ägnade sig under Första världskriget åt att, nu med statsstöd, driva patriotisk propaganda för kriget och imperiet, brännmärka Labours pacifism och, efter ryska revolutionen, agitera mot ”bolsjevismen” och de brittiska fackföreningarna. Men sådana petitesser har ingen plats i vår film.

Det är förunderligt, men knappast förvånansvärt, att grundarnas ”patriotism”, vurm och servilitet inför imperiet blev rikligt belönad: Christabel Pankhurst blev dubbad till ”Dame” 1936. Emmeline blev den första engelska kvinna, efter drottning Victoria, som fick en bronsstaty i Westminster ett par år efter sin död 1928.

Sylvia och Adele vägrade tvärtom att stödja Englands krig 1914. De blev ledande, men föga renläriga, kommunister i England respektive Australien, innan de gick vidare till andra politiska äventyr – i Adeles fall ända till fascismen. De saknar motsvarande minnesmärken eller hederstitlar.

Det märks tyvärr att denna film regisserats av dottern till samme mecenat som på 90-talet bekostade Tony Blairs väg till makten. Av den fick vi därför inte lära oss så mycket om kvinnohistorien eller klasskampen.

Hans Isaksson