Det mest anmärkningsvärda med Nyamko Sabunis avgång är att den inte skedde tidigare. Efter valet 2010 fråntogs Sabuni sina uppgifter som integrationsminister och lämnades med regeringens mest lättviktiga uppdrag. För så illa är det ställt på högerkanten. Posten som jämställdhetsminister är en pratportfölj, som syftar till dölja en rent kvinnofientlig politik bakom vackra ord och stolta deklarationer. Den förvisningen föll uppenbarligen inte Sabuni i smaken.

I kommentarerna får Sabuni underkänt från både höger och vänster. De usla resultaten ger fog för det. Under Sabunis sex år i regeringen har löneskillnaderna mellan män och kvinnor ökat, enligt Riksdagens utredningstjänst med i snitt 17479 kronor per år. Samtidigt har nästan 100.000 kvinnor gått ner i arbetstid eller helt slutat lönearbeta för att istället ta hand om en anhörig som inte får plats inom en alltmer nedskuren omsorg. På jämställdhetsfronten har det mesta utvecklats i fel riktning eller stått still.

Visst finns det undantag. Så har en och annan kvinna fått ihop det berömda livspusslet genom att låta oss andra betala för barnpassning och städningen i hemmet.

Men gräddfiler åt det betalningsstarka fåtalet förändrar inte relationen mellan könen. För vem städar i städerskans hem och vem städar hos alla dessa lågavlönade kvinnor, som jagar mellan deltidsarbeten och oavlönad hemtjänst?

Visst kan man ge Sabuni underkänt. Hon är en högerliberal av det allra värsta slaget. Men det vore ändå att fördela ansvaret falskt. Eftersom Sabuni bara haft en pratportfölj i en regering vars marknadsliberala agenda står i akut motsättning till ökad jämställdhet.

Nyamko Sabuni kallar sig inte feminist, utan blott och bart liberal, ett begrepp som enligt henne täcker in kvinnans frigörelse, om inte som grupp, liberaler gillar som bekant inte gruppindelningar, men väl för (vissa) individer. Kanske inverkade denna hållning menligt på hennes roll som minister, där uppdraget bestod i att prata fram en jämställdhetspolitik som inte finns. I vart fall var folkpartiledaren Jan Björklund, av alla, stolt som en tupp när han presenterade efterträdaren Maria Arnholm. Se där en riktig feminist!

Glorian hamnade lite på sned när Arnholm snabbt plockade fram ett lik ur den egna garderoben, såsom alla Reinfeldts ministrar numera måste göra för att avväpna eventuella mediedrev.

Utan synbar ånger medgav Arnholm att hon anlitat svart städhjälp.Saken kan synas bagatellartad – att lura staten på skattepengar är ju något av en sport bland liberaler. Men hur är det med att lura en städande kvinna, högst sannolikt invandrare, på pensionspengar och sjukförsäkring, att för egen vinning och bekvämlighet utnyttja en utsatt medsyster? Går det verkligen ihop med feminismen?

Vi skall inte vara griniga. Arnholms feminism är säkert ärligt menad, åtminstone i teorin. När hon presenterades pekade hon också på några centrala jämställdhetsfrågor, som på löneskillnaderna mellan män och kvinnor och på våldet mot kvinnor. Arnholm talade rentav om de 3,6 miljoner kronor som en genomsnittlig kvinna går miste om i lön under en livstid, jämfört med en genomsnittlig man. Man tackar.

Men reservationen var också omedelbar. Som jämställdhetsminister kan Arnholm naturligtvis inte lägga sig i lönebildningen, som i Sverige sköts av arbetsmarknadens parter. Så sant, så sant och med ovan beskrivna facit – löneskillnaderna bara ökar.

Vi är inte för någon statlig lönepolitik, som under kapitalismen alltid har sin udd riktad mot arbetarklassen. Men betyder det att politiken är maktlös? Absolut inte. Löneskillnaderna mellan män och kvinnor har sin grund i den patriarkala arbetsdelning som konsekvent nedvärderar kvinnors arbete. Den diskrimineringen går att åtgärda, särskilt som en så stor del av kvinnorna arbetar inom offentligt finansierade sektorer.

Politiken kan påverka den jämställdhetsfråga som Maria Arnholm anger som viktigast. Genom en omfördelning av resurser från privat till offentlig sektor, precis som under 1960- och 70-talen, då utbyggnaden av offentlig sektor stärkte kvinnors ställning. Men kan hon göra det inom en borgerlig, marknadsliberal regering? Naturligtvis inte. Där marknadsliberalismen härskar sätts kvinnors rätt på undantag.

Ökad jämställdhet kräver planmässiga, strukturella samhällsförändringar, där patriarkala mönster konfronteras och på sikt bryts. Kampen för kvinnans frigörelse har därför alltid varit ett vänsterprojekt, som utmanat det borgerliga samhällets klass- och könsmaktsordningar.

Vi skall inte döma ut Maria Arnholm innan hon ens tillträtt. Menar hon allvar med sin feminism kan hon säkert uträtta något juridiskt. Men vad gäller den stora frågan om ojämlikheten mellan könen, sprungen ur klassamhället och patriarkatet, är hon bara en pratminister, precis som sin företrädare.

Den borgerliga feminismen räcker inte till. Eftersom den gör halt vid kapitalismen.