Hoppa till huvudinnehåll
Av

Dags att spränga familjebubblan

Visst går det framåt. Men det faktum att mammor fortfarande står för mer än 75 procent av föräldraledigheten och att över 87 procent av föräldraparen inte delar jämlikt på föräldraskapet visar att vägen framåt är lång och att den svenska självgodheten när det kommer till jämställdhet är bedräglig.


Barnfamiljer i Sverige är aldrig så jämställda som nu i augusti, i varje fall om man ser till statistiken över föräldraledigheten. Pappor som passar på att förlänga semestern och hänga på stranden och äta glass med barnen pressar upp pappornas andel av uttaget av föräldradagar till 33 procent, den högsta på hela året.

Detta kan jämföras med december då papporna endast står för en femtedel av uttaget. Det är mammorna som får stanna hemma i vinterkylan, klä på barnen vinterkläderna, torka upp snöslasket i hallen och handla julklappar. Sådan är den bild som tonar fram i Försäkringskassans siffror över uttaget av föräldradagar sett över hela året.

Nu ska det sägas att föräldraskap och föräldrapenning inte är allt när det kommer till jämställdhet. Men det går nog inte att överskatta den roll familjebildningen spelar i att återskapa och hålla liv i könsroller och ojämställdhet.

Forskningen visar att den ojämna fördelningen av obetalt omsorgs- och hushållsarbete till stor del uppkommer i samband med första barnet. De orättvisor som formas de första åren cementeras och lever vidare även senare när båda föräldrarna förvärvsarbetar.

Könsrollerna med den omhändertagande mamman och den försörjande pappan är även en viktig förklaring till att betydligt större andel kvinnor arbetar deltid. När kvinnor får barn går de ner i arbetstid, förra året hade endast 31 procent av barnen mellan noll och fem år en heltidsarbetande mamma. Men för männen är det tvärtom, när de får barn går de upp i arbetstid. Pappor arbetar heltid i större utsträckning än vad män utan barn gör.

Men, påpekar kanske vän av ordning, det går ju framåt, det blir ju bättre. Visst har det gått framåt sedan 1974 när moderskapspenningen blev föräldrapenning, då papporna endast stod för en halv procent av uttaget. Idag står papporna för 24 procent, med en kraftig ökning under 2000‑talet.

Under de senaste tio åren har gruppen föräldrar som delar jämställt på föräldradagarna trefaldigats, räknat på de par där båda föräldrarna tar mellan 40 och 60 procent av dagarna. Men trots tredubblingen representerar dessa jämställda föräldrapar bara 12,7 procent av Sveriges föräldrar.

Så visst går det framåt. Men det faktum att mammor fortfarande står för mer än 75 procent av föräldraledigheten och att över 87 procent av föräldraparen inte delar jämlikt på föräldraskapet visar att vägen framåt är lång och att den svenska självgodheten när det kommer till jämställdhet är bedräglig.

Så vad bör göras? Hur ser en kommunistisk familjepolitik ut? Kommunisterna är för en familjepolitik som betonar individens rätt till självständighet och oberoende och som syftar till jämställdhet och demokratisering i familjer.

Individens självständighet och oberoende i det här fallet handlar i första hand om den enskildes förhållande till familjen och ska inte förväxlas med de liberaler och konservativa som allt tydligare ingått en ohelig allians och agerar skyddsvärn mot politisk inblandning och styrning.

Tvärtemot dessa menar vi att det ofta krävs politisk inblandning och styrning för att värna individens rättigheter. Historiskt är detta lätt att se. Det ylades om ingrepp i familjelivets heliga samvaro när sambeskattningen avskaffades, när våldtäkt i äktenskapet blev ett brott eller när barnaga förbjöds. Få kan idag hävda att inte dessa inskränkningar i familjernas (läs familjefädernas) frihet hade avgörande betydelse för att forma mer jämställda och demokratiska familjerelationer.

På samma sätt är det med uttaget av föräldradagar. Att pappornas andel har stigit de senaste femton åren beror till mycket stor del på införandet av månader som är reserverade till vardera förälder. Först en månad 1995 och sedan ytterligare en månad 2002, som inte kan skänkas till den andra föräldern.

I diskussionerna om att utöka den reserverade andelen ropar Kristdemokraterna att en majoritet av svenska folket är emot detta. Nu bör man vara skeptisk till den opinionsundersökning som Göran Hägglund beställt för att få stöd för sin konservatism. Men må så vara att en majoritet, av både kvinnor och män, faktiskt är motståndare till detta. Det ändrar inte vår uppfattning i frågan.

Kommunisterna menar att lagstiftningen måste gå före och tvinga människor att bryta med nedärvda traditioner och mönster.

Rent principiellt borde föräldraförsäkringen vara individuell, kopplad mellan den enskilde föräldern och barnet. Dess syfte är att ge tid och möjlighet att bygga upp en relation mellan dessa två.

Men nu lever vi inte i den bästa av världar och ekonomin, inte minst de låga kvinnolönerna, gör det svårt för många familjer att dela rakt av. Men det ska påpekas att forskningen visar att den ekonomiska
sidan inte spelar en så stor roll som man kan tro, könsrollerna slår igenom även i de familjer där mammorna tjänar mer än papporna.

På vägen till en individuell föräldraförsäkring är vi kommunister för en tredelning, en tredjedel reserverad åt vardera förälder och en att fördela så som man finner det lämpligt. Dessutom anser vi att föräldrapenningen bör höjas, så att ekonomin inte blir ett hinder för att vara hemma.

Däremot är vi mot de förslag som syftar till att utöka möjligheten att vara hemma. Det gäller både Miljöpartiets förslag om utökad föräldraledighet och än mer Kristdemokraternas förslag på att inför en föräldrapeng som gör det möjligt att vara hemma med barnen tills de börjar skolan.

Det är förståeligt att många föräldrar lockas av tanken att vara hemma längre med tanke på de stora barngrupperna, stöket och stressen som nedskärningarna inom barnomsorgen skapat. Men en politik för att hålla barnen hemma längre blir bara ett sätt att acceptera och måla över denna nedskärningspolitik.

Det döljer den avgörande frågan om att kämpa för en utbyggd förskoleverksamhet, med mindre barngrupper och mer tid och plats för både barn och personal.

En familjepolitik för självständighet och oberoende handlar inte minst om barnens rätt i förhållande till sina egna föräldrar. Barnens rätt att växa som självständiga individer utan att ha föräldrarna hängande över sig. Rätten att komma utanför det egna hemmets trånga horisonter och umgås och utvecklas tillsammans med jämnåriga och med hjälp av utbildade pedagoger.

På samma sätt syftar en sådan familjepolitik till att befria föräldrar från familjebubblans instängdhet. Det gäller givetvis framförallt att kämpa för jämställdhet mellan kvinnor och män. Men det finns inget självklart samband mellan ökad jämställdhet och mer självständighet och oberoende i förhållande till familjen.

Det visade en undersökning från 2011 vid Sociologiska institutionen på Stockholms universitet om attityder till jämställdhet i förhållande till uttaget i föräldraledigheten.

Medan män som värdesätter jämställdhet är föräldralediga i större utsträckning och under längre tid är det inte så att kvinnor som värdesätter jämställdhet visar detta praktiskt genom att vara hemma en kortare tid. Dessa är hemma lika länge som andra kvinnor.

Undersökningen visar att jämställda relationer kräver att mammarollen utmanas och bryts ner. En mammaroll som inte enbart är negativ för kvinnan. Mammans roll som barnets nummer ett, som det nav som barnets liv kretsar kring, är inte en position som frivilligt ges upp.

Den refererade undersökningen haltar dock, för den behandlar bara oss människor i rollen som lönearbetare och familjedeltagare. Detta är inte de enda två polerna i människors liv.

En kommunistisk familjepolitik måste sträva efter att stärka människor som samhällsdeltagare. Att vi som individer ges möjlighet till social och intellektuell utveckling, och ges tid och möjlighet att vara aktiva i samhället – politiskt, fackligt, kulturellt, idrottsligt och i andra sammanhang. Familjelivet får aldrig bli ett hinder för detta – varken för män eller kvinnor.

Därför är kampen för sex timmars arbetsdag en avgörande del även i en familjepolitik. En generell sänkning av normalarbetsdagen vore ett stort fram-steg för både demokratin och jämställdheten.

Vägen till jämställdhet är som sagt lång. Tre viktiga steg på denna vandring är jämställd föräldraledighet, utbyggd förskoleverksamhet och sex timmars arbetsdag.