Mellanårsvalet i USA ritade om sammansättningen i både senaten och representanthuset men det ritade inte om det amerikanska politiska systemet eller inriktningen på politiken. Den amerikanska imperialismen består och fortsätter verka. De amerikanska kapitalisterna sitter kvar i orubbat bo och de enorma klassklyftorna i USA kommer vara oförändrade.
Karl Marx ord om att valen till parlamentet under kapitalismen innebär ”att en gång vart tredje eller sjätte år avgöra vilken medlem av den härskande klassen som i parlamentet ska företräda och förtrampa folket”, sätter fingret på den borgerliga demokratins begränsningar. Marx ord är särskilt applicerbara på USA:s demokratiska system i allmänhet och detta mellanårsval i synnerhet.
När borgerlig media målar ut valresultat i USA som en stor förändring, att politiken läggs om och att Europa kan andas ut, borde alla politiskt intresserade personer stanna upp och fundera. Kan detta verkligen stämma?
För vissa grupper och enskilda personer kan valet göra skillnad. Förhoppningsvis kan mellanårsvalet vara startpunkten på ett slut för USA:s krig mot Iran. Så är det någon som möjligen kommer att kunna andas ut är det Iran, inte Europa. Iran känner dock väl USA:s fientlighet mot landet och har i en kommentar till valresultatet sagt att USA inte lär byta riktning.
Trump och hans gelikars krig mot Iran har retat upp den amerikanska befolkningen. Stödet för kriget har hela tiden varit lågt och ju längre det varat har stödet minskat.
De senaste opinionsundersökningarna visar att 65 procent av medborgarna är emot Irankriget. Det massiva krigsmotståndet har varit en viktig faktor till att Republikanerna förlorade stort i detta val.
Här har Donald Trumps mask avslöjats. Han lovade att inte starta några krig men gjorde sedan tvärtom. Någon som även retat upp hans egen MAGA-rörelse, som ser de ekonomiska frågorna utifrån ett nationalistiskt och protektionistiskt perspektiv som det primära. USA blir helt enkelt inte ”great again” om de amerikanska krigsinsatserna runt om i världen fortsätter.
Ännu viktigare än Irankriget för valutgången har de så kallade plånboksfrågorna varit. Stigande bensinpriser, livsmedelspriserna och sjukvårdskostnaderna har tyngt ned den amerikanska befolkningen. Jakten på migranter och ICE:s framfart har mobiliserat folk. Latinamerikaner, svarta och unga har röstat i större utsträckningar än vid tidigare val.
Valdeltagandet sägs vara det näst största på nästan 100 år men landade ändå bara på 49 procent. Inte ens hälften av de röstberättigade medborgarna i USA röstade i mellanårsvalet, vilket borde stämma till eftertanke hos alla de patentdemokrater som framhåller USA som demokratiskt föredöme.
Hela det amerikanska politiska systemet är primärt ett tvåpartisystem, där miljonärer tävlar om vem som kan samla in mest pengar för att kunna vinna.
Skillnaderna i konkret politik mellan de två partierna är mycket liten. Båda är tydliga högerpartier som vägledas av att värna kapitalismen och den fria företagsamheten. Individualism, personlig rikedom, militarism och imperialism är i fokus för både Republikanerna och Demokraterna.
I årets val har även stort fokus lagts vid att misskreditera sina politiska motståndare. USA har nu fått sin förste muslimske senator, trots att Abdul El-Sayed från Michigan under valkampanjen anklagades av Trump för att vara jihadist. Reklamfilmer har försökt koppla motståndaren till sexförbrytaren Jeffrey Epstein och invektiven om utseende och matvanor har haglat under kampanjerna, inte minst från Trumps sida.
I media och debatten utmålas vissa amerikanska politiker som vänstermänniskor. Nämnde El-Sayed anklagas för att ha nära kontakter med ”vänsterinflueraren” Hasan Piker, som själv beskriver som socialdemokrat. El-Sayed är enligt egen utsago prokapitalist och inte socialist.
Borgmästaren i New York, Zohran Mamdani, är självutnämnd socialist. Han tillhör vänsterfalangen i det demokratiska partiet och gick i borgmästarvalet förra året fram med radikala vallöften om kostnadsfri busstrafik och förskola, kommunala lågprisbutiker och stoppade hyreshöjningar. Pengarna ska hämtas genom högre skatter för företag och New Yorks rikaste.
I ord är Mamdani ofta mer radikal än Vänsterpartiet här hemma i Sverige. Men det säger nog mer om hur långt högerut Vänsterpartiet gått än om att Mamdani skulle vara vänster och socialist. Mamdani har kvar att leverera på sina vallöften.
Vänstertankar har börjat sprida sig i det amerikanska samhället. I en Gallup i USA nyligen svarade 43 procent att de har en positiv inställning till socialism.
Reformistiska Democratic Socialists of America (DSA) som vanligen uppmanar sina anhängare att rösta på Demokraterna och deras företrädare – men i sitt program kallar sig antiimperialister och framstår som radikalare än svenska Vänsterpartiet – rapporterar en stor tillströmning och har nu 130.000 medlemmar. Det är främst ungdomar som är bland deras nya medlemmar.
När USA polariseras och Trumpadministrationen visar upp sin råa, splittrande och invandrarfientliga klasspolitik skapar det växande politiskt intresse och en ökad politisk medvetenhet. Ungdomen i USA håller på att vakna. Precis som ungdomen i Europa.
Kanske kan höstens europeiska protestvåg även sprida sig till USA, men där liksom här har proteströrelsen stort behov av att organiseras och vägledas. Här har marxisterna i USA en stor utmaning att ta sig an.
Mellanårsvalet visade att många i USA fått nog av ökade klassklyftor, högerpolitik och krigshets. Nu gäller det för den amerikanska vänstern att bygga ett alternativ.
