Hoppa till huvudinnehåll
Av

Därför backade USA inför Iran

Den 13 juli slöts ett internationellt avtal om Iran och dess kärnenergiprogram. Att USA efter tre decennier överger sin aggressiva politik mot Iran beror på att den har misslyckats. Men också på att den för stunden slår mot USA:s egna intressen i Mellanöstern.


Det avtal som slöts den 13 juli mellan Iran och den så kallade P5+1-gruppen utmålas som historiskt. Det är en knappast en överdrift.

Förhandlingarna mellan Iran och de permanenta medlemmarna i FN:s säkerhetsråd – USA, Storbritannien, Frankrike, Ryssland och Kina – plus Tyskland inleddes 2006. Men det var först hösten 2013 som tiden var mogen för seriösa samtal.

När parterna nio år efter förhandlingsstarten kom överens var resultatet i mångt och mycket en framgång för den iranska sidan.

Iran säkrade sin rätt att fortsätta kärnenergiprogrammet i utbyte mot internationell övervakning av de nukleära anläggningarna. Iran fick också igenom sitt viktigaste krav – att de hårdföra ekonomiska sanktionerna mot landet ska hävas.

Det är en dramatisk förändring som skett i relationerna mellan västvärlden och Iran. För bara några år sedan framstod ett US-amerikanskt eller israeliskt angrepp på Iran och dess kärnenergianläggningar som en reell möjlighet – motiverat med obevisade anklagelser om att Iran var på väg att skaffa kärnvapen.

Idag står iranierna inför en fredlig samvaro med väst och möjlighet till bättre levnadsförhållanden när decennier av ekonomisk krigföring går mitt sitt slut.

Det är inte konstigt att invånarna i Teheran firade på gatorna när avtalet blev känt.

Att USA:s Iranpolitik gått från ekonomiskt strupgrepp och hot om bombningar till dialog och samförstånd har likheter med ett annat dramatiskt skifte i supermaktens utrikespolitik, nämligen relationen till det socialistiska Kuba.

Efter att i över 50 år ha försökt knäcka Kuba med hjälp av allt från ekonomisk krigföring till stöd åt högerextrema terrorister insåg makthavarna i Washington att den förda politiken fullständigt misslyckats.

Den hand som Barack Obama sträckte ut till Raul Castro i december förra året handlar inte om att USA accepterat det socialistiska systemet eller kubanernas rätt att själva välja väg. Nej, den politiska omsvängningen handlar snarare om att den förda konfrontationspolitiken mot Kuba allt mer isolerat USA från Latinamerika.

I hopp om att hitta en ny väg för att värna USA:s intressen och inflytande i närområdet såg sig Obama-administrationen tvungen att göra en taktisk reträtt i förhållande till Kuba. Vilket på samma gång var en framgång för Kuba och för alla progressiva krafter i Latinamerika.

På liknande sätt ska avtalet med Iran ses. USA:s målsättning att knäcka det iranska styret efter den islamiska och på samma gång antiimperialistiska revolutionen 1979 har misslyckats.

Varken det blodiga Irak-Irankriget under 1980-talet, ett krig som väst förde via ombudet Saddam Hussein, eller efterföljande sanktioner och destabiliseringsförsök har förverkligat drömmen om ett regimskifte i Teheran. En dröm som handlar om om att föra Iran tillbaka till den tid då landet var en lika naturlig allierad till väst som Saudiarabien.

Konfrontationslinjen mot Iran har inte bara misslyckats, den har likt Kubapolitiken nått den punkt att den rent av slår mot USA:s egna intressen.

I dagsläget behöver USA Iran inte som fiende utan som allierad i kriget mot den allt starkare extremismen och terrorn i Mellanöstern.

Det är ett faktum att Islamiska staten och likasinnade al-Qaidainspirerande terrorgrupper i regionen skapats eller stärkts som en följd av USA:s krig och inblandning regionen. Det är ett faktum att dessa extremistgrupper agerat som imperialismens nyttiga idioter i förstörelsen av Syrien. Men det betyder inte att det ligger i Washingtons intresse att låta IS upprätta en oberäknelig terrorstat i delar av Syrien och Irak.

Såsom situationen utvecklats framstår Iran som en mer pålitlig partner för USA i bekämpandet av IS-väldet än supermaktens traditionella vänner, Turkiet, Saudiarabien och Israel. Dessa har utifrån sina respektive perspektiv andra prioriteringar av vilken fiende som är viktigast att bekämpa. Till exempel
anser alla tre att Syriens sekuläre och Iranallierade president Bashar al-Assad är ett större problem än al-Qaidaextremismens utbredning.

Det ska sägas att västvärldens relation till Iran hade kunnat hade gå en annan våldsammare väg än den vi nu ser. Om västs och Gulfstaternas plan att kriga bort Assadregeringen från makten i Damaskus hade lyckats, om inte Syriens armé och folk förmått stå emot, då är det mycket möjligt att de krigsaktivistiska krafterna i USA fått sin vilja igenom och med våld försökt få till stånd ett maktskifte i Teheran.

Bakom Iranavtalet finns fler intressen. I den krisande världsekonomin där kapitalister desperat söker nya marknader för avsättning av varor och investeringar framstår det naturresursrika Iran och dess 77 miljoner invånare som en enorm möjlighet – den dag sanktionerna hävs.

Det finns ytterligare en faktor som påverkar utvecklingen. Fientligheten från väst har drivit Iran i händerna på västvärldens kapitalistiska utmanare. Kina är numera Irans största handelspartner och dess samarbete med Ryssland står starkt.

Avtalet kan ses som ett försök att inte låta Kina och Ryssland äta hela den iranska kakan. Förhoppningar finns om att västföretag snart ska kunna exportera de varor som sanktionspolitiken i åratal hindrat Iran från att köpa. Förhoppningar finns om västföretag ska kunna förlägga produktion i Iran för att dra nytta av dess billiga och välutbildade arbetskraft.

I Sverige rapporteras att flera svenska storföretag står i startgroparna för omfattande Iransatsningar.

Att P5+1 och Iran undertecknat ett avtal betyder inte att allt är klappat och klart. Ännu återstår en lång process för att finna formerna för det praktiska genomförandet och flera instanser, inklusive USA:s kongress, måste ge uppgörelsen sitt godkännande.

I USA finns ett högljutt motstånd. Krigsaktivister inom det republikanska partiet varnar för att detta stärker Iran och påstår absurt nog att detta ökar iraniernas möjlighet att framställa kärnvapen. I Mellanöstern är det Saudiarabien och Israel, de stater som i åratal argumenterat för bombningar av Iran, som nu framför de mest verklighetsfrånvända anklagelser.

Veckan innan uppgörelsens talade Israels premiärminister Benjamin Netanyahu om Iran vid ett framträdande i Jerusalem. Enligt tidningen Times of Israel sade Netanyahu att ”Irans aggression är många gånger farliga än den från IS” och att Iran nu förbereder sig på att ”ta över världen”.

Att Netanyahu är desperat är inte konstigt. Det påstådda hotet från ett Iran som vilken dag som helst har kärnvapnen klara har varit centralt i israelisk inrikespolitik i decennier.

Vad det blir av Iranavtalet återstår att se. Situationen i Mellanöstern kan snabbt förändrats. Det måste ändå ses som en framgång att USA för stunden säger sig vilja ersätta krig och sanktioner mot Iran med normaliserade diplomatiska och handelsmässiga relationer.

Det gynnar det iranska folket, inklusive de krafter som kämpar mot det inhemska förtrycket och för ökad rättvisa, demokrati och jämställdhet i Iran.