Hoppa till huvudinnehåll
Av

Efter Bjuv och Panama – Sluta lyssna på förskingrarna

Rätten och friheten att lägga ner fabriker och skydda förmögenheter från beskattning är ingen rättvisa eller frihet för arbetarklassen. Tvärtom. Överklassens fria näringsliv är arbetarklassens ofria arbetsliv.


Nomad Foods beslut om att lägga ner Findusfabriken i Bjuv möttes av den största demonstrationen i stadens historia. 4000 människor på marsch mot ett system där en finanskapitalistisk styrelse med en handuppräckning kan besluta om att ödelägga en hel stad och kasta ut hundratals arbetare i arbetslöshet.

Dessvärre motsvarades inte den folkliga uppslutningen av ett lika starkt innehåll. Tvärtom var beskeden från talarstolen att Findusarbetarna ska sitta still i båten och överlämna åt fackliga ledare och socialdemokratiska politiker att hitta förhandlingslösningar och förhoppningsvis någon ny kapitalist som är beredd att köpa upp verksamheten.

Dagarna innan den stora arbetarprotesten i Bjuv briserade Panamaskandalens avslöjande om överklassens skatteflykt. Den ekonomiska och politiska makten som sedan årtionden krävt återhållna löner, nedbantad välfärd, sänkta pensioner och klätt in allt detta i prat om att arbetarklassen ska ta samhällsansvar, står nu själva med byxorna nere och är avslöjade som de tjuvar och förskingrare de är. Kejsaren är naken!

På Island har självaste statsministern avslöjats som en av myglarna. Medan det isländska folket har fått betala krisen med en folkfientlig politik som angripit löner, pensioner och trygghet har eliten med statsministern i spetsen kunnat flytta sina förmögenheter utomlands. Arbetarklassen får betala, medan den politiska och ekonomiska eliten som är ansvariga för eländet gör sig skadefria.

Panamaskandalen och jobbslakten i Bjuv synliggör ett system som topprids av skattesmitare och rövarbaroner som inte värjer sig för att flytta ut såväl arbetstillfällen som de förmögenheter de skapat sig genom att suga ut arbetskraften. Kvar finns dränerad välfärd, avindustrialiserade länder och en växande skuldsättning både hos stater och medborgare.

För att försöka dölja kejsarens nakenhet spelar systemets hovnarrar inom politik, media och tankesmedjor upprörda. De vill framställa myglarna som undantag för att måla över det faktum att det är så här kapitalism fungerar. Vinster privatiseras och förluster läggs över på arbetarklassen och samhället. I ett kapitalistiskt system är såväl arbetskraften som samhällets naturresurser reducerade till varor som den ägande klassen suger ut när det passar och lägger ner när det finns större vinster som lockar på annat håll.

Ju friare kapitalismen tillåts härja desto naknare blir systemets logik och desto mer sprider sig korruptionen inom såväl politiska partier som fackliga organisationer. Eliterna i toppen smälter ihop till en myglande enhet, medan folket och landet lämnas därhän. Nedlagda gruvor efter gruvboomen i norr, Kommunalskandalen, Nordeas brevlådeföretag i skatteparadis, politiker som belönas med miljoninkomster från storföretagen för väl utfört arbete i den politiska förvaltningen etc.

Allt hänger ihop och lösningen ligger i att arbetarklassen måste sluta lyssna till de tjuvar och förskingrare som topprider Sverige, EU och jordklotet. Näringslivet är inget allmänintresse, som Stefan Löfven hävdar. Näringslivet är bara ett annat ord för de rövarbaroner som inte tar något ansvar för Sverige som land och vars marknadsdiktatur är ett växande hot mot arbetarklassens behov av arbete, bostäder, pensioner etc.

Lösningen ligger inte i att skyla över kejsarens nakenhet, utan i att högt och tydligt peka ut den anskrämliga kejsaren. Rätten och friheten att lägga ner fabriker och skydda förmögenheter som den ekonomiska och politiska eliten gör allt för att skydda är ingen rättvisa eller frihet för arbetarklassen. Tvärtom. Överklassens fria näringsliv är arbetarklassens ofria arbetsliv. Överklassens trygga vinster är arbetarklassens otrygga anställningar. Överklassens höga aktieutdelningar blir arbetarklassens låga löner. Och överklassens växande förmögenheter och skatteflykt blir arbetarklassens minskande välfärd.

Ett bevingat citat från Olof Palme lyder att ”politik är att vilja”. Det är helt riktigt. Politiker som nöjer sig med att förvalta och anpassa sig till marknadsdiktaturen reducerar sig själva till diktaturens kreatur.

Men politik handlar framför allt om att välja. Att ta politisk ställning är att välja sida. Antingen för överklassen eller arbetarklassen. Något både och finns inte. Att försöka predika rättvisa för borgarklassen och de rika är dödfött. Överklassen kan aldrig vinnas för en annan politik. Ett bättre Sverige kan bara byggas i kamp mot överklassen.

Kapitalets avindustrialisering av Sverige varken börjar eller slutar med Bjuv. Bjuv är dessvärre bara ännu ett exempel på hur lättvindigt svenska arbetares inkomstmöjligheter och hela städer och byars överlevnad behandlas av kapitalet.

Erfarenheten säger att den socialdemokratiska vägen – med förhandlingar, politiska krisgrupper för att finna nya köpare och att till varje pris bevara arbetsfreden för att inte skrämma bort investerare – är en väg mot ett garanterat nederlag.

Exemplen är många på hur samförståndsvägen endast innebär att kapitalisterna kan fortsätta plocka ut vinster fram till den dag de lägger ner. Att fortsätta arbeta trots att kapitalisterna redan beslutat om nedläggning är att låta sig ledas till slaktbänken.

För att rädda jobben i Bjuv krävs kamp. I den stund arbetarna vid Findus lägger ner arbetet kommer riskkapitalbolagen och direktörerna, som tror sig vara så stora och viktiga, att få se var den verkliga kraften finns. Det vore en välbehövlig påminnelse till kapitalisterna om att svenska arbetare inte är några slit- och slängvaror och att våra arbetsplatser och de städer där vi bor inte får reduceras till några vinstkalkyler i bolagens räkneböcker.

Men det blir också och inte minst en påminnelse till arbetarna själva om att svenska arbetare inte är skit, inte är människor som år efter år tål att trampas på. Det är hos arbetarklassen som kraften finns, det är vårt arbete som skapar värdena och som får detta samhälle att fungera.


Det kanske låter orealistiskt. Visst är det orealistiskt så länge Sveriges arbetare accepterar att arbetsplatser läggs ner. Men i den stund vi vägrar att ta skit och börjar göra motstånd, så är det den enda vägen som finns för att göra vår röst hörd.

Bollen ligger hos arbetarna i Bjuv. På Island lyckades folket skaka en hel regering och förmodligen avsätta en statsminister. Om islänningarna kan slåss för sin sak, så kan svenskarna det. Vägen fram ligger i att Sveriges arbetare slutar tro att någon annan kommer att lösa problemen. Arbetarna måste börja tro på sin egen kraft.