”Under kapitalismen är rikedomen själva källan till fattigdomen”, skrev socialisten Charles Fourier redan i början på 1800-talet.
Uttalandet tränger sig på med anledningen av Rädda Barnens rapport om en ökande barnfattigdom i Sverige. I ett Sverige som aldrig varit rikare än idag lever 220 000 barn i relativ fattigdom. Det gör 16 procent av alla barn och innebär en kraftig ökning jämfört med
för tio år sedan.
Fattigdom utgör ett mycket allvarligt tillstånd, inte minst för barn.
I det rika Sverige handlar barnfattigdomen inte om svält, men följderna är nog så allvarliga för det. Barn i fattiga familjer löper större risk att drabbas av sjukdomar av olika slag, de utsätts oftare för våld och mobbing och de ges inte samma möjligheter att utveckla sina färdigheter, vare sig i skolan eller på fritiden. Fattigdomen ger men för livet.
Det är framförallt barn med utländsk bakgrund och barn till ensamstående föräldrar som drabbas av fattigdom, vilket pekar ut orsakerna.
I ett land där arbetslöshet betraktas som den enskildes ansvar och där de arbetslösa därför straffas genom sänkta ersättningar, hamnar de arbetslösas barn i kläm. Samma sak med barn till ensamstående arbetarmammor, som knappt kan försörja sig själva på sina usla löner. De ökade klassklyftorna drabbar de fattigas barn.
Rädda Barnens rapport fokuserar på stödet till barnfamiljerna, som inte kompenserar för ökade klyftor. När Reinfeldt & Co straffbeskattar arbetslösa och sjuka utan någon kompensation till barnfamiljerna, så drabbas barnen till arbetslösa och sjuka. När Anders Borg vill sänka ingångslönerna i de kvinnodominerade yrkena – för undersköterskor, kassabiträden och servitriser – så får de ensamstående arbetarmammorna ännu mindre att spendera på sina barn.
Lägg därtill att grundnivån i föräldraförsäkringen är skamligt låg, trots att alltfler unga föräldrar inte har rätt till inkomstbaserad föräldrapeng, och att underhållsbidraget höjts med ynka 100 kronor sedan 1997, och Rädda Barnen har rätt i att familjepolitiken havererat.
”Tänkte inte på det”, säger Reinfeldt och Borg i korus, men utan att vika från den utstakade kursen.
Nya jobbskatteavdrag skall tvärtom öka klyftorna ytterligare och sätta ännu mer press på lönerna.Fortsatta skattesänkningar går före ökat stöd till dem som har det sämst, inklusive barnen. Det är en skamlig och djupt inhuman politik.
Rädda Barnen hävdar att barnfattigdomen innebär att Sverige bryter mot FN:s barnrättskonvention, vilket gör barnminister Maria Larsson (KD) uppbragd. Men Larsson har kort minne. På regeringens egen hemsida kan man läsa det senaste utlåtandet från FN:s barnrättskommitté, där Larsson och regeringen uppmanas att ta itu med de ökade skillnaderna i barns levnadsvillkor.
Men Larsson gör ingenting. För att istället i allt bejaka regeringens politik för ökade klassklyftor och därmed för ökad barnfattigdom. Med en sådan barnminister har de fattiga barnen ingen chans.
Det råder ingen tvekan om att regeringen Reinfeldt bär ett stor ansvar för den ökande barnfattigdomen – ökade klyftor är den bärande delen i högerns bedrägliga jobbpolitik. Men i botten ligger ändå den nyliberala regim som regerar dagens kapitalism.
Faktum är att krisen har gjort denna regim alltmer vulgär, vilket är lätt att se i länder som Grekland, Spanien och Portugal, där regimens väktare EU och IMF kräver att krisens kostnader skall lastas över på arbetare och vanligt folk, med förfärande följder också för barnen.
Sak samma i USA, där dollarmiljonärerna blir alltfler samtidigt som 40 miljoner människor är beroende av matkuponger för att kunna äta sig mätta, en siffra som beräknas öka till 60 miljoner inom ett år. Det innebär att 20 procent av befolkningen i världens rikaste land lever i armod.
Visst hade Fourier rätt. Rikedomen är källan till fattigdomen; de rikas gränslösa girighet, givet av ett system som räknar allt i pengar och vinst, drar isär samhället och pressar ner de sämst ställda i fattigdom.
Vad bör göras i det korta perspektivet? Det är naturligtvis nödvändigt att höja underhållsbidraget och grundnivån i föräldraförsäkringen, som Rädda Barnens föreslår. Men framförallt gäller det att föra en politik för minskade klassklyftor, där attackerna mot arbetslösa och sjuka stoppas och där principen om skatt efter bärkraft återinförs.
Rejäla lönelyft i de lågavlönade kvinnoyrkena vore heller inte fel. Varför inte göra offentlig sektor löneledande i denna kamp mot lönediskriminering av kvinnor?
Men barnfattigdomen handlar inte bara om inkomster. När friskoleeländet utarmar den kommunala skolan berövas de fattiga barnen rätten till lika och bra utbildning; när fritidsgårdar läggs ner hänvisas förortsungarna till gatan; när idrotten marknadsanpassas och berövas bidrag stängs de fattiga ute.
Kort sagt: Kampen mot barnfattigdomen kräver kamp mot högerpolitiken och kapitalismen!
