Lås upp hela webbplatsen
Krönika

Under ett par år kändes fackkampen meningsfull

Fotograf: Privat / Montage: Proletären
1970-talet var det årtionde då arbetarklassen synliggjorde sig själv och även flyttade fram sina positioner. Men sossesveken var många – ett av de största gällde löntagarfonderna.

I år är det exakt 50 år sedan LO ställde sig bakom det förslag om löntagarfonder som Rudolf Meidner för Metallarbetarförbundets räkning presenterat i en utredning. Enligt förslaget skulle lönearbetande kunna bli delaktiga i det mervärde de med sin arbetsinsats skapade. Detta inflytande skulle också leda till delaktighet i bestämmandet över produktionen.

Meidners utredning som i skrift omfattade 128 sidor kom sedan att antas av samtliga fackförbund inklusive LO. I vår tidning LO-tidningen kunde vi följa frågan ingående. Fackförbunden bedrev både information och studier omkring Meidners förslag.

Bland oss som var fackligt aktiva var entusiasmen omfattande, liksom den fackliga verksamheten överlag. Meidners förslag blev en del av den arbetarkamp som kommit att känneteckna 1970-talet, vilken hade sin början med gruvarbetarnas stora kamp i Malmfälten. Gruvstrejken kom att följas av flera under åren.

1970-talet blev på så sätt det årtionde då arbetarklassen synliggjorde sig själv och även flyttade fram sina positioner.

Meidners förslag, som senare kom att kallas för LO:s förslag, gick sedan vidare till det socialdemokratiska partiet för politisk bearbetande. Det kom även att antas av riksdagen men det som då antogs hade inga som helst likheter med det som Rudolf Meidner och de fackliga kongresserna hade beslutat om.

Det visade sig bland oss fackligt aktiva på så sätt att all entusiasm var som bortblåst.

Vi som var med är nog ändå ense om att vi hade några år där vi kände den fackliga kampen som både utvecklande och meningsfull. Vi trodde oss till och med vara delaktiga i arbetet att börja bygga ett nytt samhälle. Men det förråddes. Nu står vi här idag och nu har vi till och med förlorat mycket av det som tillkämpades på 1970-talet.

Det finns ett gammalt talesätt som säger att det är som mörkast strax före gryningen. Vi kan bara hoppas att det äger sin riktighet och att både den självständiga arbetarkampen och en betydligt mer stridbar fackföreningsrörelse åter ser dagens ljus. Kanske kommer också frågan om att utöka demokratin till att även omfatta ekonomin då åter finnas på dagordningen.

Carlinge Wisberg
Pensionerad metallarbetare

Ämnen i artikeln

Dela artikeln