I slutet av förra veckan gjorde arbetsköparorganisationen Sveriges Hamnar och dess vd Peter Jeppsson plötsligt helt om. Genom att erbjuda Svenska Hamnarbetarförbundet det centrala kollektivavtal som organisationen förgäves kämpat för alltsedan tillblivelsen 1974.
Peter Jeppsson framställer erbjudandet som något av en kapitulation. Men bara för att i nästa andetag förutsätta att Hamnarbetarförbundet tackar genom att inställa alla varslade konfliktåtgärder för att sedan, om och när avtalet väl är undertecknat, snällt låta sig inlemmas i den fredsplikt som är kollektivavtalsmodellens kärna.
I detta ligger hunden begraven. Eftersom Sveriges Hamnar så här långt bara erbjuder Hamnarbetarförbundet att teckna ett hängavtal. Hamn skall skriva under på det avtal som Transport redan förhandlat fram, utan möjlighet att påverka innehållet, men fullt ut underkastat avtalets förpliktelser.
Som engångsföreteelse är detta inte mycket att säga om. Det är inte rimligt att hamnarbetare skall arbeta sida vid sida under två olika avtal, beroende på facklig tillhörighet.
Men när det nu gällande avtalet skall omförhandlas, så måste självklart Hamnarbetarförbundet, som organiserar drygt hälften av Sveriges hamnarbetare, garanteras en fullvärdig plats vid förhandlingsbordet, annars reduceras erbjudandet om ett hängavtal till ett slavkontrakt, där Hamnarbetarförbundet skall ge upp konflikträtten utan att få inflytande över det avtal man sedan förväntas skriva under.
Om denna förhandlingsrätt säger Peter Jeppsson inget, vilket gör hans flotta erbjudande tämligen innehållslöst.
Redan ett hängavtal innebär fördelar för Hamnarbetarförbundet. Det ger förbundet rätt att delta i MBL-förhandlingar och arbetsköparen kan inte utestänga Hamn från förtroendemannalagens rättigheter, som i Göteborgs hamn. Men avtalet ägs fortfarande av Transport, vilket gör att Hamn inte kan ifrågasätta tolkningen av det genom att begära prövning i Arbetsdomstolen.
Det ligger i sakens natur att Sveriges Hamnar vill ha mer än man erbjuder. Men förhoppningsvis har Peter Jeppsson & Co äntligen insett att det inte går att knäcka Hamnarbetarförbundet genom uteslutning från inflytande. Men då duger inga
halvmesyrer. Om Sveriges Hamnar verkligen vill få till stånd arbetsro i hamnarna, så måste man fullt ut normalisera förhållandet till Hamnarbetarförbundet.
Hamnarbetarförbundets styrelse har vänligen tackat för erbjudandet om ett hängavtal och har lovat att noggrant diskutera konsekvenserna av det. Ett extra styrelsemöte är inkallat till på onsdag, men känner vi Hamnarbetarförbundet rätt, vilket vi tror, så får Peter Jeppsson vänta ett tag på slutgiltigt svar.
Hamnarbetarförbundet är en demokratisk fackförening, så svar ges när medlemmarna har fått säga sitt.
För att visa god vilja har dock Hamns avdelning 4 fryst de stridsåtgärder som var varslade till denna vecka, på inrådan från förbundsstyrelsen. Med det ej villkorade motkravet att Göteborgs Hamn AB häver de sanktioner som för närvarande riktas mot avdelningen.
Frysningen innebär att stridsåtgärderna skjuts upp tills vidare. Men de kan verkställas omedelbart, utan varselperiod, om de centrala förhandlingarna bryter samman. Vilket sätter press på Peter Jeppsson & Co. Vill de ha arbetsfred måste de bjuda mer än ett hängavtal.
Det är alldeles uppenbart att det är Hamnarbetarförbundets stridbarhet som ligger bakom Sveriges Hamnars reträtt. Men så länge erbjudandet bara innebär ett hängavtal, bör reträtten betraktas som halv och försåtlig.
Vi har full förståelse för Hamnarbetarförbundets besvärliga situation. Utan eget kollektivavtal har förbundet svårt att hävda medlemmarnas intressen på en arbetsmarknad som i långa stycken regleras av kollektivavtal, som när Hamns avdelning 4 utestängdes från uppsägningsförhandlingarna i Göteborgs hamn. Kravet på ett trepartsavtal i hamnarna, med Hamn och Transport som likvärdiga arbetarparter, är därför både rimligt och nödvändigt.
Att Transport anser sig ha rätt att förhandla och teckna avtal för Hamns medlemmar, utan att de får säga sitt, är rent otillständigt.
Huruvida Peter Jeppsson & Co verkligen är beredda att teckna ett trepartsavtal, när det nuvarande hamn- och stuveriavtalet löper ut, är dock tveksamt, av det hittills sagda verkar arbetsköparna både vilja äta och ha kvar kakan. På köpet gäller det sedan att få med Transport, som bevakar ”sitt” avtal som en äggsjuk höna, utan att bry sig om vad som är bäst för hamnarbetarna.
I denna situation gäller det för Hamnarbetarförbudet att slå vakt om den strejk- och konflikträtt som är förbundets starkaste vapen. Det som inte vinns i kamp, eller genom hot om kamp, vinns inte i förhandlingar.
Vi är övertygade om att Hamnarbetarförbundet kommer att fatta ett klokt, noga övervägt och väl förankrat beslut, som det anstår en demokratisk fackförening. Men vi litar inte ett skvatt på Sveriges Hamnar och Transport. Det är en provokativ arbetsköparpart, inte minst i storhamnen Göteborg, och LO-facklig sekterism som utgör hindret för den långsiktiga lösning som alla säger sig vilja ha.
Ledaren 18 augusti
Proletären nr 34, 2009
