Ledaren: Varför ljög Palme?
Så har bordellhärvan dykt upp igen, för femtio-elfte gången. Nu för att en av de då minderåriga flickorna i bordellmamman Doris Hopps stall trätt fram och för att hon och hennes lika utnyttjade kusin begärt skadestånd av staten.
Det är en smått fantastiskt historia som Eva Bengtsson och hennes kusin har att berätta, kanske för fantastisk för att de skall bli trodda. När det begav sig hade de ingen aning om vilka de förgripande herrarna (och damerna) var. Men när de kommit loss från prostitutionen och från det ungdomshem som de var placerade på under bordelltiden, så identi-fierade de dem en efter en. Genom att titta på TV.
I den polisutredning som faktiskt finns figurerar ett 70-tal namn. Med dåvarande justitieministern Lennart Geijer som portalfigur, det var han som angavs som säkerhetsrisk av rikspolischefen Carl Persson, och med de förra centerledarna Torbjörn Fälldin och Olof Johansson som tidigt utpekade kunder.
Hela listan har aldrig offentliggjorts. Men i boken ”Makten, männen mörkläggningen” utpekas ytterligare sjutton bordellkunder. Från den politiska eliten figurerar statsministrarna Olof Palme och Tage Erlander, finansministern Gunnar Sträng, ministrarna Torsten Nilsson, Thage G Peterson och Krister Wickman, borgarrådet Hjalmar Mehr och landshövdingen Ragnar Lassinanti, alla socialdemokrater. Faktiskt kompletterade med en kvinna, den dåvarande folkpartistiska riksdagsledamoten Cecilia Nettelbrandt.
Men där finns också höga herrar från näringslivet, som H&M-grundaren Erling Persson, kunga-vännen Carl Adam ”Noppe” Lewenhaupt och SAF-lobbyisten Björn Tarras-Walberg.
En smått fantastisk historia, som sagt. Men ändå med ett till synes evigt liv. På grund av att bordellhärvan redan från början omgärdats av rena lögner och uppenbara mörkläggningsförsök.
Det började med Carl Perssons beryktade PM till statsminister Olof Palme. Som pekade ut Lennart Geijer som säkerhetsrisk, inte för att han sprang hos prostituerade, det var inte olagligt på den tiden, utan för att han delade horor med folk från den polska säkerhetstjänsten.
Journalisten Peter Bratt fick tips om detta PM via Leif GW Persson, som vid denna tid fungerande som någon slags assistent åt rikspolischefen. Varpå Dagens Nyheter publicerade en artikel i saken. Det var hösten 1977 och Olof Palme hade avgått som statsminister. Likväl blånekade han. Carl Persson hade aldrig överlämnat något PM till honom, påståendet om detta var fria fantasier från Peter Bratt och DN.
Varpå såväl Bratt som DN tvangs be om ursäkt. Eftersom de inte hade tillgång till Persson PM och därmed inte kunde styrka dess existens.
Ryktet om PM:et upphörde dock inte. Varvid nye statsministern Torbjörn Fälldin gjorde ett nytt försök att mörklägga saken. Genom att i en riksdagsdebatt avslöja sig själv som en av de utpekade bordellkunderna och därmed hela bordellaffären som en absurditet, åtminstone enligt Fälldin själv.
I samma debatt slant Olof Palmes arroganta tunga.
”Snus är snus och strunt är strunt om än i polisiära promemorior”, skaldade Palme. Ett påhopp som fick Carl Persson att gå i taket. Han betraktade sig minsann inte som någon ryktesspridare. Varför han anmälde sig själv till JK med sin kopia av det PM han faktiskt skickat till Palme som en del av bevismaterialet.
Så avslöjades Palme som en medveten lögnare. Carl Persson hade utpekat Lennart Geijer som en säkerhetsrisk.
I sin bok ”Med rent uppsåt” skriver Peter Bratt att saken förmodligen hade varit ur världen om Palme erkänt promemorians existens. Med beskedet att regeringen efter noggrann undersökning funnit anklagelserna mot Geijer grundlösa.
Men Palme valde att ljuga. Öppet och medvetet. Varför? Vad i bordellhärvan var så viktigt att dölja att en fd statsminister väljer att ljuga och en sittande att mörklägga – med sin egen heder som pant? Varför är sanningen så farlig?
Det är dessa frågor som ger bordellhärvan evigt liv. När makten ljuger och mörklägger, så behöver man inte vara överdrivet konspiratorisk eller vara begåvad med överdriven fantasi för att begripa att något inte står rätt till, att något inte tål offentlighetens ljus.
Carl Perssons PM är numera offentligt, tack vare hans anmälan av sig själv till JK. Men huvuddelen av de sjuttio namnen på bordellmamman Hopps kundlista är fortfarande hemliga. Vilket gör att spekulationerna fortsätter.
Man kan hävda att obestyrkta påståenden inte skall offentliggöras eftersom de kan ställa till skada för oskyldigt utpekade. Men det är likväl fullständigt otillbörligt att anklagelser av den här typen sopas under mattan. Bara för att de rör samhällets toppar. Anklagelserna borde åtminstone ha underställts en medborgarkommission för granskning.
Men inte ens det gick för sig. Det vara bara mörkläggning som gällde.
Man kan tycka att uppgifterna från Eva Bengtsson och hennes kusin är väl fantastiska. Sprang verkligen nästan hela regeringen på horhus? Men de kan ändå inte avvisas. För att makten i handling visat att det finns en mycket mörk hemlighet begraven i denna historia. Vilket faktiskt misstänkliggör samtliga utpekade och fler därtill.
Nu reses åter krav på en medborgarkommission. Så här 30 år efteråt är det måhända väl sent för en oberoende granskning. Men bättre sent än aldrig. Låt oförvitliga och från den politiska eliten fristående medborgare granska det material som finns, inklusive den omfattande polisutredningen.
Varför ljög Palme? Varför mörklade Fälldin? De frågorna måste besvaras för att denna affär skall kunna avslutas. Först när hela sanningen uppdagas kan bordellhärvan läggas till handlingarna.
11 december 2007
Proletären 50, 2007