Det sägs inte rakt ut, men det är ändå Göran Johanssons fögderi som står i centrum när professorerna Erik Amnå, Lena Markusson och Barbara Czarniawska granskar mutkulturen i Göteborg.
Själv hade Göran Johansson ingen aning om den utbredda korruptionen i den stad han var tupp för i nästan 20 år, om man skall tro honom på hans egna ord (GT 8/9 2010). Annat är det med hans underlydande. Av de 18.000 kommunanställda som svarat på granskningskommissionens enkät anser nästan hälften att de mutskandaler som hittills avslöjats bara är toppen på ett isberg och från samtliga kommunala förvaltningar och bolag rapporteras om mutförsök.
Det är inte givet att Göran Johansson ljuger; han kan vara så aningslös som han låter. För en av granskningskommissionens slutsatser är att den auktoritära ledarstil som han introducerade, som bygger på tillit och handslag istället för på kritisk granskning och klubbslag, ger ängsliga och tysta anställda.
Kommissionen skriver: ”I sin sämsta tillämpning påbjöd göteborgsandan tystnad. […]Visslaren blev en tjallare. Inom var och en som övervägde att slå larm föreföll göteborgsandan eka som en tystnadsbjudande fråga: Skulle det verkligen gynna stan?”
Domen över göteborgsandan, som påbjuder tillitsfullt samarbete inom politiken och mellan politiken och det så kallade näringslivet – ”för stans bästa” – är hård.
”Det var politikens resultat som utgjorde den politiska hårdvalutan. Hur man åstadkom resultatet var en pragmatisk fråga”, konstaterar kommissionen.
Ändamålet helgar medlen. Huvudsaken är att det som skall göras blir gjort och att det går fort, utan byråkratiskt krångel. En sådan ordning göder en mutkultur.
Nu är göteborgsandan av gammalt datum och en motsvarande kultur omhuldas i många andra kommuner, inte minst genom fjäsk för det lokala näringslivet, så andan kan inte ensam förklara att Göteborg sticker ut som mutornas huvudstad i Sverige. Vad mer är typiskt för Göteborg?
Kommissionen pekar framförallt på kombinationen av ”ett kraftfullt politiskt ledarskap” (läs Göran Johansson) och en extrem tillämpning av det som på nyliberalt fikonspråk kallas New Public Management, dvs idén om att offentlig förvaltning skall konkurrensutsättas och skötas som om det handlar om affärsverksamhet, vilken som helst. Det handlar då om bolagisering av offentlig verksamhet, köp- och säljsystem, offentlig upphandling, förvandling av medborgarna till ”kunder” och annat otyg som hör kapitalismen till.
”Vad vi mött i Göteborg är en kommun som i hög grad anammade marknadens föreställningssätt, tonade ner rättsstatens betydelse, undergrävde professionella yrkesgruppers betydelse och försvårade medborgerligt inflytande och kontroll”, skriver kommissionen.
Man kan fråga sig vad som är hönan och vad som är ägget. Men vi vill frankt påstå att det bärande momentet utgörs av synen på medborgerligt inflytande som ett hinder. När det bara är snabba resultat som räknas kan man inte ha tjafsande och snokande medborgare rännande i hasorna, de får nöja sig med att säga sitt en gång vart fjärde år.
Därför har Göteborgs kommun bolagiserat sin verksamhet som ingen annan kommun i Sverige. I Göteborg finns absurda 130 kommunala bolag, att jämföra med några tiotal i Stockholm och Malmö. Det är en mycket praktisk ordning för den som vill hålla medborgarna utanför, men också en ordning som inbjuder till korruption, särskilt i en kommun vars politiska kultur bygger på tillit och samförstånd.
Bolagisering delegerar kommunala beslut till direktörer och styrelser, utan demokratisk insyn och i Göteborgs fall utan att kontrollsystemet hängde med. Det behövs inte i en kommun där alla litar på varandra och där alla förutsätts jobba ”för stans bästa”.
Det är ett utmärkt system för politiker, som kan sitta på många arvodesstolar samtidigt, och för kommunala direktörer och chefer, som i samförståndsandans skugga kan sköta sina företag som om de vore deras egna. Varför gå över ån efter vatten när jag kan anställa sonen i företaget och beställa tjänsten från firman som kan ge mig ett handtag med villan?
Enligt kapitalistisk teori är korruption inte ond per definition; lite korruption kan vara nödvändig för affärerna, som när Telia mutar sig till lönsamma kontrakt i Uzbekistan. Huruvida någon ännu dristat sig till att utsträcka denna teori också till kommunägd verksamhet låter vi vara osagt, men givet är att marknadsanpassningen utsträcker också detta kapitalistiska förhållande till det kommunala. Marknadsanpassning inbjuder till korruption.
Den stora förloraren är medborgarna, vars demokratiska inflytande inskränks till ett minimum och vars skattepengar försnillas, inte bara via mutsystemet utan också genom dåligt underbyggda beslut, utan demokratisk förankring. New Public Management har berövat göteborgarna allt inflytande över Göteborgs utveckling. Det ger pengaflöden till norra Älvstranden och centrum och utarmade förorter.
Granskningskommissionen föreslår tio åtgärder för att komma till rätta med mutkulturen, de flesta av administrativ karaktär. Förslagen är vällovliga och kan säkert bidra till att dränera det värsta träsket, åtminstone för stunden. Uppdagade korruptionsskandaler brukar göra mutkolvar mer försiktiga, särskilt om risken för att åka dit ökar.
Men frågan måste vidgas. För den handlar inte bara eller ens främst om korruption, utan om en maktfullkomlig politisk ledning, som satt medborgarna på undantag – ”för stans bästa”. Så ingår den ökända och klassorättvisa trängselskatten i samma odemokratiska mönster.
Korruption är en produkt av maktfullkomlighet. Det enda säkra botemedlet mot korruption är därför folkligt inflytande, inte en gång vart fjärde år – det är en stympad demokrati – utan som en ständigt verksam faktor i den demokratiska processen.
Det är göteborgarnas och alla andra kommuninvånares utmaning. Vi måste själva tillkämpa oss det inflytande som de maktfullkomliga förnekar oss. Ett nödvändigt mål i en sådan kamp är att göra rent hus med odemokratins New Public Management.
