Ö(v)erbudspolitik?

Några förvirrade själar från kretsen kring debattforumet Vägval Vänster
försökte störa vapenvilan, med närmast abnorm uppbackning från
borgerliga media, som så hjärtans gärna ville se vänsterpartiet gå upp
i atomer. Men utan minsta framgång. Med mindre än ett år kvar till
valet är det inre samling som gäller, inte konfrontation.



I en del media beskrivs kongressen som ett historiskt nederlag för de
s.k. förnyarna. Sanningen är att huvuddelen av de s.k. förnyarna undvek
striden. Vänsterpartiets ledande sosse, riksdagsgruppens ledare Lars
Bäckström, fanns inte ens på plats i Göteborg, väl medveten om att hans
görande och låtanden inte påverkas av kongressbeslut som mest är till
för att skylta med. Andra riksdagsledamöter med högerstämpel sökte sig
gärna till mediamikrofonen, men skydde talarstolen som pesten. Av samma
skäl. 



I de parlamentariska förhandlingar som är vänsterpartiets hela liv
är varje beslut kompromissbart, något som Lars Ohly med emfas
underströk i sitt inledningsanförande på kongressen. Det räcker för
Bäckström & Co. De vet att vänsterpartiets faktiska politik formas
av dem i förhandlingarna (med sossarna och därmed av sossarna), inte av
partikongressernas mer eller mindre bombastiska beslut.



En del kommentatorer är så besvikna över den uteblivna striden att de
försöker konstruera den strid som inte fanns. Givetvis med benäget
bistånd från de förvirrade själarna. Vilket är närmast patetiskt. Må
vara att regionrådet Carina Åström snart nog lämnar partiet, såsom de
flesta av meningsfränderna i Uddevalla redan gjort, men för stunden har
försvaret av de parlamentariska positionerna gjutit olja på de stormiga
vågorna. Striden får vänta.



Andra kommentatorer skjuter in sig på kongressens beslut och då
framförallt på valplattformen, som döms ut som en återfall i
populistisk överbudspolitik. Att kräva 200.000 nya jobb i offentlig
sektor är enligt dessa förståsigpåare så orimligt att vänsterpartiet
med detta krav placerar sig självt i den politiska frysboxen, särskilt
som jobben utlovas redan under nästa mandatperiod.



I sak är anklagelsen nonsens; är den ett uttryck för den liberala myt
som säger att en bantning av det offentliga är den enda vägens politik.




Naturligtvis är det fullt möjligt att skapa 200.000 nya jobb i
offentlig sektor. Det handlar bara om att återskapa de jobb som
slaktades under den statsfinansiella krisen på 1990-talet. Det är
rentav absolut nödvändigt att nyanställa i offentlig sektor, åtminstone
ur arbetarsynpunkt, ty den nuvarande underbemanningen inte bara bränner
ut folk, utan den raserar det offentligas möjligheter att täcka ökande
välfärdsbehov. Vilket öppnar för privatiseringens orättvisor.



I en tid av förödande massarbetslöshet är en expansion av den
offentliga sysselsättningen inte heller särskilt kostsam. Ökade
lönekostnader skall ställas mot minskade kostnader för arbetslösheten,
vilket ger en nettokostnad på i storleksordningen 15 miljarder kronor
om året (alla andra pluseffekter oräknade). Den summan ryms inom det
nuvarande överskottet i de offentliga finanserna.



Vänsterpartiets räknenissar hävdar att valplattformens reformkrav
kostar 57 miljarder kronor på årsbasis, om de genomförs. Det är
naturligtvis en gigantisk summa. Men ändå bara en tredjedel av den
summa som i fjol betalades i utdelningar till aktieägarna. För att nu
bara ta ett exempel.



Givetvis går det att skrapa ihop 57 miljarder. Om pengarna tas där de finns.

I sak har vi kommunister inget att invända mot vänsterpartiets valkrav.
Vi är för fler jobb i offentlig sektor. Vi är för en
arbetstidsförkortning. Vi är för att tandvården förs in under
sjukvårdens högkostnadsskydd. Vi är för höjda kvinnolöner. Vi är för
ett ökat bostadsbyggande.



På köpet hävdar vi att allt detta kan finansieras. Genom en omfördelning av samhällets resurser.



Ändå representerar valplattformen en skriande överbudspolitik. Inte
för att kraven i sig är orealistiska, utan för att vänsterpartiet bara
skyltar med dem. När det kommer till förhandling, om det kommer till
förhandling, är valplattformen inte ens värd pappret den är skriven på.
Vilket Lars Ohly & Co mycket väl vet.



Ett parti har rätt att presentera en viljeriktning. Men det har också
skyldighet att presentera hur denna viljeriktning skall förverkligas.
Varvid vänsterpartiets svar är att vänsterpartiets vilja skall
förverkligas av socialdemokratin. Med vänsterpartiet som inställsam
samtalspartner.



Den bistra verkligheten förskräcker.



• Vänsterpartiets har alltid framställt sig som den offentliga sektorns
försvarare. Men det hindrade inte partiet från att på 1990-talet
medverka till de mest drastiska nedskärningar av det offentlig och det
hindrar inte partiets budgetförhandlare från att år efter år skriva
under på en minskning av den offentliga konsumtionens andel av BNP.
Inte heller hindrar det partiets kommunala företrädare från att med liv
och lust delta i diverse s.k. besparingar.



• Vänsterpartiet säger sig vara mot privatiseringar. Men det hindrade
inte partiets riksdagsgrupp från att rösta ja till privatiseringen av
Telia.



• Vänsterpartiet säger sig vara för höjda skatter för de rika. Men de
hindrade inte riksdagsgruppen från att rösta för ett successivt
avskaffande av förmögenhetsskatten.



• Vänsterpartiet säger sig vara för höjda kvinnolöner. Men det hindrade
inte lokala vänsterpartister från att agera strejkbrytare under
Kommunal-strejken 2003.



Detta för att bara nämna några få exempel på det hyckleri som är
vänsterpartiets hela själ. De vackra orden svarar överhuvudtaget inte
mot en handling som i allt bestäms av förhandlingens kompromisser och
det trägna förvaltandet av kapitalismen.



Om valplattformen definierat vad som inte är kompromissbart hade den
åtminstone varit hederlig. Om vi inte får igenom detta bryter vi
samarbetet med socialdemokratin. Men icke. Allt är kompromissbart och
därmed erfarenhetsmässigt utan värde.



Vi har sagt det förut och säger det igen. Ett parti skall 
bedömas utifrån sina handlingar, inte utifrån sina ord. För ett parti
som vänsterpartiet, där handlingen står i den bjärtaste kontrast till
orden, betyder detta att Lars Ohly & Co inte kan bedömas utifrån
vad de säger, utan bara utifrån vad de gör.



Det är så kongressen måste värderas. Den gav en vapenvila inför valet.
Men i övrigt måste de fina orden betraktas som skrivna i vatten till
dess att motsatsen är bevisas.



10 januari 2006

Proletaren 1-2, 2006