Hoppa till huvudinnehåll
Av

Stackars barn

Kronprinsessan Victoria har fött en dotter och har därmed uppfyllt sin primära plikt som tronarvtagerska, att avla en framtida statschef. Flickebarnet är vederbörligen inspekterat och godkänt som blåblodigt av statsminister Reinfeldt, som grundlagen bjuder. Livets bana är därmed utstakad vid en dags ålder och bortom allt vad eget intresse, lämplighet och demokrati heter. En statschef är född.


Kronprinsessan Victoria har fött en dotter och har därmed uppfyllt sin primära plikt som tronarvtagerska, att avla en framtida statschef. Flickebarnet är vederbörligen inspekterat och godkänt som blåblodigt av statsminister Reinfeldt, som grundlagen bjuder. Livets bana är därmed utstakad vid en dags ålder och bortom allt vad eget intresse, lämplighet och demokrati heter. En statschef är född.

Visst är det absurt. Detta lilla knyte till barn är redan något förmer, för undersåtar att gapande beskåda och beundra, som vore hon kommen från en annan planet.

Det är just detta som är poängen med monarkin anno 2012. Som politisk institution är monarkin maktlöst. Men som ideologiskt instrument för underdånighet är den ännu verkande. Monarkismen är bockandets och bugandets ideologi.

Den rojalistiska yran smolkades för ett ögonblick av namngivningen.

”Det låter som nattklubbsdrottning”, fnös kungamakaren Herman Lindqvist över tilltalsnamnet Estelle, kanske oroad över kopplingen till morfars kaffeflickor. Men upprördheten lade sig snabbt. Den rojalistiska huvudsaken är att fokus nu flyttas från morfars tillkortakommanden och mosters parasitära liv. Det dröjer innan en nyfödd liten sessa ställer till med skandal.

För vår del tycker vi synd om lilla Estelle. Som alla nyfödda barn är hon ett oskrivet blad, utan skuld till den ordning som gör just henne till förmer. Men hon kommer att få lära sig. Från första dagen av sitt liv är hon inlåst i en perverterad överklasstillvaro, utan möjlighet att själv forma sitt liv. Inget materiellt kommer att fattas henne, men själva livet, det som består av egna erfarenheter och egna vägval, togs ifrån henne innan hon ens var född. En sådan tillvaro deformerar människor.

Föräldrarna säger att Estelle skall få en vanlig uppfostran och gå i vanlig skola. Visst är det näpet! Vi kan redan se sexåriga Estelle promenera till skolan hand i hand med barnskötaren och omgiven av alla livvakterna. Vanligare än så blir inte barndomen för en kronprinsessa.

Arvsmonarkin är en skam för ett land som kallar sig demokratiskt. Att utse ett nyfött barn till kommande statschef, utan hänsyn till lämplighet och utan möjlighet för väljarna att säga sitt, är ett övergrepp mot demokratin, men också mot barnet, som nu skall formas till sin blodsgivna ställning genom en sofistikerad form av pennalism.

Stackars barn, säger vi!

Så avskaffa monarkin, denna rest från en svunnen tid; för demokratins skull och för att rida spärr mot den monarkism som förgiftar samhället med underdånighet. Men också för Estelles skull. Vare sig föräldrar eller stat har rätt att egenmäktigt besluta om ett barns liv och framtid.