Terrorn i Stockholm är en väckarklocka

Fredagen den 7 april slog terrorn till i Stockholm. Fyra döda och ett flertal skadade kan läggas till listan av offer för den religiösa fundamentalistiska terrorismen.

Den misstänkte gärningsmannen påstår sig ha fått order från IS. Samtidigt har IS inte tagit på sig dådet, vilket de brukar vara snabba att göra. Utredningen lär visa hur det ligger till med den saken. Helt klart visar dock attentatet i Stockholm att hotet från terrorismen, jihadister och våldsverkare är en realitet och måste bekämpas.

Terrorattacker från enskilda fanatiker är svåra för ett samhälle att skydda sig mot, men just attacken den 7 april kunde ha förhindrats. Därför att den misstänkte terroristen inte borde ha varit i landet. Det fanns ett utvisningsbeslut och efter att 39-åringen nekades asyl och uppehållstillstånd borde han ha förpassats ut ur landet. Dessutom vittnar 39-åringens historia om den orimligt långa tid som asylprocesser tar. Dagens byråkratiska sirapsprocess som kan vara i flera år är både inhuman och kostsam.

Istället för att förpassas ut ur landet kunde 39-åringen gömma sig undan utvisningen. Att gå under jorden underlättas i ett Stockholm där nyliberalism omvandlat både bostads- och arbetsmarknad till en kaotisk gråzon där svartkontrakt, slumvärdar och rufflarfirmor gör det möjligt för tusentals människor att bo och försörja sig utanför det etablerade samhället.

Samtidigt är påståendena från polis och myndigheter att det inte var möjligt att hitta 39-åringen efter att han gömt sig svåra att acceptera. Eliten i Sverige har byggt upp ett monstruöst övervakningssystem där arbetslösa och sjukskrivna kartläggs i detalj. Ute på arbetsplatserna kontrolleras och övervakas arbetarna för att öka arbetsintensiteten och lönsamheten.

En gigantisk byråkratisk apparat har byggts upp inom företag, verksamheter och i den statliga apparaten för att sköta denna övervakning, kontroll och bestraffning. Arbetsförmedlare, jobbcoacher, personalavdelningar, socialsekreterare och många andra yrkesgrupper bildar ett skikt som allt tydligare har till uppgift att övervaka, kontrollera och bestraffa arbetarna och tvinga in folk i det växande låglöneproletariat som eliten sedan länge velat återskapa i Sverige.

Om en liten del av dessa miljarder som idag läggs på att jaga arbetare istället lades på att jaga terrorister och se till att hitta de människor som inte ska vara i Sverige, så skulle terrordådet i Stockholm ha undvikits.

Så har det blivit när Sverige har lämnats i händerna på borgarklassen, som i 30 år har kunnat driva sin nyliberala offensiv. Arbetarklassens trygghet och säkerhet sätts på undantag när borgarklassens tryggade vinster och säkrade investeringar görs till alltings mål.

Sverige behöver en arbetarpolitik för trygghet och säkerhet. De miljarder som läggs på byråkrati och att piska arbetare bör istället gå till verksamheterna där stressade och överarbetande lider under ständigt ökat arbetstempo. Inför sex timmars arbetsdag. Arbete åt alla är dessutom den bästa medicinen mot både IS-terroristers och kriminella gängs rekrytering.

Staten borde istället för att kontrollera arbetare se till att kontrollera landets gränser. Sverige måste återinföra det gränsskydd som EU har raserat för att på så sätt stoppa inflödet av vapen och förhindra att krigsförbrytare och terrorister kommer in i landet.

Sverige ska inte hålla på att dalta med terrorister genom att ge politiskt, moraliskt och ekonomiskt stöd till dessa grupper vilket gjorts både när det gäller jihadister i Syrien och nazister i Ukraina. Terrorister och krigsförbrytare ska ställas till svars för sina brott och samhället måste skyddas från dessa livsfarliga våldsverkare.

Och sist men inte minst: Sverige måste upphöra att vara en lydstat under USA eller andra imperialistiska stormakter. När den svenska eliten skickar Jas-plan eller soldater till stormakternas krig – för att visa sig lojala med Washington eller Bryssel eller för att göra reklam åt Wallenberg som vill sälja vapen – ökar terrorhotet här i Sverige.

Låt terrorattacken den 7 april bli en väckarklocka. Sverige behöver en politik som sätter arbetarklassens trygghet och landets säkerhet i centrum.