Vem bär ansvaret för kriget i Ukraina?

Den västvänliga kuppregeringen i Kiev fortsätter sitt krig mot den egna befolkningen i Ukrainas östra delar. Tusentals människor har dödats och hundratusentals människor har tvingats på flykt av de Kievkontrollerade terroristförbanden, ofta bestående av inhemska eller tillresta nazister.

Från en del antiimperialistiska håll ropas om att Ukrainakrisen kommer att utvecklas till ett tredje världskrig. Det är inte första gången liknande varningsrop hörs. För några år sedan var det kriget
i Syrien som förutspåddes bli ett världskrig.

Utan att förringa det allvarliga i den ukrainska situationen och med vetskapen att krig snabbt kan eskalera bortom kontroll, så bör världskrigsprofetior tonas ner. Högröstade domedagsprofetior riskerar att förvandla antiimperialister till pojken som ropar om vargen.

Varken USA eller Ryssland har något intresse av en direkt konfrontation länderna emellan, allra minst Ryssland som därmed skulle få krig på hemmaplan.

Men inte heller USA, som har gjort sin hemläxa efter nederlagen i Irak och Afghanistan, vill riskera egna liv. Då är det bättre att föra krig via ombud, ett utdraget och lågintensivt krig där USA står för pengar, vapen och instruktioner men andra står för dödandet och döendet.

USA:s mål i Ukraina är att fortsätta inringningen av den potentiella rivalen Ryssland och förhindra rysk dominans i den tidigare sovjetiska intressesfären. Helst skulle Washington se en stabil västvänlig regering, men krig och politiskt kaos är trots allt ett bättre alternativ än att förlora kontrollen.

Sak samma i Syrien där en viktig målsättning som förenar USA:s och Saudiarabiens intressen är att förhindra Irans inflytande i Syrien och Irak. Konsekvensen i både Ukraina och Syrien blir krig, etnisk splittring och ett ofantligt mänskligt lidande.

Samtidigt ska det som händer i Ukraina inte förenklas. Det handlar inte om en motsättning mellan gott och ont, moraliska kategorier är dåliga verktyg för att begripa världen. Utvecklingen i Ukraina skapas inte av någon mästerlig manipulatör vid CIA:s högkvarter i Langley Virginia.

Det finns en tendens till att göra begreppet imperialism till en synonym för stormaktspolitik och att stormaktspolitik reduceras till säkerhetstjänsternas göranden i det fördolda. På så sätt förvandlas antiimperialism till en konspirationsteori.

Men imperialism handlar inte i första hand om militär makt eller politiskt spel. Imperialism handlar om ekonomi, om kapitalismens internationella utveckling och den systematiska utsugning och underordning som blir följden.

Sedan Östblockets sammanbrott har världen präglats av USA:s dominans. Därför talas det ibland om imperialismen i bestämd form singularis. Imperialismen vill ditt eller imperialismen har gjort datt. Det är ett slarvigt sätt att tala som riskerar att försvåra förståelsen av det som händer.

Det finns inte någon ultraimperialism, inget övernationellt imperium, även om USA gjort sitt bästa för att försöka skaffa sig en sådan position. Det finns ett flertal imperialistiska makter, nationellt rotade monopolkapital vars intressen under vissa perioder sammanfaller och därmed skapas allianser. Men vänner är inte eviga, det är endast intresset som består i längden, och kapitalismens ekonomiska världskris gnager på vänskapsbanden.

Detta märks inte minst i relationen mellan den anglosaxiska axeln USA/Storbritannien och EU-blocket under Tysklands ledning. Det tyska monopolkapitalets intressen ligger traditionellt i östra Europa, varvid Tysklands förhållande till Ryssland är annorlunda än USA:s och Storbritanniens.

Sedan 2008 har flera närmanden gjorts mellan Ryssland och Tyskland. Ryssland är i stort behov av tysk teknologi och Tyskland är beroende av rysk energi. Båda länderna har intresse av lugn och stabilitet i östra Europa.

Motsättningen inom den tyska borgarklassen om Rysslandspolitiken ger även utrymme åt Pedigarörelsens kritik mot den äventyrliga krigspolitiken.

Tyskland spelar dubbelt. De vill normalisera relationen till Ryssland och samtidigt behålla den europeiska unionen, så som den såg ut 1991 till 2008, i mångt och mycket ett förverkligande av det tyska kapitalets dröm om europeisk dominans, den dröm som gick i stöpet både 1918 och 1945. Om de lyckas med att både äta kakan och ha den kvar återstår att se.

Närmandet mellan Tyskland och Ryssland finns även som en av flera bottnar i Ukrainakrisen. USA har inget intresse av ett sådant närmande, ett tysk-ryskt block har potential att ändra maktbalansen i världen till USA:s nackdel. USA har allt att vinna på den rådande osäkerheten i öst som minskar riskerna för ett tysk-ryskt närmande.

Vekligheten är en härva av motsättningar där olika krafter ständigt verkar. Bakom det ytliga finns ekonomiska och klassmässiga intressen. Det är en av marxismens storheter att ge verktyg för att kunna hålla flera bollar i luften samtidigt. Det gäller att kunna se huvudmotsättningar men samtidigt inte låta dessa överskugga övriga motsättningar.

USA-imperialismen är den mest aggressiva och starkaste makten i världen. EU har hela tiden varit och är fortfarande en allierad till USA. Frihandelsavtalet TTIP är ett sätt att stärka USA:s dominans och banden till EU.

I många lägen agerar USA och EU som en enhet i den gemensamma strävan att dominera världen. Men det innebär inte att de övriga motsättningarna inte finns eller att dessa inte ska tas med i beräkningen. Och det innebär definitivt inte att fiendens fiende alltid är en vän, sådana förenklingar leder snett.

Kriget i Ukraina kan endast lösas på politisk väg. Något som gång på gång har föreslagits från Ryssland men stoppats av USA. Ansvaret för kriget och det mänskliga lidandet vilar främst på USA, Nato och regimen i Kiev.

För att få till fredsförhandlingar måste Kievjuntan tvingas till förhandlingsbordet och det ekonomiska och militära stödet till terrorförbanden måste upphöra. USA:s planer på vapenleveranser till Kiev kommer bara att förvärra kaoset och elda under konflikten.

Syrien vittnar om hur illa det kan gå om våldsverkande extremister tillåts härja fritt.