I veckan kom LO:s årliga rapport om makteliten. Den visar hur klyftorna i samhället forsätter att öka och hur en genomsnittlig vd för något av Sveriges 50 största företag under 2024 hade en inkomst motsvarande 77 industriarbetarlöner eller 103 barnskötarlöner.
Om toppen i samhället har dragit ifrån så kämpar botten med att hålla näsan ovanför vattenytan.
Så rapporterar till exempel Rädda Barnen om att barnfattigdomen ökat kraftigt de senaste åren. Andra rapporter visar att även de med arbete blir fattigare och får det svårare att få ekonomin i slutet av månaden att gå ihop.
På global nivå skriver organisationen Oxfam varje år att makt- och kapital koncentreras till allt färre personer. Fem miljarder människor har blivit fattigare medan de superrika har dragit ifrån och får mer makt och mer pengar.
Alla vet hur det ser ut. Det är inte bara tidningar som Proletären som skriver om denna utveckling och dessa rapporter. Det brukar refereras till dem på både nyhets- och ledarplats i de stora medierna.
Det är ingen naturlag att det ser ut så här, som de borgerliga ideologerna ofta vill hävda. Det är medveten politik, där kapitalistklassen har haft tolkningsföreträde, makten och näbbet i debatten i decennier.
LO började redan 1950 att mäta inkomstskillnaderna mellan makteliten och arbetare. Då gick det 11,1 industriarbetarlöner på en vd. Under 30 år minskade skillnaderna för att vara som minst 1980. Sedan hände något.
Den reformistiska framgångssagan efter efterkrigstiden ledd av socialdemokratin tog stopp. Inkomstskillnaderna ökade och välfärden började monteras ned. Ofta av samma socialdemokrater som tagit äran för att ha byggt upp den. När kapitalisterna krävde högerpolitik för att kunna fortsätta förmera sitt kapital, levererade reformisterna.
Att bryta illusionen om att Socialdemokraterna eller andra reformister kommer att kunna vända utvecklingen är helt nödvändigt. Lika nödvändigt är det att fler börjar inse att detta samhälle inte är det bästa vi tillsammans kan åstadkomma. Vi kan bättre.
