Sextimmarsdag ger jobb åt alla

De flesta skulle nog tveklöst svara att vi delar på jobben. Men se det går inte, eftersom kapitalister inte accepterar en minskning av det som kallas för normalarbetstid på 40 timmar i veckan.

Blir det nej från det hållet jamsar alla politiker och makthavare med och stänger effektivt möjligheten till en reell arbetstidsförkortning. Då hjälper det inte hur övertygande argumenten för en sex timmars arbetsdag än är.

Det handlar inte om att vädja till motståndarens intellekt eller medkänsla. Det handlar om kamp. Arbetstidens längd är ett resultat av maktförhållandet mellan kapitalister och arbetarklassen.

Kampen om normalarbetsdagens längd är en central del i klasskampen, kapitalisten vill förlänga arbetsdagen och arbetarna förkorta den. Så har kampen mellan klasserna pågått under minst hundra år och kommer att fortgå så länge kapitalismen är fundamentet för samhällsbygget.

Sex timmars arbetsdag är ett politiskt klasskrav. Kommunisterna vill ha en lagstadgad förkortning av arbetstiden, som är lika för alla. Det är inte en fråga som ska bestämmas avtalsvägen via facket och arbetsköparna.

Innan åttatimmarsdagen genomfördes samlades hela den internationella arbetarrörelsen i kampen för kortare arbetstid, en kamp som tog närmare 40 år att vinna. För svensk del godtogs lagen om 8 timmars arbetsdag av riksdagen 1919 och trädde i kraft den 1 januari 1920.

Sedan dess har inget hänt, förutom att femdagarsveckan infördes 1971 och 40 timmar blev normal arbetsvecka. Vid samma tid började krav på sex timmars arbetsdag ställas, det vill säga för ungefär 40 år sedan.

Det är alltså dags att ställa kravet på sex timmars arbetsdag överst på dagordningen. Att krampaktigt hålla fast i dagens ordning är otidsenligt och samhällsfrånvänt, men mycket lönsamt för kapitalisterna.

Vinster som kapitalisterna inte vill dela med sig av för att göra livet mer drägligt för alla andra. Och det är inga svindlande summor som vi talar om i förhållande till företagens vinster.

Beräkningar visar att under förra året uppgick den samlande vinsten för svenska företag till ungefär 950 miljarder kronor. Det finns många olika uppskattningar om hur mycket en sex timmars arbetsdag skulle kosta.

För några månader sedan publicerade Sten Ljunggren, företagsekonom vid Uppsala universitet, tillsammans med journalisten Johan Ehrenberg, vd för tidningen ETC, en grundlig uträkning som konstaterade att kostnaderna för sextimmarsdagen stannar vid 86 miljarder kronor per år. Där togs i beaktande lönekostnader, ökade skatteintäkter, minskade kostnader för arbetslösa med mera.

ETC konstaterade att om ”företagen själva skulle betala de 86 miljarder arbetstidsförkortningen kostar skulle vinstandelen för dem sjunka från 38 till 35 procent”.

De 86 miljarderna kan också ställas mot regeringens skattesänkning på i runda tal 140 miljarder kronor. Eller satsningen på stridsflyget Jas Gripen som i förlängningen kommer att kosta skattebetalarna cirka 240 miljarder kronor sedan starten i början av 80-talet. Och varför inte den svenska EU-avgiften på ungefär 30 miljarder kronor varje år.

Finns bara viljan är källan till att bekosta en lagstadgad normalarbetsdag på sex timmar med bibehållen lön mycket stor. Men som sagt kapitalister har råd att själva betala. Jämfört med de totala lönekostnaderna på 2156 miljarder som alla arbetsgivare hade 2013 motsvarar de 86 miljarderna bara 3,9 procent av de totala lönekostnaderna i landet.

Vänsterpartiet går längre och har för första gången tagit fram en konkret plan för hur man inom tio år ska kunna införa en sex timmars arbetsdag. I rapporten ”Striden om tiden” anges kostnaden för reformen till mellan 11-12 miljarder kronor per år, eller 110 miljarder på en tioårsperiod.

Rapporten har tagits fram av en arbetsgrupp inom V:s partistyrelse, men partiledningen har valt att inte driva frågan inför valet 2014. De vill inte ta striden och därmed riskerar det hela att dribblas bort med tiden.

Återigen får man säga. För så är det. Vänsterpartiet har vacklat hit och dit i denna fråga och nu när de tagit fram ett väl genomarbetat underlag så backar partiet med motivet att man måste fokusera på en fråga i valet.

Miljöpartiet har avskrivit frågan och för socialdemokraterna har kravet sex timmars arbetsdag inte varit aktuellt på länge, medan allianspartierna istället driver på för att alla ska jobba längre.

För Kommunistiska Partiet är däremot sextimmarsdagen lika aktuell som tidigare. I flera sammanhang har vi fört fram att genomförandet av denna viktiga arbetstidsförkortning beräknas till 90 miljarder. Men hur stor notan blir spelar egentligen ingen roll.

Sverige är betydligt rikare än när 40 timmarsveckan infördes 1971. BNP var vid den tiden 130 000 kronor per person. Prognosen för nästa år är en BNP per person på 380 000 kronor, nästan två gånger mer.

För att nu inte tala om vinsterna som kapitalisterna tillskansat sig genom produktivitetsökningar. Det handlar om hundratals miljarder mer varje år som de i dag lägger beslag på jämfört med 1971.

Det är ingen tvekan om att Sverige har råd att införa sextimmarsdagen. Haken är bara att detta motarbetas av kapitalisterna i Svenskt Näringsliv och meningsfränderna i regering och riksdag, vilka inte är öppna för nya tider på arbetsmarknaden.

Genomförandet av sextimmarsdagen är inte enbart en kostnadsfråga, det är nödvändigt av många andra skäl. Reformen fungerar effektivt mot dagens massarbetslöshet, livskvalitén ökar och minskar stress och utslitning.

Inte minst är det ett steg för ökad jämställdhet. Sextimmarsdagen är ett jämställdhetskrav, eftersom kvinnor fortfarande dubbelarbetar mer än män gör och oftare har osäkra deltidsanställningar.

Kommunisterna driver frågan för sex timmars arbetsdag. Dela på jobben, det tjänar arbetarklassen på, det är bara kapitalisterna som mår dåligt av det.