”Solidaritet utan handling är tomma ord”

– Den palestinska frågan har alltid engagerat mig och jag såg hur Israel satte sig över all internationell rätt när 10 personer mördades på Mavi Marmara. Det var då efter attacken mot första Frihetsflottan 2010 som jag beslutade att engagera mig i Ship to Gaza.

– När jag sedan 2012 fick frågan om att vara besättning på Estelle under den andra frihetsflottan var det en självklarhet att jag skulle ställa min yrkeskunskap till förfogande. Solidaritet utan handling är tomma ord.

Joel Opperdoes har varit på svensk mark i mindre än ett dygn. För bara åtta dagar sedan stod han för andra gången på bryggan på Ship to Gazas fartyg, denna gång Marianne av Göteborg, och lade ut kursen för resan mot Gazas hamn. En fredlig resa som brutalt avbröts när Israels flotta på internationellt vatten bordade det fartyg han förde befäl över och kidnappade besättningen och övriga palestinaaktivister ombord.

Det har gått mindre än ett dygn sedan han och övriga fem svenskar från Ship to Gaza landade i hemlandet. Den första nattens sömn i frihet i föräldrahemmet i Göteborg var kort. Snart går tåget till hemstaden Malmö men för aktivisten och kommunisten Joel Opperdoes är det självklart att ta vägen upp på Proletärens redaktion i Göteborg för att berätta sin historia.

• Hur grundades ditt engagemang för Palestina?
– Internationell solidaritet har alltid engagerat mig. Jag var fackligt aktiv i Seko Sjöfolk där stödet till Palestina är en viktig fråga. Det är så tydligt att här finns en skapad politisk konflikt där ett folk förtrycker ett annat.

• Hur hamnade du på sjön?
– Morfar var sjöman och genom honom fick jag tidigt en romantiserad bild av fyrtio- och femtiotalens sjöliv. På dagis berättade jag hans rövarhistorier och i fjorton-femtonårsåldern hade jag bestämt mig att gå på sjön.

– Redan under första törnen som jungman kände jag att här hör jag hemma. Det jobbar många olika människor på en båt, men så länge man sköter sitt jobb blir man respekterad som den man är. Något sådant hade jag aldrig upplevt tidigare under min skoltid.

Han avancerade till matros. Trivseln i arbetslaget gjorde att han såg sin framtid som vanlig sjöman.

– Men så fick vi en styrman som var arrogant. Det finns knappt några styrmän längre som gått den långa vägen och då tänkte jag att så här kommer det att se ut. Jag blev förbannad och sökte och kom in på sjöbefälsskolan.

• Berätta om resan med Marianne.
– Efter en månads reparationsarbete lämnar Marianne Göteborg den 10 maj med en yrkesbesättning på 6 man. Under resan har vi dessutom sex till tolv delegater ombord, allt från vanliga aktivister till mediefolk och kändisar.

Först görs strandhugg med solidaritetsmanifestationer i Helsingborg och Malmö. Sedan fortsätter färden via Köpenhamn och därefter besöks en mängd olika europeiska hamnar under resan mot Gaza.

– Resan med Estelle var mer utdragen. Då var vi ombord i 100 dagar mot 50 på Marianne. Strandhuggen är viktiga för att bilda opinion.

Alla som kommer i kontakt med Ship to Gaza påverkas. Vanligt folk men också politiker och media.

– Ett exempel är i Kiel. Där får vi samtal till Marianne från en tysk polis som på flytande svenska berättar att här finns ett hundratal palestinier som vill visa sitt stöd. Vi lägger till i Kiel/Holtenau och palestinierna har samlat in 710 euro och de fyller på våra matförråd.

– I franska Brest kommer en slaktare som just stängt sin butik och ger oss hela dagskassan. ”Det är jag som ska tacka er” säger han och uppmanar oss att nästa dag komma förbi hans butik och fylla på matförråden.

Ett annat spännande exempel är Portugal där Palestinarörelsen är liten. Men i Lissabon fick Marianne besök av representanter för motsvarande Vänsterpartiet och Kommunistiska Partiet som båda sitter i parlamentet. Samma dag bildas en parlamentsgrupp för den Portugisiska solidariteten med Palestina.

– Alla dessa möten under resan ger oss styrka att fortsätta. Ju närmare vi kommer målet desto mer stöd. Men samtidigt upplever vi också ett ökande politiskt tryck att vi ska stoppas från Israels lobby mot lokala hamn- och stadsmyndigheter.

• Berätta om hur Israel stoppade Marianne.
– Sedan vi varit förföljda i två dygn tas första kontakt från den israeliska flottan klockan 01.20 lokal tid måndag 29 juni. Över en sprakig radio frågar de vart vi ska.

– Vår intention är att hålla kurs och fart, svarar jag. De uppmanar oss då att ändra vår kurs.

Två snabbgående uppblåsbara militärbåtar, som målats om till vitt för att se ut som kustbevakning, närmar sig då Marianne. De vill komma ombord för en diskussion. Kapten Joel Opperdoes svar är givet:

– Jag välkomnar inte soldater på internationellt vatten. En obeväpnad person får gå ombord.

Det israeliska svaret är att Marianne ska följa dem frivilligt till Israels hamnstad Ashdod, annars bordas båten. Varvid Joel Opperdoes hävdar sitt fartygs rätt att vistas på internationellt vatten och att en bordning är ett brott mot svensk och internationell lag.

– Jag har som kapten en juridisk skyldighet att försvara mitt fartyg. Men israelerna framhärdar genom att ge en sista varning där de påstår att jag är ansvarig om något händer.

Så försvinner de vita gummibåtarna och ersätts av militärbåtar varifrån kommandosoldater väller ombord. Maskerade, tungt beväpnade.

– Det är 30-40 man med automatvapen, elpistoler, vanliga pistoler, pumphagelgevär, tårgas och chockgranatkastare och stora radioapparater.

– Jag är inlåst i styrhytten som vi blockerat med stålbalkar. Därifrån ser jag hur de misshandlar Charlie som är en av de tre i besättningen som ska försvara ingången till bryggan.

Charlie Andreasson misshandlas med chocker från elpistol, slag och sparkar tills han faller omkull. Detta trots att han visar sina tomma händer och ber soldaterna att avlägsna sig utan att bruka våld.

– Det är en lång och utdragen misshandel. När de oskadliggjort honom får han buntband om händerna och släpas iväg. Därefter ger de sig på nästa man. Genom vårt passiva icke-våldsmotstånd tar det dem 52 minuter att ta fartyget.

– Redan när de kom ombord stoppade jag maskinen och bad maskinisten att stänga batterispänningen. När de tagit kontroll försöker de få igång vår båt men de lyckas bara skada maskinen.

De föröker få Joel Opperdoes att starta motorn men han svarar att det bara är att vrida om nyckeln. Då buntar soldaterna ihop hans händer och sätter honom i mässen med två israeler som hotar att misshandla honom. De försöker utan resultat få andra besättningsmän att starta maskinen.

– Då blir de blev helt tokiga. De använder elpistoler på min överkropp. De sätter en elpistol någon centimeter under hakan på mig och trycker av. De dunkar mitt huvud mot väggen och örfilar mig. En lade sin pistol på bordet och hotade mig till livet.

– Så fortsatte de med slag. Det gör inte så fysiskt ont men det är förnedrande, särskilt att vara ihopbuntad och försvarslös.

Slutligen kallar Joel Opperdoes in maskinisten och ber honom koppla ihop batterierna. När maskinen är startad beordrar de israeliska militärerna honom att föra fartyget till Ashdod.

– Jag vägrar och då förs jag till de övriga. Det tar dem tre timmar att få igång båten.

Det är fler som misshandlas. Den norska matrosen Herman ska hämta sina personliga tillhörigheter och tar då på sig en palestinaschal. Genast ska soldaterna ta den ifrån honom vilket genomförs med hjälp av elpistoler och slag som fäller honom till däcket.

– Då har de redan full kontroll över båten. De vill bara visa att de kan bruka våld. De gör det trots att de vet att det finns folk som vittnar om övervåldet.

– Men våldet mot oss på Ship to Gaza är ingenting mot vad Israels soldater gör mot den palestinska befolkningen i Gaza. Jag tänker särskilt på de 2000 palestinier som Israels soldater dödade i kriget för ett år sedan, vilket egentligen borde betecknas som en massaker.

• Hur ser du på framtiden för Ship to Gaza?
– Solidariteten är vår drivkraft. Alla människor vi möter under resan, alla personliga relationer som knyts inte minst med folk från Gaza är inspirerande. Vi ser också hur fler och fler öppnar ögonen och börjar kritisera Israel och blockaden av Gaza.

Det handlar inte om att skapa medieintresse kring Ship to Gaza utan kring Israels brottsliga agerande i Gaza. Joel Opperdoes påpekar att det är tydligt hur makthavarna i vårt land förändrat sin syn på synen på situationen i Palestina.

– När vi reste med Estelle förklarade dåvarande utrikesminister Carl Bildt att regeringen har samma syn på Gaza som Ship to Gaza. Nu har vi fått en regering som erkänt Palestina. Varje stat har rätt till territorialvatten.

I detta läge är det upp till utrikesminister Margot Wallström att gå vidare och visa att erkännandet inte är tomma ord.

– Regeringens ska kräva att Marianne som Israel har stulit ska skickas till Gaza. För att få bort blockaden behövs det handling. Blockaden är en politisk skapelse av Israel och den kan bara hävas genom politisk handling.

– För varje ny resa vinner vi mark, trots att vi stoppas. Var så säkra att vi kommer att fortsätta till den dag blockaden permanent har upphört.