Den 31 mars meddelade Kremls pressekreterare Dmitrij Peskov att Vladimir Putin är öppen för att normalisera Ryssalands diplomatiska relationer med Finland, om regeringen i Helsingfors är öppen för det. Uttalandet kom dagen efter att den finländska presidenten Alexander Stubb träffat Storbritanniens utrikesminister Keir Starmer på ett möte om Ukraina i London, och där sagt att Finland bör ”förbereda sig mentalt på att öppna förbindelser till Ryssland någon gång i framtiden”.
Några dagar senare radade talespersonen för det ryska utrikesdepartementet, Maria Zacharova, upp sex konkreta punkter som Finland bör uppfylla ifall förbindelserna ska återupprättas. Finland bör enligt Zacharova ”sluta sprida antiryska berättelser i informationsrymden”, öppna gränsen och sätta stopp för byggnationen av hinder längs denna, starta upp godstrafiken igen, sluta förfölja medborgare som verkar för normalisering samt omvärdera sin ”aggressiva militära plan mot Ryssland”.
De diplomatiska förbindelserna mellan Ryssland och Finland, som delar en 1.300 kilometer lång gräns, avbröts kort efter den ryska invasionen av Ukraina 2022. Före avbrottet var Finlands relationer med Ryssland ovanligt vänliga, med EU-mått mätt. Till exempel gick såväl reguljär som godstrafik dagligen mellan länderna, med underlättande visaregler för finländska turister.
I vissa västvänliga cirklar sågs Finland som ett land med en unik infallsvinkel till Ryssland, exemplifierat av epitetet ”Putinviskaren” som gavs tidigare president Sauli Niinistö, och som möjliggjorde toppmötet mellan Donald Trump och Vladimir Putin i Helsingfors 2018.
Den finländska politiken har länge varit splittrad mellan ryssfientliga ”hattar” och ryssvänliga ”mössor”. Termerna är hämtade från 1700-talspartierna med samma namn, när Finland var en del av Sverige, vilka intog olika linjer till ett framtida krig mot Ryssland.
Det var inte förrän invasionen av Ukraina som den finländska politiken helt likriktades enligt hattarnas linje. Denna nya linje är en avvikelse från, snarare än en fortsättning på, Finlands historiska relation till sitt största grannland.
Mot den bakgrunden är det överraskande att president Stubb, som var en drivande kraft för den finländska Natoanslutningen, talar om försiktiga öppningar mot Ryssland. Samtidigt är det dubbla budskap från Stubb, som helgen innan Londonbesöket var och spelade golf med Donald Trump i Florida, i vad som allmänt ses som ett försök att dra Trump närmare den europeiska synen på Putin.
Stubbs agerande bör ses i ljuset av den splittring av den tidigare enade Natofronten mot Ryssland som USA:s president skapat med sin ”fredsplan” för Ukraina. Sedan Trumpadministrationen påbörjade detta projekt, och särskilt sedan hela världen bevittnat utskällningen av president Zelenskyj inför presskamerorna, har en påtaglig oro och osäkerhet spridit sig bland EU-länderna.
Trumps plan har tvingat de europeiska länderna – frivilligt eller ofrivilligt – till att förhålla sig till att det kan bli fred i Ukraina. Även för Stubb, en inbiten hatt, är det endast pragmatiskt att hålla dörrarna öppna för en tid efter kriget, som nu verkar skymta allt tydligare vid horisonten.
Stubbs profilering av sig själv i frågan kan också förstås som en del av den maktkamp som enligt den finska pressen rasat mellan honom och statsminister Petteri Orpo sedan förra året. Sedan den mångårige presidenten Urho Kekkonen lämnade sin plats 1982 har presidentämbetets befogenheter successivt förflyttats till statsministern, med undantag för den representativa rollen i utrikespolitiken.
Stubb har verkat för att ta en mer aktiv roll i utrikespolitiken, särskilt vad gäller tidens ödesfrågor. I media och på internationella toppmöten har utrikesminister Elina Valtonen och statsminister Orpo gett allt mer plats åt presidenten. Möjligtvis är Stubbs senaste utspel ännu ett sätt på vilket han hävdar presidentämbetets makt över utrikespolitiken.
Det ökade fokuset på fred är en positiv utveckling, även om det fortfarande är en lång väg till att vapnen tystnar i Ukraina. Att normaliseringssträvandena i Finland är mer än bara tomma ord tycks åtminstone bevisas av kvällstidningen Ilta-Sanomats uppgifter om att statsförvaltningen sedan en tid tillbaka förbereder ett återöppnande av gränsen mot Ryssland, stängd genom en juridiskt tveksam undantagslag sedan april 2024. Ett stegvist återöppnande kan enligt tidningens källor påbörjas redan hösten 2025.
Det är ännu inte klart vilken väg Finland kommer välja då freden äntligen kommer till Ukraina, och beroende på maktbalansen mellan pragmatiker och krigshökar kan normaliseringen av relationer därtill förlängas över en mycket lång tidsperiod. Ändå är bara det faktum att den fredliga samexistensen åter lyfts upp i finländsk toppolitik, och att Ryssland sträcker ut en hand till Finland, tecken på att landets tre år långa smekmånad med Nato börjar krackelera i mötet med verkligheten.
