Country efter jobbet heter bandet, men de vill helst ses på kontorstid. Klockan är tio när jag ringer på hos ”bandledaren” Pablo Copa. Han bor i en enkel hyresetta i stan som också agerar studio. Tiden passade bäst, sa han
– Jag ska till Bergsjön och spela för seniorer sen klockan ett i bostadsbolagets regi.
Man tager vad man får som yrkesmusiker. Men för hans band är det inte ont om gig – Country efter jobbet har blivit en lokal kulturinstitution på Fyrens ölcafé vid Stigbergstorget. Där har de lirat i fyra års tid, i ur och skur, pandemi och klubbkris. De är uppbokade på caféet en gång i månaden ända fram till höst. Stigbergsgigen varvas dessutom i sommar med campingspelningar på ”vischan” (Falköping och Uddevalla).
De andra bandmedlemmarna trillar in allt eftersom – Anastasia Grivogiannis och Alexander Ringbäck i nerregnad hoodie.
Det snackas om en countrytrend… är ni del av den?
– Det är vi som skapade trenden, sen hakade Beyoncé på, säger Anastasia Grivogiannis och skrattar.
Hon är glad över att genren blivit så stor i Sverige, med många nya band och artister som ploppat upp de senaste åren.
– Det finns inga konkurrenter. det handlar inte om vem som är bäst, utan bara att ha det gött.
– Det blir mer att man inspirerar varandra. det är en väldigt tillåtande miljö, fyller Pablo Copa i.
– Så ser gärna att det kommer fler countryband – vi vill ju också gå på bra konserter! säger Anastasia Grivogiannis.
Det är inte bara nya band som ploppat upp. En del gamla artister har blivit återupptäckta och når nu en ny generation av lyssnare.
En sådan är Alf Robertson (1941-2008), arbetargrabben/sjömannen från Göteborg som blev en av Sveriges mest folkkära artister.
Country efter jobbets ”genombrott” kom när de började tolka hans låtar, dels hans egenskrivna, men också hans många översättningar av amerikanska countryklassiker.
– Alf har hjälpt oss mycket, berättar Anastasia Grivogiannis.
Nu är det alltid fullsålt på deras gig. Och när det kommer till åldrar är publiken kanske konsertgöteborgs mest blandade – hälften äldre, hälften yngre, såväl häftiga innehipsters som barnfamiljer och buggande pensionärer.
– Ett knep är att spela på små ställen, då blir det alltid fullsatt och det ger en bra psykologisk effekt, säger Pablo Copa och skrattar.
En del av Alf Robertsons framgångsrecept var hans enkla framtoning, ett sätt som gick hem i stugorna. Och så sjöng han, som i låten Tacka vet jag vanligt folk, om just vanligt folk.
– Han hade väldigt berättande texter om människor som inte är så fancy pancy. Det var inte så många i Sverige som gjorde det, säger Alexander Ringbäck.
– Och visst, Alf kunde svänga lite åt alla håll, han stod ju nära Bert Karlsson och så, men han hade alltid ett arbetarperspektiv.
Vi spinner vidare på temat. Att countryvärlden av tradition varit ”knegig”, det kan ingen förneka. Men rent politiskt har den varit mer av en blandad kortlek.
– Visst finns det olika värderingar och politiska falanger i den, säger Pablo Copa.
– Det är en konservativ värld, det märks när det kommer till ”värderingar”, men när det kommer till ilska mot ett gruvbolag eller liknande då brukar alla sluta upp! säger Alexander Ringbäck.
Nästa gig för gänget är redan nu på torsdag, när denna tidning (förhoppningsvis) når prenumeranterna. Fyrens ölcafé, Stigbergstorget, Göteborg kl 19.00. Kanske ses vi där?
